När allt annat är Grått och Dött

November kanske inte låter som den mest attraktiva månaden för fiske i allmänhet. Men har man en gång fått uppleva vad en gråmulen och fuktigt ”varm” novemberdag kan göra med livet under ytan så pirrar det minsann lite extra mycket när man glider ut över sjöns hetaste jaktmarker för gädda.

Sjöns brusfria yta lämnar inte många möjligheter till diskretion för fiskar i alla storlekar. Inte ens små insekter som ploppat upp på ytan kan gömma sig för blotta ögat. Nattsländorna surrar förvirrat runt på ytan innan de av något som troligtvis inte är en ädelfisk suger ner dem.

Vi satsade på en mycket prestige- och ansträngningslös fiskemetod som mot sin simplicitet till trots omsätter många kilon gädda per timme, om tid och plats är rätt förståss.

Det hade gått två år sedan jag lät ett tailbait slingra sig fram genom just denna sjö som är min favoritsjö under höstfisket, men ett hugg i den döda novembervärlden kändes onekligen overkligt. Småfiskarna vakade dock friskt omkring och ekolodet såg ganska exakt ut så här:

DSC_0111

Blått är vatten, orange är botten och det gröna, det är fisk det! Ett under att inte de två trekrokarna på betet fulfångade ett par braxar. Detta tydde ändå på att det fanns liv bakom dagens grå slöja.

En knapp halvtimme hann springa bort innan det röck till ordentligt i spöt. Långt bakom båten krossade ett våldsamt plaskande den spegelblanka ytan och avslöjade dagens första gädda.

DSC_0084

Inte dåligt, tänkte vi och plöjde vidare med likartade beten. Tankarna dalade sedan in på världsklassgäddan. Varför skulle det inte vara vi, jag och Anton som idag skulle få kontakt med en sån där vidrigt fet femtonkilosgädda? Hur känns det egentligen när något sådant händer? När man sitter där och fantiserar om den (som alltid) och den bara hugger på som vilken annan fisk som helst, men som sedan känns som ett levande bottennapp? Den dagen den glädjen… Hoppas den inte kommer allt för snart då jag har rätt så många år kvar att leva.

En sak är dock säker, har jag inte sett en sådan vid 75 års ålder så kommer jag att börja fiska med nät.

Flötestrolling kan vara en het metod så här års om man har investerat i flöten och känner till ett bra ställe att styra upp mört. I brist på både bete och flöte så hade vi uteslutit denna metod. Det var av bristen på det sistnämnda som fick oss att gira mot ett orangefärgat objekt som låg och guppade varsamt utanför en vassdunge.

En förskräcklig syn för en gäddälskare väntade oss…

DSC_0088

Någon hade glömt att byta fjolårets dassiga gamla fireline, skäms!

DSC_0102

 

Fisken som hade gett sig på fiskarens dubbelbete med brax och mört hade lyckats vinna halva kampen, men hade sedan sladdat in med lina och flöte i ett fallet träd.

Fisken hade därefter gått en antagligen ganska plågsam död till mötes.

DSC_0109DSC_0108

Gäddan var färsk och jag misstänkte att om vi hade tagit oss ut på söndagen istället för tisdagen så hade vi kanske kunnat rädda den halvt storvuxna tösen.

Vi provade därefter det område där dödingen antagligen hade simmat omkring innan hon föll offer för en slarvig flötestrollare – Gryckens flaskhals. En mycket liten snipa angrep Antons bete och vart därefter timmens höjdpunkt. Timmens höjdpunkt vart för den en kortvarig titel sedan en fin gädda i trekilosklassen gjorde ett elegant valvak enbart ett par meter från båten. Först upp kom huvudet, sedan när det försvunnit kom svansen, en lätt visp med bakfenan och kvar vara bara ett tretal mjuka ringar på sjöns blanka yta. Vi försökte oss på fisken med ett varv i dess revir, men utan resultat.

Vi åkte sedan tillbaka dit där lodet visade ett grönt täcke av fisk i tron om att en eller flera riktigt stora gäddor jagade där. Om det var någonstans femtonpannar’n skulle kliva på så var det där. Den här omgången krävde några varv innan den lät något suga tag om Antons Dagspöke.

En tung fisk som pressar mot botten vårar alltid gott och gör det hela än mer spännande.

DSC_0113DSC_0120

Inte illa. Och som om fisken, vaket och den lite större fisken inte var nog – Solen anslöt sig till sällskapet under sin sista kvart uppe i skyn.

DSC_0132

En ung svensk man i sina bästa dagar som njuter av årets kanske sista solstrålar. Man kan nästan tro att ett par tårar försöker leta sig ut i det fria.

DSC_0137

När solen lämnade skyn så lämnade vi än en gång grycken åt vintern. Men.

Min, Jacob och Patriks båt vid östanfors hade blivit stulen så den ”romantiska” november rodden med drag tillsammans med My gick åt helvette. Tacka gudarna eller nått för att vi lämnade Nisses trofastsa gamla glasfiber/trä (?) eka kvar i vattnet.

Nils båt är så pass risig att man trott att varje passerad säsong har varit dess sista. Men den tjänar ett så stort syfte i våra fiskarliv att den helt enkelt har stannat i sitt åldrande och vägrar risa ihop. Måtte den aldrig försvinna!

Som sagt, Nisses båt låg kvar i så jag och My lyckades ändå med att fullfölja våran plan som gick ut på att försöka kamma hem en redig gris till gädda medan vi huttrandes i båten sippar på varm choklad ur en riktigt stor och välfylld termos.

Nu skreds planen till verket och termosen tömdes hejdlöst medan elmotorn knuffade fram båten på den spegelblanka ytan som inte reflekterade mycket annat än de grå molnen som rörde sig förvånansvärt fort trots den harmoniska, nästan obefintliga eftermiddagsbrisen.

Mycket skönare än så blir emellertid inte en novemberdag. Bättre hade den blivit om monstergäddan hade klivit på. Sämre hade den däremot blivit om det inte var för den här lille snubben:

DSC_0006DSC_0009

Dagens enda gädda!

Eftersom det inte finns något dokumenterat bevis på att My någonsin fångat en större gädda så får den här fisken bli hennes oficiella PB. Grattis My, men jag är säker på att du kan bättre!

Just nu så vilar både bloggandet och fisket lite. År 2014 visar just nu upp sina mörkaste sidor och en frisk vårdag på sjön med spöt i hand känns ungefär lika långt bort som Nya Zealand.

Och det mina vänner, är jävligt långt bort. =(

Peace out!

Bye for now!

I’ve been running and running away from all of these god forsaken Swedish winters. Alot of us swedes enjoy the winter and all different activities that it offer, sadly these activities doesn’t include fishing in open water. And this is what I hate about Sweden, the winter.

There is no escaping the winter this time. I’ve just got to try and get through the misery.

Hopefully I will be able to get out on the ice to hunt for some pike, that’s something at least. I also wish that I’ll be able to craft a few lures just so I have something to come up with here on the blog. Right now I’m just sitting around at a hostel down in Barcelona where I will spend October, for this I feel so stupid regarding the fact that October is my favourite month when it comes to pikehunting.

I’m really slushy inside my brains at the moment so all I’m gonna say for now is; I’ll be back soon =)

Enjoy a couple of pictures from this season.

DSC_0007DSC_0011

Mirrors, not even the stealthiest fish can rise unnoticed here.

DSC_0025

The first attendants of an annual char-orgy.

DSC_0016

More mirrors.

DSC_0060

This summers largest and absolutely finest trout. Just have a good look at those red dots. I freaked the fuck out á la ”yosemitebear – double rainbow” when this one fell for the net. Honestly, I might seem pretty calm and sensible to some people, but the harsh truth is that I’m pretty much an insane maniac.

DSC_0027

Another Swedish beauty from the same river. This fellow jack wasn’t really that well-dressed but he wasn’t far behind at all. I’m sure he got to fertilize a good amount of roe this autumn! Can’t help to mention the 7 pound or 3kg+ jack that I sighted in the same section of the river. That large jack had a face just as big as mine. I can’t believe I didn’t put enough effort to catch that monster. I’m sure he’d make even the sneakiest kiwi wet his or her pants.

That’s all for today. Might put up a short film here soon.

Autumn’s Enchantment

We’re right up in the middle of the in my opinion neatest season of the year – autumn.

One’s just got to appreciate the way the scenery dress and what breathing the cool fresh air feels like. Breathing the autumn air feels like drinking the same nice water you’ve been drinking all summer but with a good scoop of ice in it.

In short – It’s the same air, same leaves and the same fish; everything’s just looks and feels a bit better.

Our beloved chars that inhabit many of our northern Swedish lakes won’t let the autumn beauty above the surface get far ahead. Oh no, fact is that the chars jump into something that’s way above the league of the terrestrial life.

It’s not to put the autumn down for all of those who don’t fish but the finest of autumn’s beauty is actually found subsurface.

I’ve always been obsessed with the thought of catching a spawn-suit charizard but finding one is not that easy with a million of alternatives on the map. I’ve tried a valley named Korsavaggi which took me about 4 hours of walking up into the mounts to reach. I’ve had three days off duty to spend hunting for rubies, three days with neither wind nor clouds at all.

With conditions like that a good time is sure to be had, with or without fish.

DSC_0024

My belief in having a good time even without fish was about to get put to the test.

DSC_0035

When the aftermath of a mayfly hatch like this don’t cause chars to rise, it’s time to start worrying about not being in the right spot.

And so I didn’t have much of a choice but to try having a good time under the sun without the company of some ruby-like fish.

DSC_0101DSC_0096

I tried to capture some of the terrestrial beauty in the valley.

DSC_0049DSC_0050DSC_0085

I met a curious grouse who tried to tell me something in its cackly language.

Oh well, I can’t tell more than what the pictures tell. It was just a lovely weekend even though the fish were absent.

DSC_0120DSC_0107

A few Weeks then passed without any success whatsoever in catching a male char in spawning colours. My last three-day off duty didn’t deliver the same kind of weather so I stuck to hiding inside, hiding from the shame of letting September pass without seeing a blood red char. However, during the last two days, the entity controlling the weather has been real kind to me. The wind was set to work on night time only and have had to rest during daytime, paving the way for thousands of insects craving water and dozens of chars craving insects.

There’s a small lake nearby the borders to Norway. It’s just by the road but I haven’t ever seen anyone fishing there even though the lake is inhabited by quite a few decent char. My friend caught a red one there a few weeks ago. He ate it with his dad and they said it tasted like sot and poo.

One can actually feel the smell of rotting bacteria rising above while wading in the water, hence the taste of the fish.

DSC_0002

Alot of swedes are obsessed with the idea of killing every single fish they catch for the sake of a good feed, especially winter fishermen. This is a problem in the northern, cold areas where chars struggle to grow large due to the lack of nutrients during the long and cold winters. Succeeding in becoming large enough for spawning might take several years, a fact to which some people show pure ignorance.

But the chars in this lake are lucky; they taste like shit and so way fewer winter fishermen targets them.

Luckily their foul taste doesn’t afflict their ability to turn into gorgeous little dragons during autumn – Not at all.

I caught a few charmanders and a real nice charmeleon so now I can finally feel that I can let this month through without being anxious at the end of every single day.

DSC_0056DSC_0097DSC_0029

This handsome hunk is surely going to fertilize a shitload of roe. Uhm. Talking about the fish ofcourse.

DSC_0022

 

Seeing these fish rise slowly to a small caddis imitation twitched along the surface is not something I can simply describe through letters, enough said.

Anyhow, I am still to catch a real Charizard. Just wait!

Enjoy the autumn bitches.

Piecazceout

 

Cod of Beauty

Can’t help but writing in Swedish today, soz.

För några veckor sedan så utförde jag och Nils en klassisk fiskeritual som går ut på att pumpa upp en gammal goding till gummibåt, sjösätta den, fylla den med götte samt att installera på den en motor för att sedan åka ut på monstergäddjakt. Allt för spänningen eller snarare kaoset som skulle uppstå om en onödigt stor gädda skulle kliva på kroken.I brist på bra gäddvatten fick vi istället rikta siktet åt ett annat håll och försöka utöva denna ritual med andra kaosskapande satyg i kikaret.

Vår destination fick bli nordnorges fjordar där stora sluga flundror delar revir med stora slöa torskar. De hänger tydligen omkring där i jakt på antingen härjig makrill eller den klassiskt hjärndöda IQ-sejen.

Väl ute på fjorden satt jag med flugspö i hand och lät en liten makrillimitation slinka fram under ytan i hopp om att en lite större sej skulle hitta till kroken och så för att bjuda på lite skapligt spöböj. Detta resulterade istället i en galen makrill, som trots sin storlek ändå gav mig en slags nimmelse till fiskeorgasm.

DSC_0004

En omogen men ack så effektiv avrättning med luftpistol senare och så fick makrillen fungera som agn för kvällen.

Nu återstod det bara att en stor, saftig och hungrande best skulle vara ute på patrull med makrill som önskemål för kvällens meny. I väntan, som tyvärr kan bli evig, så tar man sig en falcon bayerskt och sippar – Och det för att ritualen över huvudtaget skall kunna fullbordas.

DSC_0078DSC_0089- Gamla bettan snurrar än, säger Nils och klappar stolt ”skiten”s ersättare och rival. Nog för att skiten säkerligen hade levererat, problemet var bara att han befann sig 130 mil bort.

Sedan likt en blixt från blåa skyar sa det pang i bygget och något riktigt stort och groteskt hade gett sig på det stackars makrillskadavret. En trevlig prick som jag tänker kalla för Lars kom upp till ytan utan att visa något större missnöje över att ha blivit fångad. Att ta upp och lägga Lars i båten kom inte på fråga så då fick istället den rivige elmotorn visa vad den gick för genom att bogsera in två glada gossar och en trött gammal torsk till hamn.

DSC_0026DSC_0059DSC_0062

Det måste tilläggas att Lars var en riktig dunderhunk.

Torsken, som per definition kan ha varit den första jag någonsin skådat, vägde 18,5 kilo. Vårat försök till att återutsätta fisken misslyckades då den av någon tråkig anledning (dykarsjuka, ålder?) inte pallade att ta sig iväg. Detta beklagar vi oss för och hoppas att vi av fiskgudarna någonsin kommer kunna bli förlåtna.

Smått besvikna satt vi oss ner och klurade på vad vi skulle göra med stackars Lars, vi hade ju inte chans att frysa in/kyla honom ordentligt då vi skulle stanna över natten. En tanke slog Nils att fisken kanske kunde säljas för dryga femhundra till tusen spänn. Vi befann oss i ett av världens absolut rikaste länder och tänkte att dessa norrmän kanske körde runt med en bankomat i skuffen redo att kasta pengar över första bästa torsk. Vi provade idén och viftade lite med Lars vid vägkanten men bara en bil stannade, mest för att ta en titt då köpa fisken inte kom på fråga.

Inte heller när fisken erbjöds gratis så var norrmännen intresserade. Då slog det oss att de rika norrmännen antagligen hellre åker förbi snabbköp och tömmer lite av sina något överflödiga plånböcker på filéad odlingslax. Kvar fanns då bara ett alternativ, vi fick helt enkelt lov att chansa och lägga fisken under ett gäng stenar för att den förhoppningsvis skulle hålla sig kall till kommande dag och dess eftermiddag.

Därefter fortsatte fjordäventyret i gummibåten tills det att solen som tagit en snabb vända ner under bergskanten åter tog sig upp för att lysa upp fjordens alla under.

DSC_0082

Chill i den tidiga morgonsolen.

DSC_0010Makrill med (nästan) passande nagellack.

Sedan, efter att ett dussin falconburkar berövats sitt innehåll så avslutades fisketuren med grillad korv och en god natts sömn.

Det var det..

Pizz!

 

25 ys ol

In the year of 2000 during the month of June, one of Swedens largest chars was caught in a lake that goes by quite a few different names on quite a few different maps. Don’t ask why because I don’t have a clue but let’s just call it Lake Pessi. This char however weighted 4,55 kilos which is pretty much 10 pounds.

A few hours of walking up into the mountainous area laid my target; Lake pessi, hopefully still inhabited by a char or two like that. After reaching a certain altitude, trees can barely be seen anywhere, mosquitoes are as usual as everywhere, the scenery is unnaturally natural and the vastness of it all might give one the feeling of being incredibly small. Not even a titan or Godzilla would look big there.

A few hours after stepping out of the car in the humid air I reached a point from where I finally could see the lake. A great feeling even though there obviously are quite a few steps left before the fun actually starts.

DSC_0064

Lake pessi.

Large caddis was flying around the huge, seemingly dead shoreline. Not a single rise, just a throng of nagging mosquito. After busting around the entire lake and its willowed shoreline without seeing any impressing rises within reach I decided I’ll give up and forget about chars.

I felt like a huge fool. Why did I come all the way up here just because I read on the internet that someone, 14 years ago, caught a nice char here?

I sat down in my bitterness while watching the chars play way out of reach on the mirror-like lake.

I realized that the sun wasn’t going to go down at all and that time was yet to pass midnight, so I busted out the map just too see if I could find something of interest. There was a smaller, narrower lake 30-40 minutes away; i wouldn’t even be able to spell the name of the lake with a regular keyboard so let’s just forget about that.

DSC_0044

My new target in daylight.

This lake was even shallower; all that rippled the surface were a bunch of birds. Considering the cold winters, the water would probably be frozen all the way down to the very bottom of it, hence its lack of char. I set up my tent and poured some water into my pot in order to cook some noodles. Not that I was hungry, I’d just eat for the sake of easing up my remorseful chest.

While eating, I finally saw a few ripples that came from something submerged – hopefully not a diving bird. That which could have been rises didn’t look very impressive but it’d be stupid not to give it a shot.

I finished off the noodles, hurried down to the shore and hurled line and fly out in the area in which I’ve seen the rise and waited… And waited….

DSC_0030

Nothing happened for quite a while.

Finally something struck the surface nearby, struck again even closer, and finally a plow-ripple created by what was swimming under the surface collided with the fly. And so I caught my first Arctic char ever. Not exactly a Charizard but it fought well and made me pretty damn happy.

DSC_0012

The night continued, and the absence of rises was not related to absence of fish. It was just that the big caddis didn’t end up on the surface very often, but when they did they were sure to get swallowed by the beautiful and healthy 1-2 pound char that was lurking the shoreline. I caught and released a bunch of them and had a least to say fun and exciting night accompanied by the sun.

DSC_0151

This is the sun rising, approximately an hour after setting.

The coming day offered nothing but fairly strong winds and didn’t allow me to enjoy dryfly fishing from the shore so instead I went for a walk up the mounts to enjoy the freedom that its vastness offered.

DSC_0107

The behind-side of the” Lapp Portal”.

DSC_0083DSC_0047DSC_0021

The next night started off pretty well but a light gust spoiled the mirror-ish surface so I went to bed, happy enough about the first night in order to fall asleep.

And that’s all part from the not-to-exciting walk back to the car…

Shooo

 

Trawt

Right here right now as the sun shines, in Abisko, I’m sitting in front of my computer trying to pay effort to write an blog entry but all that comes out on the screen is Swedish words. Well, sorry my non-swedish friends.

På senare tiden så har jag och Nils spenderat en hel del tid vid en flod som kallas för, typ något i stil med nakenbäcken. Nakenbäcken är dock ett väldigt felaktigt namn på den här floden, för det första är det inte en bäck utan en flod och för det andra så är den inte naken, landkanten den är väl klädd i björk och videsnår. Det tidigare frågetecknet på kartan har visat sig vara något mer i stil med en guldgruva. Vattnet är oerhört harr-och-öring rikt. Att fisken trivs här är inget under, på kvällskanten när vinden mojnat så fylls skyarna av saftiga spinnande dagsländor som sakta men säkert sjunker ner mot ytan för att frivilligt lämna denna värld.

Nu när svärmarna är som störst och safigast så har även våra smått suriga öringar hittat in till landkanterna där de står och lägger nosen i torrt, satt säga. Öringen vakar mer elegant än harren, är mer lättskrämd, mer svårflörtad och en allmänt hetare fisk. Så lyder iallafall min åsikt. När man fiskar på sightad fisk som vakar i ström eller som patrullerar längs landkanten så förs tankarna tillbaka till Nya Zealand, i synnerhet när man råkar se en fisk som ser ut att väga en bit över 3 kg. Den sistnämnda besten har ännu inte blivit lurad, men det har ett par av dennes yngre brödrar eller systrar.

DSC_0047DSC_0078DSC_0111   Det verkar onekeligen som att öringarna i Sverige kompenserar de i jämförelse med kiwiöringarna aningen mindre storlekarna med aningen vackrare textur. Jag och Nils hade en ypperligt ”sportig” fiskedag vid den gamla goda guldbäcken. De saftiga öringarna vakade stabilt på inne vid landkanten, precisionskasten skulle sitta till hundra procent för att fångstens lycka skulle uppenbara sig. DSC_0013DCIM100GOPRO Refrängen utgjorde saftiga brungråa dagsländor. Strax efter att jag fångat min så spanade Nils in en redig gris som slingrade sig runt i ett område och mumsade på dö-pömsiga sländor.   DSC_0039 Efter att ha analyserat fiskens middagsrutiner så bestämde sig Nils för att plocka öringen nästa gång den kom inom hans väldiga räckvidd. Men fisken kom aldrig åter så Nils fick åter positionera sig på stigen med mig för att vandra vidare på jakt efter frossande öringar. Tiden hann inte springa långt bort förens nästa fisk, som mycket möjligt kan ha varit samma, uppenbarade sig genom febrilt vakande framför en halvdränkt sten.

Efter att försiktigt ha arbetat kasten längre och längre upp framför vaken så träffade han slutligen rätt punkt och ett stillsamt vak lät flugan försvinna ner under ytan med ett gläfs. Den tidigare intet ont anande fisken fick ett regelrätt dampryck och Nils som kunde se sin sönderslitna lina flyga upp ur vattnen lät något som kan ha varit ett könsord slinka ut i luften.

Livet går emmelertid vidare och så gick även stigen, av oss följt, vidare uppströms.

Vattenlivet vidare uppströms var inte lika attraktivt som det längre ner och ordspråket som lyder ”inget vågat inget vunnet” lät oss smaka på sin andra hälft, trots att vi tog risken och lämnade det som vi nu vet är det bästa vattnet bakom oss.

Naturen bjöd på fina vyer innan den spärrade in oss i ett videsnår som var bebott av minst lika många myggor som det finns sandkorn i sahara.

DSC_0043DCIM100GOPRODCIM100GOPRO

Sandflugorna på Nya Zealand var färre och besitter inte förmågan att penetrera en keps följt av rejäl kalufs.

DSC_0053

Det var allt för idag.

Prrzx

 

 

Lurk 4 LF

Not too many days offer pristine clear blue skies, relief from the pressure of hard work and the possibility to go out for a good lurk in the woods with a real good friend. Especially not in the very northern reaches of Sweden where the summer is short, weather’s unstable and waters is cold.

It’s past midsummer and the very first batch of mayflies has just begun emerging from the depths to engage in their aerial games of love.

They love it, them trout love it, but us fishermen love it the most. Not to mention ol’ Greydar who more than surely can be bothered to break the surface when the aftermath of these lovegames lays the tables for the biggest of feasts that mother nature offers annually.

Deep in the woods laid our target. Google maps and a shyly rumour of a 4 kg brown trout was all that we had to rely on. Nils was worried  about thick bushes and I was a little too avid. The whole thing just didn’t feel right but it didn’t feel too wrong either.

DSC_0053

I’m on about the best, in my opinion, feeling in the world – Engaging a totally unknown river with a flyrod on a day like this. That very first glimpse of the water shatters every image of what the mind in co-operation with expectations has created.

The river is no longer fantasy, it’s not nothing but a fictive image any more, it’s reality. The picture above shows parts of what we saw upon our arrival. The river was wider and slower than I’d expected, my first instinct was to start exploring upstream due to what the wind made the dryfly opportunity look like. We sat down to set up our rods while a swarm of mosquito tried to exploit our nutritious human bodies. Usually mosquitoes are a pain in the ass, but when it comes to fishing it’s just such a good indication that one might be in the right spot.

And it didn’t take more than just a few minutes before we saw the first good fish rising in the small waves. I had a huge struggle to set up my fly rod due to a tangled line, so Nils had to make the move.

With his brand new #4 rod he swung out a streaking caddis which after a couple of attempts got accepted as food for one of the rising fish.

DSC_0013DSC_0019

The fish didn’t seem to be very happy about the fact that she got caught.

DSC_0010And so she escaped.

After landing another Grayling straight after the first one our previous expectations doubled up. As no more rising fish were present, we focused on a point where the river bent a hundred meters ahead. Regarding the winds direction, that would lead us straight into the lee – Thank god for trees!

While walking slowly upstream in the shallow edge of the river, a fish swam up to me and positioned itself just next to my left leg. I didn’t really believe it at first, but it was the finest of trout chilling right next to me, covered in billions of dark brown spots.

He stayed with me just long enough for Nils to see him, then he realized that he might be in a hazardous area and left.

We looked at each other as if we’d just found a 100 dollar bill on the ground. We figured it would be a good idea to stay out of the water in order to not scare the fish. We reached an area were the river opened up and became large, even more slow flowing and really shallow.

It didn’t take long until the next, even bigger trout showed up. But unlike NZ trout, this trout was swimming way to fast for us to react and get the fly out in front of it. So we walked out in the shallow water and swung big crane flies to the edges and waited.

After a while something big nailed my fly, not too disappointing but it wasn’t the trout.

DSC_0027

And so the long day turned into evening and the evening into night while loads of fun were had.

DSC_0057

As a young boy I spent a lot of time inside my Game Boy playing Pokémon, the epigraph ”Gotta Catch ‘em all” might have been the reason for my obsession with catching fish. And that’s also why the picture above made me think about this…

bug-catcher-trainer_480x480

 

Quite similar!

DSC_0085DSC_0102DSC_0122

But Nils doesn’t ”simply” catch fish with a net, oh no.

Later on, we returned to Abisko while listening to ”It was a good day” with Ice Cube!

I returned to the river a couple of days later without Nils… A story that will follow.

That’s all for now, PZ!