Autumn shorty

I just rediscovered some clips on my computer and as promised, here comes a short little film from some of my char hunts in September.

Remember that I’m not really a filming enthusiast, so it ain’t really good, but it’s something.


Select HD unless your connection is poops


The earth has finally rotated just so much that wintertime is on its way out the door of the four seasons. It’s a gentle sight to see the winter leave once more. But even if every winter is born with gloom and darkness, it still has the habit of giving us some pristine beauty when it comes to an end. Just as if it wants to be forgiven for keeping us in the dark for so long.

Late winter usually combines its sparkling ice and snow with the rays of its lowly but strong sun, giving us more light than we ever could’ve asked the summer for.

Me and Nils woke up very early, long before the sun had finished its climb towards the sky. A twofold nagging headache related to some lack of sleep kept our spirit so far down that we started teasing each other over a diversity of personal symptoms. While finally on the ice, we tried to re-friend each other, but a murderous battle almost erupted when I for some reason felt that I was the one who deserved to use the best of the seven roaches we had for bait.

Things got out of hand and…


Our first pike was pissed out of its mind…


Even the swans felt turbulence in the atmosphere and left…

Was it the early hour? Was it the absence of sun? Or was it just Nils trying to quit tobacco again?

I don’t really know but things actually seemed to change when the sun had rose high enough to drive madness out from within.


Not to mention that our friend Maija came by and offered Nils some Snus and a cheerful hug.


I got an hug and a Snus aswell. And this was where madness ended. We felt both happier and stronger and managed to befriend each other again.


Even the swans found their way back peacefully.


Some magical phenomenon appeared after the sunrise.


The ice showed more colours than the rainbow!

Our next plan was to start pushing the fishing a bit by drilling some new holes in more promising and deeper areas on the lake. The pikes didn’t seem to have found their way to the more shallow parts of the lakes yet. Sadly, moving the rods a bit didn’t change what the sunny noon had to offer very much – We still sat around getting lots of Vitamin D with no fish included.


But our effort soon came to pay off. One of the indicators was swiping some air above one my most prominent holes. We ran to the hole and I grabbed my rod. Upon setting the hooks I felt how the expectations rose – this fish was a bit heavier. I asked myself – Was this it? Was I going to catch a northern monster on my first day out in Västerbotten? Not really, but still…


This sure was a nice starter.

The hours slowly passed by and the little moodswing caused by the fine pike was just about to wane when something struck the poor roach under my second-most prominent hole. This was the furthermost hole, with the juiciest bait in the deepest water. I felt my heart pounding through my chest when I first got a glance of my reel and how it spat line into the water. This could actually be it!


A fine but yet not so wealthy pike.


And this is where today’s story ends. We both walked back to the chairs and began seizing every bit of sunlight we possibly could. We fell asleep doing so and upon waking up we found to no big surprise that all of our bait was untouched. We felt like that was the time to gather our stuff and get headed back to the car.

I’m happy to have something to come up with here. My plan tomorrow is to head out on my own with a couple of rods and try my luck.






Fishing aint fun

Woah. Nothing’s been going on lately so I’m just gonna write something out of the blue.

I haven’t got any workshop in which I can spend my days crafting lures, the days are short and the absence of daylight in the gloomy afternoons doesn’t make ice fishing worth the effort yet.

I mostly sit around by my computer without that true inner push that one needs to get his or her thumb out of the ass and actually do something. I think about New Zealand a whole lot, nearly a year has passed since I set foot in the wonderful rivers of Southland. Jacob, a friend with whom I spent countless hours fishing there, is catching fish at our favourite spot in the Wakaia river right now and he keeps on sending me pictures. Going into comparing my current life with his is just a disastrous thing to do. I’m a worm, and he’s a free bird. A worm without vision, with only its brain to produce countless images of the past.



I’m not sure if all of these dreamlike memories from another world are a good thing. They haunt me every day. I try so hard by reading my old blog entries, I’m trying to make it all feel real. But I can’t, it’s the past, not the present, and thinking about it is just fantasising.

My whole trip from the start in February 2013 all until May 2014 feels like a clear memory of a perspicuous childhood dream. The worst thing is, the more I dwell in the NZ content of my blog the more I remember and the more I remember, the more I miss. I’d like to experience every single bit of the trip again.

All the screaming, all the walking, all the sandflies, all the nagging bumble bees, all the spooky fish, all the rainy days, all the lousy knots that broke, all the wind, all the stress, all the lost flies, all the premature strikes, the lonely nights in the car, the porridge, the noodles, the raw potatoes, the wet underwear, the long roads, the gravel in my shoes, all the cows that followed me, all the sheep, the sun, the humid air, the crystal clear rivers, the magical scenery, the red sunsets, the rises, the happiness, the birds, the joy, the people and all of those beautiful fish.


Me on the Wakaia evening rises, Feb 2014.

Crying, oh yes I cried. And that wasn’t necessarily the sweet tears of happiness. These tears fell into the rivers while I screamed in frustration at the fuzzy fish that kept on screwing me over and over again.

Someone just told me that she would like to have an interest as well, something fun to spend her days off with.

But. Who ever said fishing was fun? Fishing is not fun. Pinball, pool and pingpong is fun. This draw for fishing is a curse. It controls the heart, telling it that you have to force yourself through countless hours of obnoxious work just so you can spend the vague amount of money earned on gas, rods, lines, flies, tippets, food and other pieces of useful equipment.

And then there’s the time. You have to quit your job and get on with your next assignment. A full time position working for your cursed heart that demands your full attention and your presence during every single hour of daylight.

There’s no staying at home, because you haven’t got a home. There’s no doing this and that, because you haven’t got shit to do. There’s no friends, just eventual fishing companions. There’s no food, just garbage you eat to stay alive. You’re a bum and the only thing you’re allowed to do is to get on those rivers and try and catch something that is going to make you feel satisfied, but you’re immune to real satisfaction. Your life is a complete mess, and the only feeling relative to happiness in your pitiful life is excitement.

I know, I make this sound pretty dark.

But there’s purpose to it. A lot of people sell their souls for money, meanwhile some sell their souls to something greater. Some might slap two flies with one hand and get the money as a bonus. But it’s not the money they’re in for.

I personally serve this particular obsession that sometimes give me excitement and satisfaction in return. This obsession that roam outside the bonds of what I can control, is serving the greater purpose.


My old Corolla, a few lonely nights in there, yes

I’ve asked myself multiple times; Does this obsessive habit ever do something good for the world ?

What kind of people care for the waters and hinder human entities from exploiting and destroying these? What kind of people say no to dams, inconsiderate farmers, pollution and greedy power companies? What kind of people prioritize environmental preservation over money and why do they care so much?

Even if we’re not actively doing something to oppose the destruction of the watery parts of the earth one might still be pushing it passively by just giving in to this obsession. We spend our money in the fishing stores and a whole lot of it end up in the hands of those who actually do something. If not, they end up in some smug rod-company owners pocket, but their future has always been dependant on healthy fisheries and there’s not many ways around that. As long as we fuel the industry, we’re up to something good in some way.

As if that wasn’t enough, taking folks out fishing or telling your fishing stories to fellow humans might inspire and spread the influence of the great water spirit that controls us fishermen, a spirit which I earlier on labelled ”obsession”.

The end.


Markus with a troutie at the Wakaia back in feb 2014


The magical Travers River


Lewis Surfcasting the shores of Marlborough on a rugged winter morning back in July 2013


A seemingly hovering trout in the upper-mid reaches of the Wakaia river


A happy man and his wonderful catch


A happy girl and her wonderful catch


And then there was the cows, happy or not, they’re there

Gamla goda Varpan

Den utlovade fisketuren kom jag hem från med livet i behåll och så gjorde även min gamla kamera som under dagen fylldes med härliga bilder från en dag ute på blank is under solens vingar.

Varpan är en sjö som har betytt mycket för mig. Det frö som skickade ut en liten grodd av fiskeintresse vattnades under mina unga år vid Bergsgårdens badplats, där kunde man ofta finna mig meta långa junidagar i ända.

Om man tar en tur med ekolod på Varpan under sen höst när lönnens löv har tappat sin flammiga kulör och börjat ramla av kronan så verkar det onekeligen som så att man inte längre hittar fisk inne vid landkanterna på denna sjö. De gamla lekvikarna slash jaktmarkerna står tomma som blöta ödemarker. Vart tar all fisk vägen? Det är inte svårt att gissa sig till, de simmar ut på djupet för att söka mat dit kylan inte hittar lika fort. Att få slänga ut ett gäng spön på Varpans frivattenis har länge varit en dröm, en dröm inte allt för svår att uppfylla. En annan dröm däremot, den om femtonkilosgäddan, står man maktlös inför. Den slår in när den vill slå in.


Jag, Kalle, Nisse och Roman halkade ut på isen långt innan soluppgången för att drilla de 20 hålen som behövdes för att vi skulle kunna utnyttja hela vår arsenal med isfiskespön. Det var en fröjd att se alla spöna på plats innan solen hittat upp bakom jungfruberget.

En än mer fröjdfull syn var att se en vippa vifta innan eldklotet hittat upp i skyn.

Det visade sig snabbt att Nisse var den lyckligt lottade, det var hans spö, det spö som var längst in mot land bara några meter från brassestols-bunkern.

Ett kort skutt fram till hålet och gäddan satt efter ett inte alls särskilt hämmat mothugg.


Ett bra exempel på hur en nöjd Nils kan se ut.

Efter att den smått rultiga gäddan simmat åter så följde en serie fulflaggningar på det spö som stod riggat ungefär en mil från basen. Hur Nils kunde se vippan vifta varje gång förundrar mig än idag, hade någon av föräldrarna vänstrat med en fiskgjuse ?

En massa spring och en nimmelse till träningsvärk senare så hamnade vi äntligen i brassestolarna i mer än fem minuter.


Nu var det dags att plocka fram korvtermosen följt av slottsenapen, tänkte Roman. Livet hade inte kunnat leka mer febrilt än så här, tyckte han.



Men ett släng med ögonen över nacken senare och en vippa signalerade att det var dags att äta den där korvstackarn som om det vore korvätar-VM.

Inte fick han en endaste lugn stund på isen att ägna till korvätningen.


Inte ens var det Romans tur att drilla – Vilken skitdag, tänkte Roman. Bättre vart det inte när en massa självbelåtenheter gled ur Nils om hur han sannerligen visste hur man sätter en mört på kroken ordentligt. Ja, trolleri och mörtriggning kändes numer som samma sak.


Skulle man få sig en lugn stund i brassestolen nudå?


Nej, ett stenkast längre in i framtiden så fick även jag känna mig som en mörtmagiker. Fantastiskt!

Fast någon ensamrätt på den känslan fick jag då inte smaka på, det skulle minsann vara dubbelhugg i görningen. Till förvåningsgradens förlust så var det tyvärr varken Roman eller Kalle som skulle få drilla gädda samtidigt som mig.

Mörtmagikern Nils åkte på ännu en skopa bekräftelse, men man kan ju ändå undra varför 5 av 7 gäddor gav sig på just Nisses mörtar.

Jo en teori fastställdes. Och det var att Nils är en jävel på att få ut spöna fort, vilket är bra. Men avsaknaden på saftig mört i hinken var stor efter att denne hade varit i farten. Inte ska vi då fastslå någon konspiration gentemot Nils idag mer än att det kan finnas en eller fler anledningar till Nisses framgång på isen.


Det hade inte krävts många centimeter gädda för att uppnå tvåsiffrig titel med sådan kondis.

Samtliga gäddor var riktigt svulliga och härliga, tyvärr satte vi inte någon större gädda på plats idag. Trots brist på större gädda så lyckades Varpan ändå hinta om att vi skall återkomma strax innan islossning för mer!


Solen går hem tidigt så här års, och så fick även vi ge oss av innan klockan slagit tre. Just nu är jag i Umeå där jag ska plugga ett tag. Här finns rikligt med gäddfiskevatten till vinters ismete. Jag längtar tills jag än en gång får se en riktigt stor gädda så att jag än en gång kan få sätta mig med skakande händer framför datorn och skriva av mig på bloggen under en redig gäddpsykos.

Peace out!


Taggar inför Varpan

Nu sitter kameran på laddning, om 10 minuter blir jag upphämtad.

Sedan blåses startskottet för 2015 års gäddsäsong igång. Ismete på Varpan står på agendan, solen ska lysa och vinden ska blåsa 9 sekundmeter. Hur ska det här gå?

Nu är man taggad, nervös och jävligt trött.

Om passet inte resulterar i totalt katastrof så kommer här snart en go liten update.


Just another Char picture

Here’s a photo that I found particularly interesting. I do think it possesses an essence of magic. That might simply be by the colours and that it contains a blurry image of an magical creature.



– A char.

But what does ”Char” really mean? Why weren’t they simply named ”Red Trout” just like the ”Rainbow Trout” or the ”Brown trout”?

This is a typical thing I like to think about while resting the dog in the woods.

I noticed recently that I’ve been referring to pokémon quite alot in my blog entries. It does make sense, since I wanna catch all fish, without killing them.

But it’s not as simple as that this time.

Note the fiery pokemon ”Charmander” which evolves into ”Charmeleon”which in turn evolves into the pokemons final stage – ”Charizard”.

This is a flamingly orange little lizard-like creature with a little flame on it’s tail. Needless to say, this creature breathes fire. This kind of tells me that the word char has something to do with fire since all of the pokemons three different stages combines ”Char” with Salamander, Kameleon and Lizard.



Since I’ve never seen or heard the word ”Char” used to describe anything other than the fish before, I found it particularly interesting that this flamingly orange/red pokemon’s name has got the name of a fish in it, a fish that also happens to be orange/red.

Did the creators of pokemon refer to the fish ”Char” while creating this pokemon? I wouldn’t think so.

Char simply refers to the act of turning any substance into coal. It could’ve been named coalify, but it’s not. This procedure usually occur through fire, and fire is orange/red. Once the *wood* is burned to coal, it’s (char)red.

Hence the name Charmander, Charmeleon and Charizard, they spit flames, flames that turn their foes into coal.

Not that our precious fish would turn anything into coal, but their name still makes a hell lot of sense – and that due to their fiery colouration.

Arctic Char – the submerged embers of the north.

My conclusion: The name ”Char” is related to the fish’s fiery colour.









När allt annat är Grått och Dött

November kanske inte låter som den mest attraktiva månaden för fiske i allmänhet. Men har man en gång fått uppleva vad en gråmulen och fuktigt ”varm” novemberdag kan göra med livet under ytan så pirrar det minsann lite extra mycket när man glider ut över sjöns hetaste jaktmarker för gädda.

Sjöns brusfria yta lämnar inte många möjligheter till diskretion för fiskar i alla storlekar. Inte ens små insekter som ploppat upp på ytan kan gömma sig för blotta ögat. Nattsländorna surrar förvirrat runt på ytan innan de av något som troligtvis inte är en ädelfisk suger ner dem.

Vi satsade på en mycket prestige- och ansträngningslös fiskemetod som mot sin simplicitet till trots omsätter många kilon gädda per timme, om tid och plats är rätt förståss.

Det hade gått två år sedan jag lät ett tailbait slingra sig fram genom just denna sjö som är min favoritsjö under höstfisket, men ett hugg i den döda novembervärlden kändes onekligen overkligt. Småfiskarna vakade dock friskt omkring och ekolodet såg ganska exakt ut så här:


Blått är vatten, orange är botten och det gröna, det är fisk det! Ett under att inte de två trekrokarna på betet fulfångade ett par braxar. Detta tydde ändå på att det fanns liv bakom dagens grå slöja.

En knapp halvtimme hann springa bort innan det röck till ordentligt i spöt. Långt bakom båten krossade ett våldsamt plaskande den spegelblanka ytan och avslöjade dagens första gädda.


Inte dåligt, tänkte vi och plöjde vidare med likartade beten. Tankarna dalade sedan in på världsklassgäddan. Varför skulle det inte vara vi, jag och Anton som idag skulle få kontakt med en sån där vidrigt fet femtonkilosgädda? Hur känns det egentligen när något sådant händer? När man sitter där och fantiserar om den (som alltid) och den bara hugger på som vilken annan fisk som helst, men som sedan känns som ett levande bottennapp? Den dagen den glädjen… Hoppas den inte kommer allt för snart då jag har rätt så många år kvar att leva.

En sak är dock säker, har jag inte sett en sådan vid 75 års ålder så kommer jag att börja fiska med nät.

Flötestrolling kan vara en het metod så här års om man har investerat i flöten och känner till ett bra ställe att styra upp mört. I brist på både bete och flöte så hade vi uteslutit denna metod. Det var av bristen på det sistnämnda som fick oss att gira mot ett orangefärgat objekt som låg och guppade varsamt utanför en vassdunge.

En förskräcklig syn för en gäddälskare väntade oss…


Någon hade glömt att byta fjolårets dassiga gamla fireline, skäms!



Fisken som hade gett sig på fiskarens dubbelbete med brax och mört hade lyckats vinna halva kampen, men hade sedan sladdat in med lina och flöte i ett fallet träd.

Fisken hade därefter gått en antagligen ganska plågsam död till mötes.


Gäddan var färsk och jag misstänkte att om vi hade tagit oss ut på söndagen istället för tisdagen så hade vi kanske kunnat rädda den halvt storvuxna tösen.

Vi provade därefter det område där dödingen antagligen hade simmat omkring innan hon föll offer för en slarvig flötestrollare – Gryckens flaskhals. En mycket liten snipa angrep Antons bete och vart därefter timmens höjdpunkt. Timmens höjdpunkt vart för den en kortvarig titel sedan en fin gädda i trekilosklassen gjorde ett elegant valvak enbart ett par meter från båten. Först upp kom huvudet, sedan när det försvunnit kom svansen, en lätt visp med bakfenan och kvar vara bara ett tretal mjuka ringar på sjöns blanka yta. Vi försökte oss på fisken med ett varv i dess revir, men utan resultat.

Vi åkte sedan tillbaka dit där lodet visade ett grönt täcke av fisk i tron om att en eller flera riktigt stora gäddor jagade där. Om det var någonstans femtonpannar’n skulle kliva på så var det där. Den här omgången krävde några varv innan den lät något suga tag om Antons Dagspöke.

En tung fisk som pressar mot botten vårar alltid gott och gör det hela än mer spännande.


Inte illa. Och som om fisken, vaket och den lite större fisken inte var nog – Solen anslöt sig till sällskapet under sin sista kvart uppe i skyn.


En ung svensk man i sina bästa dagar som njuter av årets kanske sista solstrålar. Man kan nästan tro att ett par tårar försöker leta sig ut i det fria.


När solen lämnade skyn så lämnade vi än en gång grycken åt vintern. Men.

Min, Jacob och Patriks båt vid östanfors hade blivit stulen så den ”romantiska” november rodden med drag tillsammans med My gick åt helvette. Tacka gudarna eller nått för att vi lämnade Nisses trofastsa gamla glasfiber/trä (?) eka kvar i vattnet.

Nils båt är så pass risig att man trott att varje passerad säsong har varit dess sista. Men den tjänar ett så stort syfte i våra fiskarliv att den helt enkelt har stannat i sitt åldrande och vägrar risa ihop. Måtte den aldrig försvinna!

Som sagt, Nisses båt låg kvar i så jag och My lyckades ändå med att fullfölja våran plan som gick ut på att försöka kamma hem en redig gris till gädda medan vi huttrandes i båten sippar på varm choklad ur en riktigt stor och välfylld termos.

Nu skreds planen till verket och termosen tömdes hejdlöst medan elmotorn knuffade fram båten på den spegelblanka ytan som inte reflekterade mycket annat än de grå molnen som rörde sig förvånansvärt fort trots den harmoniska, nästan obefintliga eftermiddagsbrisen.

Mycket skönare än så blir emellertid inte en novemberdag. Bättre hade den blivit om monstergäddan hade klivit på. Sämre hade den däremot blivit om det inte var för den här lille snubben:


Dagens enda gädda!

Eftersom det inte finns något dokumenterat bevis på att My någonsin fångat en större gädda så får den här fisken bli hennes oficiella PB. Grattis My, men jag är säker på att du kan bättre!

Just nu så vilar både bloggandet och fisket lite. År 2014 visar just nu upp sina mörkaste sidor och en frisk vårdag på sjön med spöt i hand känns ungefär lika långt bort som Nya Zealand.

Och det mina vänner, är jävligt långt bort. =(

Peace out!