A Dear Reunion

Having a day off in the middle of the week allowed me to hit my favourite stream before it got a huge ball punch from the horde of spin-fishermen that usually invades the shores of it during the afternoon.

I just shortened this entry to be more about fishing than about my hateful feelings for the horrid river raiders. I can’t believe that there’s actually a spinning rod named “Savagear Raider”, as if it’s made for savage river raiders.

Anyways.

The wind pushed downstream fairly hard this noon. Rain had caused the water level to be a bit over average but luckily the water had remained fairly clear. The absence of rising fish was about to drag my mood down but the company of the bright sun made up for it. I was sure that the heat in combination with all the fresh rainwater would summon something nice for me at some point of the day.

The minutes drifted by without any disturbance on the surface coming from below, I tried a couple of blind casts with a streaking caddis but without result. I remembered that I’ve seen hundreds of lemmings this year, way more than usual, so I decided I’ll set up the 6wt rod with a mouse imitation tied on to it.

I tried to use my peripheral vision to set up the rod so that I didn’t have to let my eyes off the river surface. This probably doubled the time it takes to set up the rod, which was a good thing; because right before it was set up I saw a rise just in the middle of the stream. The ripples dissolved quickly after the rise due to the wind, so I couldn’t really judge the size of whatever the creature was who made it.

Small caddis was struggling in the wind while trying to touch the surface. These were just as big as the streaking one I had tied on to my 4wt. It was clear that the mouse imitation had to wait; I grabbed my 4wt rod.

The wind didn’t interfere as badly with my casting as I thought, the fly landed gently at the right spot on the first cast. But nothing happened on cast one nor cast two nor cast three. I even tried to stripe it a bit across the surface but nothing happened.

After way too many attempts I tried to twitch the fly in a realistic manner just for the joy of it. It actually looked pretty real. But as I played with the caddis over the spot of the rise something emerged from the depths. The curious fish followed the fly for a bit, clearly interested. Lucky for me, the fish accepted the fly as a real caddis and allowed itself to be fooled. At first, I thought it to be a grayling but I realized quickly that this was something much better!

DSC_0016

 

This wonderful trout did look familiar to me. So I had a glance through my archives and had a look at a trout that I caught in the exact same spot last year, and it happened to be the exact same fish!

That this fella hasn’t allowed himself to be the victim of a murderous spin-fisherman makes me happy and a bit proud.

DSC_0015

The picture from last year.

More will come.

Peace!

 

Char Challenge Mode

In between my Swedish posts I decided to tell at least something in English.

I was fishing this pretty easily accessible Arctic lake last year in September. While fishing I met a man from Norway. We had the best chat I’ve ever had with a Norwegian. Not only that he was speaking the northern-Norwegian tongue which is pretty easy to interpret, he also told me one thing and another about the chars in the area.

I’m pretty narrow minded once I get hold of a fairly good spot to fish, which kind of eliminates a whole lot of other alternatives on the map. I’ve never really had to care about the vast range of opportunities that the area has to offer. He told me that the spot I was fishing was good fun with great char regarding the access level. But if I spent twenty minutes walking downhill’s from where I was and in to the thick bushes, I would reach a lake with real monsters in it.

Well, one’s got to check that out, thought I.

I went down to the lake next morning to have a glance at it. Seconds after my arrival at the lake I saw how the stellar mirror surface got rippled by a b-e-a-utiful rise. It was a calm rise, as if the fish tried to go up and by unnoticed. But the size of the fish prevented it from doing so. A large mass of water was pushed out in a 360 degree direction from where the fish swallowed its prey.

I made it clear for myself that I am going to catch that fish, no matter what. I ventured to the shore at the other side of the lake which was the area in which I saw the rise. But lurking the shoreline for hours didn’t allow time to reveal any fish and not a single rise. Between one and four hours passed before I gave up and went home.

Now, while back here in Abisko, I returned to this lake on an magnificent evening. The low late evening sun threw bright orange rays at the landscape as the absence of wind allowed the surface of the lake to assume its ultimate form – The stellar mirror.

One hour passed while I watched the still water, but nothing but a few lesser impressive rises occurred. During the second hour, something huge rose on the other side of the lake on the exact same spot from where I saw the rise last year. I have through friends, internet and laziness learned that one should let the char come to you rather than chasing the char around.

I waited. Hours drifted by one after another without letting anything disturb the surface that behaved as early November ice. Nothing ever happened or moved.

Later, I left the lake behind and walked away with a broken heart. But the mysterious lake had given me a hint that I must return once more. But first, I have to seek and find the power of infinite patience.

Anyways. A goal of mine is to catch a fish from there before the end of August.

DSC_0003

A shot from a lake nearby. The importance of this picture is in the yellow wagon on the rail. It’s the legendary ”Golden Wagon” which is the mining company ”LKAB”‘s 1000th mineral wagon. It runs through Luleå Narvik and Gällivare. A rare sight.

DSC_0005DSC_0017 DSC_0027

The mysterious lake with its undisturbed surface.

DSC_0007

Picture from the same lake in September last year.

Piz!

 

Friska vindar och surhål

Nu har jag otroligt nog tagit mig upp i norra Sverige än en gång med min Golf som gång på gång lurar mig att dennes tid är inne. Den pajar ständigt men vägrar att sluta gå. Raka vägen från Enköping till Byske älv åkte jag för att plocka upp Nils som hade tjuvstartat och kanske bränt sina fiskebatterier på att försöka fånga lax i en vecka.

Morgonen då vi begav oss från Byske till Norrbottens fjällregioner var sur och grå. Det var sådant regnväder som inte riktigt kan klassas som regnväder, det känns snarare som om luftfuktigheten har blivit så hög att allt som luften vidrör blir dyngsurt.

Dyngsurt är egentligen ett ganska otippat ord, men för en gångs skull fick ordet sitta som hand i en handske.

Vi letade oss till Jokkmokks ”Pärlälven” för att tillbringa natt nummer ett i en stuga intill vattnet. Älven var hög som ett hus och kastade alldeles för mycket vatten nedströms för att en skall kunna känna ett genuint fiskesug. Men vi begav oss ändå lite motvilligt ut. Flera timmar, flera myggbett och några få mindre harrar senare gick vi tillbaka till stugan.

Myggen skulle undvikas och så utförde vi ett mindre massmord innan vi skulle falla till sömns. Men stugan läckte. En lång natt på en hård bänk och med surrande myggor överallt passerades. Jag insåg på morgonen att det är när jag sover som myggorna får suga ostört. Jag och Nils hade varit värdar åt en myggbuffé. Detta var inget vi frivilligt hade ställt upp på varpå ilskan kokade över en aning när vi fick se alla blodfyllda myggor sitta i morgonljuset vid fönstret och längta ut i friheten. Så synd att myggen inte är lika bra på att hitta ut som in.

DSC_0054

JokkmokkstugemassakernHär gick två galningar lös med händer och eldkastare.

Illa kvickt packade vi våra prylar och rensade upp lite i stugan och bestämde oss för att lämna mardrömmen bakom oss. Med golfen girade vi åt svindlande höjder i områden nära stora sjöfallets nationalpark.

Allt eftersom Jokkmokk hamnade allt längre och längre bakom oss så vart vädret allt friskare och klarare. Solen tittade fram genom diverse gluggar i molntäcket och lyste upp berg som jag inte trodde fanns. Vi nådde vår destination och påbörjade en kortare vandring mot ett litet sjösystem som var skäligen misstänkt för att ruva på ett bestånd med rödng.

DSC_0088 Luften hade blivit varm och mild och vinden hade tagit ledigt. Vi var framme vid sjön och väntade hoppfullt framför dess spegelblanka yta samtidigt som klockan tickade mot midnatt, vilket anses vara ”Rödingtimmen”. Men livet är inte alltid en vakfest. Sjöns yta fick ligga ostörd och reflektera hela den ljusa natten lång.

Nästa morgon vaknade jag till liv något tidigare än Nils. Morgonen var torr, grå och en aning blåsig. Jag traskade runt vad vi hade att arbeta med i någon timme. Men fjällen kändes alldeles tom och livlös. Jag satte mig ner emot en värmande sten och tittade på medan vinden sparkade runt vattnet i ytan på vår lilla sjö.

Var ska jag börja? Frågade jag mig själv.

Jag hade glömt bort den frid som går att finna när det inte finns något som helst att göra. När jag satt där mot stenen så vaknade alla tusen viljors fjärilar till liv och började flyga åt olika håll, vilket orsakade en djup och besvärlig stress. Men när ingen av dessa viljor kunde matas med min tid så kvävdes de snabbt och föll döda till backen. Det fanns inget jag kunde göra förutom att sitta där och vänta på att vädret skulle bli bättre. Och det var just vad jag skulle göra.

”Koppla av”. Jag började förstå vitsen med uttrycket och uppnådde ett fridfullt stadie när en är vaken men ändå sover. Jag iaktog naturen och lät mig fascineras utav den en stund.

Plötsligt kunde jag känna något emot min hud, något värmande. Mina pupiller krympte när ett bländande ljus träffade mina ögon. Det var solen som hade hittat hem. Jag tittade mot skyn och såg att solen inte bara hade hittat ett litet hål i dagens grå slöja, utan den grå hade blivit bortschasad. Den stora grå väggen vinkade adjö och lunkade bort mot horizonten.

Samtidigt så kom vinden av sig en aning och viken nedanför låg snart spegelblank. Knappt en minut efter att solens varma strålar träffat min hud såg jag resans första vak. Jag for upp som en alarmande vakthund.

Små svarta bäcksländor minglade runt längs landkanten. Vissa av dem bestämde sig dumt nog för att para sig i luften. Deras osynkade flygning och ökade vikt tvingade ner dem i ytan, och då passade de små rödingkräken på.

Det vakade dock sparsamt. Jag knöt på en svart liten allround-immitation men det enda som tog min fluga var vinden som sakta men säkert letade sig tillbaka.

Nils hade kommit ikapp mig. Vi såg det sista vaket tillsammans innan vinden kommit tillbaka för att slakta den spegelblanka ytan helt. Vädret var dock fortfarande legendariskt så vi bestämde oss lite motvilligt för att nymfa bort några timmar i solen istället för att sitta och sura.

Resultatet var långt över förväntan.

DSC_0135DSC_0188DSC_0181DSC_0163DSC_0174DSC_0199 Vi hängde med på en riktig rödingfest! Mer kommer! Peace

Tur på Tur

Jag och Elly bestämde oss för att ta en fjälltur tillsammans i mina och hennes mors hemtrakter, nämnligen Dalarna. Det kändes nämnligen som så att Elly äntligen hade fullbordat sin träning. Från instruktionsklipp till åker, från åker till P&T-tjärn och från det… ja från det skulle bara de vildaste marker vara nästa utmaning, närmare bestämt vildmarken.

Vi hade efter en tids luskande en hel älv av tips på ställen att utforska i Dalarnas fjällregioner. Men i Dalarna finns tyvärr inte de bästa fiskevattnen uppe bland bergen, utan helst djupt in i de myggiga skogara. Att ta myggen med en nypa salt i all ära, men när sanningen ska fram så är de hemska och bör till varje pris undvikas om det är att ha trevligt som är turens slutgiltiga ändamål.

Att slippa mygg var dock inte anledningen till att vi letade oss upp till det karga, utan det var de mäktiga utsikterna som lockade med sin idyll.

DSC_0275

Fjället vi besökte var en nationalpark, vilket kändes surt när vi först upptäckte fjället på google maps. Det såg mångsidigt ut – här skulle vi både kunna vandra, fiska och njuta av panorama! Men i nationalparker är fiske oftast strikt förbjudet. Det visade sig dock snart att denna nationalpark var förlåtligt förvaltad – fan vad smart att upplåta vatten i en nationalpark!

Vi klampade in på Naturum och köpte fiskekort innan vi slängde på oss ryggsäckarna och påbörjade vår vandring i ett disigt och ljummet väder. Solen var blyg och tittade skymt fram genom den tunna, högt belägna dimman.

Med en prognos som påstod regn förde vi turens kanske kämpigaste sträcka till slaktbåset med en nypa högmod. Svetten porlade ner från panna och tinning och fortsatte ner över kind och nacke under största delen av ”klättringen”. När vi för första gången vände oss om för att se ut över de skogstäkta dalarna så syntes knappt ett barr, det låg en grå slöja över landskapet bakom – ett regnväder hade börjat jaga oss.

Det skulle inte dröja förens de mordiska regnmålen skulle hinna ikapp oss med sin råa kyla och sitt smattrande regn. Det trummade om regnjackorna medan drömmen om en varm kväll framför en brasa intill en sjö sakta spolades bort.

Vi hade tagit oss upp på en tundra. Här uppe fanns bara sten, mossa, sorgsna outslagna björkar, snö och lite sjöar med en del vattendrag. Vi vandrade längs en sjö i det kalla duggregnet då jag började inse att det nog inte skulle bjudas på någon som helst kläckning under denna vandring.

DSC_0136

– Kan det här va nått? Undrade Elly.

Jag fnäste lite väl bestämt att detta trolgitvis var en näringsfattig och stenig gammal sjö som saknade liv i allra högsta grad. Det var dessutom inte en av de sjöarna jag hade blivit tipsad om, faktum var att ingen hade nämnt något om denna ganska lilla sjö.

–  Kolla bara på björkarna som knappt har fått knoppar, här är nog stendött. Krystade jag.

Men oj vad fel det kan bli ibland. Där stod jag och generaliserade. Så fort vinden mojnade en nypa så avslöjades eldorado – en hel vakfestival. Det allra största partytältet verkade dumt nog vara placerat mitt i sjön. Men alla fiskar fick inte plats där och även en hel del intressanta vak syntes emellanåt nära land.

DSC_0131

Mitt humör hängde inte riktigt med i svängarna. Först lovades dåligt väder, så vart det fint väder, sen började det ändå regna och blåsa, men så helt plötsligt hade vi hamnat på en vakfest efter att ha halkat runt i gammal blöt snö? Vad är detta för ett ställe? undrade jag. Det var kallt och rått i luften. Jag började även inse att jag inte alls hade någon koll på hur vädret måste vara för att insekter ska kläcka.

Runt sjön fladdrade ett fåtal små bruna nattsländor förvirrat omkring, precis som om de just fått vingar liksom från ingenstans. Inga syntes direkt på ytan, superpuppan i matchande färg skulle därför få mala först den här gången.

Jag placerade Elly i en liten vik med lite mindre vak och tänkte att hon kunde få nöja sig med de lite mindre fiskarna eftersom hon ännu inte blitt bortskämd som jag. Själv kastade jag rakt ut där jag sett de saftigaste vaken. Det vakade nära flera gånger men ingen fisk tog min puppa. Elly tedde sig optimistisk och väntade länge innan hon la ut flugan på nytt medan jag hopplöst försökte kasta tvärs över halva sjön om och om igen. Fem till tio minuter hade passerat och jag började tycka att någon fisk väl borde ha tagit flugan vid det här laget, om nu puppan var det rätta alternativet.  Jag började tveksamt bråka med latmaskarna i flugasken men ingen kändes riktigt som den rätta. Men en fet brun klinkhammer kanske skulle kunna göra jobbet, tänkte jag och började knyta om.

Det kändes elakt att byta fluga utan att säga något till Elly eftersom jag trodde hennes fluga var hopplös. Men jag tröstade min goda sida med att jag skulle ge Elly en likadan fluga som jag bytt till så fort jag kammat hem första fisken.

Och så sa det *pluck* och något hade vakat just där Ellys fluga skulle ha varit om den inte hade blivit insugen av en livs levande…

Det var inte sant!

Fisken satt på kroken och inte trodde jag att ”fjuttarna” i lillviken egentligen skulle vara just en sådan fisk våta sommardrömmar består av. Det var en stadig portion av äkta vara som klivit på kroken, ingen fjantfisk. En fisk som kunde dragit av linan om den inte drillats rätt, tur att Elly minsann kunde drilla fisk.

Grattis!

DSC_0112DSC_0119

Efter bara tio minuters fiskande var turens bästa fisk landad

Vinet

En full vinflarra, ett bevis på att fisken fångades tidigt.

En lyckans gris, den där Elly. Jag var sprängfylld med glädje för hennes skull, men det hela hade känts lite bättre om även jag skulle få fånga en minst lika fin fisk. Istället fångade jag två i jämförelse ganska fjuttiga öringar i den storlek som jag tänkt skulle göra Elly nöjd.

Istället fick något mycket bättre nu göra henne supernöjd vilket nog är mer nöjdhet per gram fångad fisk. En fröjd är det, att få se någon gå från intstruktionsfilm till åker till regnbågstjärn till sin första alldeles äkta vilda fjällöring.

Livet gick trots glädjen vidare och likaså gick den stig vi följde vidare in i den mystiska tundran uppe på Fulufjällets väldiga platå.

Vi förföljdes av kyla, vind och regn under flera ändå trevliga dygn på fjället medan nästan inte ett enda vak syntes till. Men en enda fisk, en fisk att göra oss båda nöjda hade satt sig som ett liten ljus stjärna i hörnet av allt vi gjorde och upplevde på turen därefter.

DSC_0217

Solen tittade fram under den sista dagen och lät sig lysa upp naturen och färgade på så vis de efterlängtade vyerna.

DSC_0223DSC_0235

Minnet från fisken var med oss.

När vi gick över berg och dal…

DSC_0263

När vi korsade å och bäck…

DSC_0190

Och när vi sökte oss till de vatten som inte var upplåtna. Vi hade absolut inte för avsikt att fiska där det inte var tillåtet att fiska. Men om fisken bjuder på vakfest så kan en inte riktigt rå för att man råkat slänga ut en fluga då det kan vara lite oartigt att tacka nej till fest. I synnerhet till en vakfest.

Men det bjöds som tur var inte på någon fest den kvällen.

DSC_0205DSC_0207DSC_0231DSC_0271

Mount Städjan i sin prakt.

DSC_0242

Göljådalen, där en regnkatastrof år 1997 orsakade en flodvåg som plöjde ner genom dalen och rensade många av de stackars träden som stod i vägen. Därav kalhygget i bildens vänstra sektion.

DSC_0268

Det var allt för den här gången. Nästa steg blir Kirunafjällen och Abisko där jag och Nils med Jacob ska besöka Jacobs topp-secret rödingvatten. Så vi får allt se om jag lyckas övertala Jacob om att åtminstone få ladda upp bild på en fisk eller två.

 

PPPPZZZ!!

 

 

En slitsam och blank natt

Det har dröjt längre än vad jag tänkt innan jag nu slutligen bestämt mig för att göra ett till inlägg. Förflyttelsen Umeå-Falun gjordes och som jag lovat mig själv(och Nils) så stannade vi vid en hispigt vacker norrlandsälv. Taggade till tusen att fiska en hel natt gick vi till attack mot den lite mindre älven som var minst sagt inbjudande till vadning.

DSC_0039DSC_0054

Nils göttar sig, hoppfull och fiskkåt långt innan hoppets låga börjat vagna.

Vi trodde oss vara ensamma i den vildmarksmiljö som omringade oss. Men det dröjde inte länge tills vi såg två andra människokräk som hade ockuperat den finaste polen en fiskare kunnat tänka sig. Eftersom vi kände oss färdiga med vår korta och grunda sträcka så började vi inkräkta på deras revir. Vi hade ett kallt samtal med dessa individer och mötet slutade som tur var inte med att någon Morakniv drogs. De avslöjade dock att deras kumpaner betade av ett fint sel en bit längre ner.

– Fan, tänkte vi men bestämde oss för att fortsätta inkräkta vidare.

Lite längre nedströms kom vi till en fin sträcka där porlande vatten, fågelkvitter och skrockande mansröster utgjorde ljudsfären. Lukten av en lägereld uppenbarade sig. Vi letade oss försiktigt till skenet av en sprakande brasa och blev genast bjudna till bords på bullens pilsnerkorv. Och så var det bestämt att den gamla vinflaskan i ryggsäcken äntligen skulle sluta besvära mig med sin vikt.

DSC_0063DSC_0062

En Italienare flashade välvilligt med en ask innehållandes flugor från slutet av 1800-talet. O-boy!

Timmar senare, närmare en halv natt senare. Befann vi oss nöjda på väg ifrån brasan ner mot älven igen. Dygnets mörkaste timme var sedan länge passerad och vore det inte för vimmelkantigheten så skulle det inte ha varit särskilt svårt att navigera i skog och mark.

Vi drack varsin energidryck och intog älvens kanske bästa sträcka helt ensamma. Detta slutade dock i att jag nästan spolades bort som papper i en modern toalett. Som tur var så fick jag bottennapp med just det kast som fick mig att tappa balansen, vilket hjälpte mig att rädda mitt skinn. Puh.

”FiskeF***or” vart vi båda två men vi konstaterade i det lyxiga tältet att vi garanterat samlat på oss ytterligare ett fröjdfullt fiskeminne.

Sedan jag kommit hem till Falun igen så har jag besökt ett faktiskt jättefint klubbvatten med fiskar i som klubben odlar själva. Resultatet är ett helt gäng raska regnbågar som är präglade till stor del på naturlig föda vilket kan vara orsaken till att de aldrig bangar på en ytliggande vulgata. En och annan öring återfinns också även dessa i godtagbar kondition och utseende.

DSC_0091bild (3)DSC_0099bild (3)

Vi har även hunnit besöka fulufjället! Om det skriver jag väääldigt snart.

Peazce out bitchez!

Silvret blev till sand

Efter en hel del plugg, vinter och skitväder så finns det äntligen tid för blogg och fiske i mitt liv igen! Jag bjuder därför på långläsning!!

Under Kristi himmelsfärdshelgen så bestämde jag och Nils oss för att åka till en av sveriges absolut bästa laxälvar för att kanske fånga en av våra livs första laxar, varning för extrem betoning på ”kanske”. Vi kollade i älvens facebookgrupp och försökte luska ut lite fakta om välmåendet hos de stackars laxarna under våren. Tydligen så ska blanklaxarna inte ha börjat slira uppströms från havet ännu, detta innebar att enbart övervintrande gamla slapp-laxar skulle vara tillgängliga för fångst. Vilket i sin tur innebar att det inte alls är särskilt många laxar i älven överhuvudtaget. För att göra saken värre så var vattenståndet extremt och flödet räknades till över 250 kubikmeter vatten per sekund, det kändes därför som att vi lika gärna hade kunnat åka till en höstack för att leta efter en nål.

Men för att inte dränka fisketuren till döds i en hink med pessimism så fick vi försöka trösta oss med att det var prime-time för nystigen havsöring. Även om vattenståndet var katastrofalt så fanns det en god chans till en fin och blänkande silverhavsöring, plus att även öringar kan förslappas och stanna över vintern. Denna nystigna optimism ändrade vår attityd lite och vi slapp därför drunkna i pessimistträsket.

Första kvällen spenderade vi ihop med en snubbe som heter Patrik, som bokstavligen bor vid älven – Både i hus och i vadare. Han lärde oss ett och annat, pratade om det höga vattenståndet, gav oss en näve utav sina bästa tub-flugor och bäst av allt – Han lurade en ganska stor fisk av något slag att attackera hans fluga intill vattenytan alldeles inne vid land.

Fisken krokades inte, men, den avslöjade att det i älvens vrålande vrede faktiskt fanns organiskt liv. Denna fisk visste inte att den hade utlöst en atombomb av hopp i två vilsna fiskare.

DSC_0025

Patrik visar Nils hur man kastar med en flaggstång till flugspö.

Den lurade och nästintill krokade fisken gav mig hopp och drabbade mig med en tvångsartad nötarmani. (Obsessive Casting Disorder).

Jag slängde ut min sjunkklump med en fluga i en färg som matchade mitt nyfångade glada humör. Ett par hundra kast senare så insåg jag att det nog tyvärr inte skulle börja rycka i spöt den kvällen. Vi begav oss därefter hem för att Patrik skulle på middag hos mormor, men klockan hade blivit 22.00, mormor skulle ha bjudit på middag klockan 20… Patrik konstaterade, inte allt för besviket, att ”Det vart ingen mormor ikväll”.

Nej. Varken mormorlax eller Patriks mormor hamnade vid något middagsbord ikväll…

Nästa dag skulle bli dagen då det skulle ske. Oavsett förhållandena så kändes det nästan mer trovärdigt att vi skulle få känna på fisk än att vi inte skulle få göra det.

Solen började skina extremt tidigt och försökte på så vis locka ut två trötta själar ur ett herbre utan rullgardiner. Solen skulle inte lyckas förens klockan 07.30, då vi äntligen steg upp för att provsmaka pastasalladen som hade allt, utom kapris – som var fantastisk. Nästa steg skulle bli att kliva i vadarna.

Med otyglade vadare och med vadarkängor på fötterna så satte vi oss i golfbollen för att navigera till samma ställe som Patrik hade visat oss kvällen innan. Efter att vi hade tagit oss igenom de trettio minutrarna mellan campingen och den magiska platsen så möttes vi av synen av en stor vit skåpbil, parkerad framför skylten ”Fiskeparkering”. Detta var ett ganska för uppenbart tecken på att platsen redan hade blivit tagen. Vi körde därför mot en plats som vi tidigare hade spanat in, en bit nedströms. Framför den platsens motsvarande skylt fanns inget fordon.

Vi klev ut i solen och tittade mot vattnet. Det började pirra i ens fiskliga kroppsdelar, en såg laxar istället för fåglar, vinden kändes som strömmande vatten och solen blänkte som om den vore sidan av en gigantisk lax. Världens alla problem försvann, utom ett – Kvar fanns bara det faktum att vi inte hade fångat en fisk ännu. Det var det enda problemet i livet och löste vi detta så skulle vi finna oändlig lycka.

Moralen var på topp.

DSC_0035DSC_0034

Magkänslan sa att vi grävde på rätt ställe. Men inget silver ville visa sig, varken för oss eller för lyckosökarna på andra sidan älven. En enda tanke dinglade runt i hjärnbalken och denna återkallade Patriks röst med eko ”Man brukar säga att det i denna älv kan ta 60 timmar mellan huggen, varav 2/10 resulterar i en landad fisk”. Jag hade även läst på en annan blogg att det för en stackars fiskarinna hade tagit drygt 25 000 kast innan hon krokade sin första lax. Jag insåg strax att det inte kunde gå 60 timmar på ett dygn och inte ens om det gjorde det så skulle jag hinna kasta 25 000 gånger.

Hoppet… Det hängde nu löst.

Men jag tröstade mig med att jag hade Norrlands bästa sjunkklumplina, hemslussad från Nya Zealand.

Efter att vi med etthundraprocentig fokus hade fiskat av våran lilla sträcka så började det gamla ordspråket om det gröna gräset på den andra sidan spöka med oss. En trevlig gubbe som bodde vid älven och som hade en hel del erfarenhet av fisket konfirmerade att ordspråket finns där av en anledning. Inte konstigt, tänkte vi och beskådade platsen på andra sidan där solen sken och där tio fiskare delade sträcka istället för två.

Valet stod mellan att åka vidare uppströms eller att ta oss till andra sidan för att trängas. Vi valde alternativ ett.

Ett par kilometer högre uppströms skulle vi ta oss genom skog och land för att åter komma ner till älven. Vi gick först vilse och tänkte ta oss över ett litet biflöde med hjälp av en halvdränkt gammal bro som låg och guppade. Vi hörde bara det forsande vattnet och såg enbart silvriga laxar medan våra fisktörstiga hjärnor stod i brand. Men en liten smula förnuft hade vi fortfarande kvar. Vi navigerade om och tog oss genom skog och över bäck. Slutligen nådde vi fram till älven igen.

Vi hittade en plats lika underbar som känslan av en sprattlande fisk i händerna…

DSC_0059

Utan  störiga träd och utan allt för stora volymer av rasande vatten lyckades vi återigen säkra det löst hängade hoppet. Men i det strålane solskenet så förföt timme efter timme utan att någonting hände…

Så plötsligt skedde det mest otänkbara under förhållanden som dessa…

DSC_0047

Det var nu bekräftat att jag kanske hade sveriges bästa sjunklina, den hade tagit min fluga ända ner till botten och kilat in den i en sten eller i en stock. Och så slutade ännu en era för en stackars laxfluga som aldrig fick förlora sin oskuld. Jag drog mig åter tillbaka till knytbåset där jag skulle spendera den närmsta tiden knytandes. Alldeles efter att jag hade satt mig ner och börjat gräva i flugasken hörde jag ett plask som inte kan ha orsakats av flodens flöde. Jag kollade på Nils med uppspärrade ögon men han tycktes inte ha hört vad jag hört.

Jag tänkte då att jag kanske hade börjat lida av glukosbrist och att det kanske inte var något riktigt plask som jag hade hört – Det kan ha varit en auditiv illusion. Jag slutade att gräva i flugasken och grävde istället kvickt fram min enda sportlunch. Festen var över på mindre än trettio sekunder varpå en sportlunch och en halvliter vatten hade konsumerats. Jag ruskade kraftigt på huvudet för att låta energin plaska runt i hjärnan lite.

Jag såg och hörde sedan med mina fullt fungerande syn respektive hörselorgan att det än en gång plaskade till i vattnet, just där vi i cirka tre timmar tillsammans hade kastat cirka 700 kast. Denna gång gick inte fisken Nils obemärkt förbi. Nils stod på plats och jag satt i knytbåset. Därför fick Nils mala först.

DSC_0039

Han kastade och kastade medan jag knöt så att det brände i fingrarna. När jag kommit ner till älven med en ny fluga i tafsens ände så hade det plaskat ytterligare tre gånger. Alldeles innan jag skulle börja svinga mitt första kast så härjade fisken eller fiskarna två gånger till. Nu fick vi se hela den blanka sidan av fisken som såg ut att väga över fem kilo. Öring som lax, den skulle fångas. – Nu skulle det garanterat ske, tänkte jag.

När man är vilsen ute vid laxälven så kan man efter många timmars febrilt nötande börja se spöken. Det kan vara det löst hängande hoppet om fisk som kämpar för sitt liv. Hoppets sista väg ut kan vara att utlösa ett adrenalinrus för att kunna slå ner allt tvivel och på så vis hålla sig vid liv. Det kanske kan ge hoppet kraften att tillkalla spöken?

Hoppet hade isåfall lyckats. Fiskarna(eller spökena) som sällan fast med jämna mellanrum plaskade mitt framför näsan på oss vägrade att hugga, men de fick oss att nöta i ytterligare 2 timmar. Energibristen var ett faktum, men vi hade egentligen inte tid till att äta. Fiskekortet var tidsbegränsat.

Nils som inte hade ätit någon sportlunch följde mig tätt i spåren likt en hund medan jag fiskade sträckan upp och ner. Vi försökte fiska av varenda kvadratcentimeter av det lilla området som fisk-en/arna hade plaskat i. Han trodde mitt ord om att vi snart skulle få fisk, men det började kännas hopplöst. Fiskekortet gick ut klockan sju på kvällen och när det var en hel halvtimme kvar gjorde Nils det oförlåtliga…

Ur en matlåda av glas åt han pastasallad, han drabbades kvickt av matkoma och lade fisket på hyllan. När hans blick hade slocknat så gled spöt ur hans hand – Så tråkigt Nils, att silvret blev till sand.

DSC_0071

Och så hade vi efter tio timmars jobb och 250 kronor inte fått mer än en antydan till skavsår på händerna.

Jag fick dock träffa mina NZ-kamrater Jacob och Markus igen på kvällen, vilket var riktigt kul.

Tre dagar senare fick jag ett MMS av Jacob som hade fiskat gratis i Skellefteälven i några timmar.

11267815_10153296420789028_356320764_o

90 Cm öring och ett skratt rikare än oss hade han blivit.

Det var allt!

Nästa gång siktar vi in oss på en annan Norrländsk älv på vägen hem från Umeå. Där är huggkvoten för blanklax 100 timmar/hugg, men öring som det tydligen finns gott om är som tur är inte inräknad in den statistiken.

Peace!!

DSC_0227 DSC_0141 DSC_0151 DSC_0180 DSC_0182 DSC_0193 DSC_0204

Autumn shorty

I just rediscovered some clips on my computer and as promised, here comes a short little film from some of my char hunts in September.

Remember that I’m not really a filming enthusiast, so it ain’t really good, but it’s something.

Enjoy

Select HD unless your connection is poops