Det våras för lite gädda, igen

Mitt i Gotlandssnacket tänkte jag klämma till med att jag ska åka till Norrbotten för att fiska både gädda och havsöring imorgon. Med en lokal hjälte vid min sida så känner jag på mig att den här turen kan bli ganska lyckad.

Men vem vet vad som händer när man lider av fisklöshetens förbannelse?

Har fiskat lite i min favoritsjö här hemma efter Gotland. Och det är faktiskt nu som gäddfisket kan bli som allra mest fartfyllt. Så stay tooned så kommer förhoppningsvis någon bild på en riktigt grym fisk snart.

Några snabba från veckan;

DSC_0006DSC_0011

Stefan håller aldrig nollan.

DSC_0014DSC_0009

PZ!

 

 

…Gotland

Vi vaknade rejält utvilade efter första natten i tältet. Att äta middag och sen gå till sängs eftersom det är mörkt och inte finns något mer att göra är det taskigaste som går att göra mot sina sömnbekymmer.

Molnen lyste vitt i sin praktfullhet på himlen och dyningarna rullade in mot land precis som de ska göra. Trots att vädret kvalificerade som öringväder så tyckte jag att det kunde bli bättre, mer vind, tydligare pallkanter och en mer dramatisk molnighet hade inte skadat.

”Det kommer” var min naiva tanke.

Stämningen var god och kaffekungen lassade upp Gotlands starkaste kaffe i kåsan.

DSC_0059

Nöjd säger han ”nu ska du få smaka på riktigt kaffe”…

DSC_0062

Det var visst rätt så starkt…

Men det var gott och hade lite extra utav den där uppiggnande effekten.

Efter kaffe och gröt var det kastmaraton längs en kant vi hade spanat in kvällen innan. Jag som föredrar vakfester kände mig inte alls bekväm med att stå och kasta en fluga några meter ut i ett stort hav. Det kändes inte alls som när jag fiskat öring förut. Även om jag visste att fisken fanns där, och att de faktiskt ville äta det vi fiskade med, så vägrade ändå en del av mig att verkligen tro att det fanns öring där ute.

Jag plöjde på fram till en riktigt fin och djup liten vik som jag kände lite extra för. Jag lät flugan glida över det enligt mig hetaste stället gång på gång på gång, men ingenting hände. Sedan kastade jag rätt ut mest för att se hur ”Kusten” tog sig an motvindskast. Kastet landade trots motvinden ganska långt ut, jag hämtade hem flugan relativt långsamt och då kändes det plötsligt som att jag körde på en sten.

Men det klara vattnet kunde bekräfta att det var alldeles för djupt. Sedan uppenbarade sig den virvel som sade att jag missat resans första fisk.

Jag blev givetsvis bara glad och min hoppfullhet frodades. Både jag och Nils nötte glatt på i ett par timmar. Tills det att solen tittade fram och havet lugnade ner sig, då insåg vi att det bara var att sätta sig ner och sleva i sig lunchen.

DSC_0045 (2)DSC_0016 (2)

Efter maten malde jag på om hugget och övertygade Nils om att det inte var en sten jag hade kört in i.

DSC_0003 (2)

Nils hittade en tand.

Efter lunchen och lunchölen traskade vi vidare mot ett annat ställe.

Vinden hittade tillbaka till oss under eftermiddagen och de glimrande små vitvågorna som sköljde in över stranden fick havet att osa öring.

Attackvadning bland stora bulriga stenar resulterade i blöta kalsonger för mig, och två tappade fiskar för Nils. Vid detta skede så kändes kontakt med fisk så mycket bättre än inget alls. Nu kändes det klart att ett fiskemässigt fiasko var bortom alla rimligheter – Det verkade stå fisk runt Gotlands alla hörn.

Valborgförrådet med whiskey, vin och öl hade inte gått åt mycket. Så den kommande kvällen bjöd på lite billig whiskey, bönsallad och ett nästan magiskt kvällsfiske. Det saknades bara en ingridiens för att det skulle vara äkta magi – en fisk kanske?

DSC_0080 (2)

Lite senare fick skymningen både himmel, hav och horizont att smälta ihop i en lysande lila rymd

När vi vaknade nästa morgon och tittade i mobilerna så hade en hemskhet uppenbarat sig. Väderprognosen lovade bara sol och klen vind, hela veckan lång. Det drog sig lite i magen och en tidigare orealistisk tanke började hitta ut i verkligheten. Tänk om vi skulle förbli fisklösa? Jag lugnade mig med minnen från alla dessa små fisketurer i fjällen då det skulle vara ”stille” men vinden ändå kommit som ett ånglok för att spräcka den glädjen…

Den nya prognosen var lite utav en mardröm som vi helt enkelt vägrade acceptera.

Vi bestämde oss för att åka på ramslöksjakt tills det att vinden hittat in över Gotland igen. Då vi åkte förbi en liten ort som hade ett lustigt namn som fick en att tänka på spyor fick vi syn på en grön skatt.

Denna lilla ort hade förutom ett udda namn en oerhört vacker skogsdunge fylld med vitsippor och ramslök.Vi invaderade hejdlöst det chipsosande gröna fältet.

DSC_0099DSC_0097

Nils blev genast nykär.

DSC_0124DSC_0145

Vitsipporna gick inte av för hackor dom heller.

Efter att löklyckan hade blivit vår så åkte vi vidare mot västkusten. Utanför Visby stannade vi på ett köpcenter. När vi handlat klart så såg vi något som gjorde oss glada och som inte var särskilt oväntat. Köpcentrets flaggor stod rätt ut och viftade ivrigt. Vinden var tillbaka och tycktes nästan vara måttlig. Det kändes helt underbart så vi hoppade genast in i bilen igen för att bestämma oss för nästa destination.

När vi anlände vid destinationen möttes vi av ett alldeles stilla hav.

DSC_0242

Därefter följde långa trista timmar i den gassande solen. Vi fiskade utan hopp tills vi helt enkelt gav upp och slumrade på stranden.

DSC_0207

Det är något jag skulle rekomendera, att en varm dag vadarsova i ett svalkande hav.

På kvällen fiskade vi ända in i mörkret men det hände ingenting. Havet var skrämmande stilla. Väderprognosen stod på sig och vi började känna smaken av förlust i munnarna.

Nästa morgon var lika stilla. Vi visste inte riktigt vad vi skulle ta oss till.

Men en härlig lunchbris tände hoppets låga som brann i flera timmar tills den raskt dog ut i takt med att havet lade sig platt i eftermiddagssolen. Vadarna hade blivit fuktiga av svett och den långa vägen hem till Base (home sweet home) kändes som ett trögt gammalt gummiband. Vi fick lov att vänja oss, helt enkelt.

Men hellre ofiskbart på grund av vackert väder istället för ett fruktansvärt oväder. Gotland är ju outsägligt vackert så jag passade på att ta några bilder på vägen hem.

DSC_0218DSC_0254DSC_0234DSC_0247DSC_0249

När vi kommit tillbaka så åkte kläderna rakt av för ett dopp i det blå.

DSC_0268

Det var så uppfriskande att självaste karbonarakungen i vaknade till liv.

DSC_0287DSC_0280

Det var inte roligt att vara ramslök i Nisses matkasse. Han började nästan på att bli skrämmande förtjust i den.

DSC_0291

Resultatet blev iallafall en skrämmande god carbonara. Så god att hoppet faktiskt hoppade tillbaka. Vi skulle minsann inte ge upp…

Ett inlägg till!

pZ!!

 

 

Gotland!

Som några säkert visste så skulle jag och Nils frodas på sveriges absolut finaste i ö i en hel vecka, tillsammans med tält, fiskespön och bil.

Gotlands silvriga juveler hade stått framför fötterna på oss i över en hel månad, en väntan som har  varit helt olidlig. Eftersom vi hade en hel vecka till vårt förfogande så hade vi gott om hoppfulla tankar, en vecka utan att lyckas fånga en endaste öring kändes orealistisk. Även för två oerfarna Gotlandsfarare.

Vädret hade lovat en del sol, en del regn och en del blåst. En salig mix av olika väderförhållande som fick de hoppfulla tankarna att växa som önskvärt ogräs.

Dagen vi lämnade nynäshamn så plöjde en stadig vind från öst mot färjans väldiga för samtidigt som en stor sol fick vågorna att gnistra. Efter att ha rullat ut på ön begav vi oss genast till Gotlands östkust där kvällsfiske stod på agendan. Vi tog oss fram på slingrande vägar genom högar av blå och vitsippor, fasaner och en sjudande natur.

Tillslut nådde vi östkusten där vädret hade börjat mojna. Efter en lång vinter hade vi samlat på oss en del nya fiskeprylar, så vi hade inte ens tid att tänka på och hoppas på någon fisk. Det skulle mest bli kul att prova lite nya prylar.

Själv såg jag oerhört mycket fram emot att testa mitt nya Kustspö…

DSC_0187

Som var en Ferrari i jämförelse med mitt tröga och mjuka gäddspö som jag nött febrilt med under våren. Det var givetvis en bra sak, men att gå från lådbil till Ferrari var inte lätt. Skjutlinan for iväg som en gevärskula och ibland hann varken jag eller flugan med. Men jag hade gott om tid på mig att komma överens med spöt och jag anade succé.

Kvällen passerade sakta men säkert. Ett par spinnfiskare dök upp och fiskade lite där vi redan fiskat vilket kan ha varit en god indikation på att vi kan ha valt en bra plats.

Precis som kvällen föll mörkret sakta men säkert. Inga kontakter, inga vak, ingenting. Det kändes verkligt och samtidigt skönt att kunna se fram emot att spräcka nollan.

DSC_0014DSC_0032DSC_0034

Senare satte vi oss vid basen. Nils smällde upp tält och bjöd på den bästa valborgsmiddagen någonsin – lammkotletter, pasta, rödvinsky, vitlök och parmesanost. Det kändes bara skönt att slippa alla valborgsgriserier.

Fortsättning följer…

PZ!!

Premiär

Jag vaknade en morgon, tog på mig kläder och satte mig på ett tåg. Tåget som inte bara susade genom skog och över ängar, susade även förbi flera sjöar vilka jag brukar spana mot medan jag drömmer mig bort i deras spegelblanka ytor.

Först tänkte jag inte på det. Men helt plötsligt insåg jag att vartendaste liten sjö var helt isfri. Det måste ha varit den strålande solen och värmen som fick en värld utan is att kännas så självklar att jag inte förstod att det som alla med samma intresse som jag väntar på, hade inträffat.

Jag insåg fort att detta betydde att isen på mina hemsjöar som jag alltid fiskar på också måste ha släppt, vilket också betydde att det inte var något snack om vad jag skulle göra med min lediga dag.

Jag och Patrik kastade i Nisses båt och gled ut på gamla goda Grycken och pressade en hel eftermiddag. Det var på denna tur som jag fångade 2016 års första gädda på öppet vatten. Absolut inget monster, men inte heller en gädda som kan tyckas lika gärna hade kunnat låta bli att hugga.

Imorse låg jag vaken med riktigt låga förväntningar på den dag som höll på att gry. Väderprognosen lovade grå moln med en skvätt regn och kall luft, så fiske fanns inte med på dagens attgöra-lista. Men när jag svepte undan gardinerna från mitt fönster så kände jag mig lurad och tyckte att meteorologerna borde lära sig att skilja på disigt och mulet.

För att undersöka om jag skulle fiska själv eller ej så hörde jag genast av mig till några snubbar som var fast i jobb eller andra trista aktiviteter . Det fick tyvärr bli en tur i ensamhetens namn, men jag är hellre själv ute på sjön än inte ute alls.

Fisket gick trögt så som det kan vara i April. Fisket på mindre sjöar i Dalarna går inte ut på mycket annat än just att nöta där det brukar kunna stå fisk. (Tålamodet är bragdens dygd)

Platsen där jag hade fått fisk dagen innan kändes lovande. Det är en sumpig å med ett fåtal mindre grunda gölar som rinner ut där. Om inte gäddan själv går upp för att leka i denna å så måste iallafall brax eller annan vitfisk traska upp för liknande aktivitet. Vad har då inte även en hungrig gädda där att göra?

Bredvid strömmen vid mynningen finns relativt djupt bakvatten som är mycket grumligare än det som kommer direkt ifrån ån. – Här måste det finnas anledning för någon livsform att hålla hus, tänkte min fiskbesatte hjärna.

Vädret förådde mig och det ljusa diset byttes ut mot tunga moln och en lättare snöyra.

DSC_0015

Egentligen kändes det för rått, men jag mindes en påskdag för fyra år sedan då jag och några vänner upplevde ett helt sinnessjukt gäddfiske i skärgården. Något som utspelade sig i snöyra tidigt i april. Tvivlet hade brett ut sig i hjärnan, men detta minne lyckades hålla tvivlet borta från den del av hjärnan som fattar beslut – Jag skulle inte hem.

Det började kännas mer och mer som att hugget var nära. Och just som mitt tvivel hade börjat skrika om att jag stod och pressade för hårt på samma ställe så slukade en superfin gädda flugan mitt framför näsan på mig.

Vårens första meterfisk och min första meterfisk på fluga landades efter en ganska tafatt kamp. Men, jag kunde inte göra mycket annat än att ge ifrån mig ett öronbedövande segervrål.

DSC_0009

Om inte detta var en enorm hane så måste lek redan ha inträffat, bara dagar efter islossningen!!

Snart åker jag och Nils till Gotland så stay tooned.

PZ

 

Isfiskehighlight

Februari som verkar vara en generös månad bjöd Sverige än en gång på en hel del sol. Och mitt i själva kulmen sett i soltimmar per vecka så kom Nils till stan med en hungrande fisketarm. Att han kom till stan i år var bara för stilla sin hunger, vilket kändes bra eftersom det innebar några ostörda dagars helhjärtat fiske med sällskap. Ungefär samtidigt kom även Elinor till stan, om det var en hungrande fisketarm som var anledningen till besöket vet jag inte. Men oavsett vilken anledningen var så skulle hon följa med ut en dag på isen. Nils hade också fått besök från Uppsala med samma villkor – att följa med ut på isen.

Kommande morgon gled jag och Elli ut på isen något senare än Nisse och Belli, helt enkelt eftersom vi gärna ville sova. Jag tänkte att vi inte skulle missa mycket på de två timmarna som vi tog ut liggandes i sängen. Men jag tror minsann jag har kommit på ett sätt att få gäddorna att hugga – lata dig i sängen medans en kompis drar ut och fiskar, då hugger det.

En lång slank och riktigt tjusig gädda vars foto tyvärr har försvunnit var belöningen att pina sig ur sängen. Grattis!😐

Dagen präglades sedan av mest av sol och ett ganska långsamt fiske. I väntan på att gäddan skulle hugga började vi pimpla – kan det finnas något bättre än att fiska samtidigt som att fiska? Vi borrade nya hål kors och tvärs och försökte hitta storborrarna med hjälp av ekolod, men det var förgäves. Allt det gav var en stor fisk, kanske en borre, som slet av linan.

Medan vi sprang omkring så satt Elli satt och matade på i samma gamla hål och fångade inte så mycket förutom en massa sol, men så plötsligt hände något. Jag hörde ett tjut så jag slängde ett getöga åt hennes håll, hon hade flugit upp ur brassestolen och ner på knä framför hålet. Hon brottades med något som inte vill ge sig utan strid och till slut fick hon upp tjuren på isen.

DSC_0005

En helt perfekt abborre. Grattis!!

Sedan hände inte så mycket mer, solen sken, vi eldade lite vass och drack kaffe.

Jag tänker gå vidare till ett besök i Söderhamn. Jag och Nils besökte denna lilla stad för att fiska i en hemlig sjö som jag hade fiskat på i höstas med Mattias.

Efter att ha anlänt, borrat alla hål och riggat alla spön så satte vi oss i den stigande morgonsolen och slukade livsglädje.

Men sedan släpptes det som en bomb över fiskeglädjen. Vi pickade den is som hade lagt sig på hålen och såg till vår förskräckelse att alla våra mörtar hade tvärdött. Bara en timme in i striden. Död agn funkar såklart också, men det var en indikation på att något var lurt med sjön. Varför skulle de kryaste av mörtar bara lägga sig och dö?

Nej det var något som inte stämde och jag kunde minnas att Mattias sagt att han hört att sjön var riktigt trögfiskad vintertid. Så dagen vart inte bara fisklös, utan även hugglös.

Vi fick desperat börja leta efter idéer för att rädda Söderhamnsresan. Målet för nästa dag blev en annan sjö, jag ska inte vara hemlig – Florsjön.

I gyningen av den kommande dagen bar det av till Florsjöns isar där både pelagisk gös och gädda fanns i våra sikten. Morgonen var så kall att vi nästan hade blivit isstatyer innan solen hade kommit upp tillräckligt mycket för att göra nytta. Väderprognosen hade lovat moln men den klarblå himlen verkade lova något helt annat.

Under solens allra första slag mot kylan så rasslade det till i en ismete pingla någonstans. Men vi kunde inte se röken av en viftande vippa. Efter fiaskot dagen innan så kunde vi mycket väl ha inbillat oss ljudet av de pinglande nappindikatoerna.

När vi sedan satt ner i stolarna så spanade jag ut över vårat extremt stora territorium och jag räknade mina spön ett efter ett.

Hade jag tre, fyra eller fem spön? Jag hade definitivt mer än tre spön, men kunde bara se tre. Eftersom vi hade satt ut spöna i en isöken så kunde jag inte komma ihåg vilka som var mina. Men ett avlägset spö som fortfarande låg alldeles i skugglinjen av bergen började väcka misstankar. Mina vippor hade havererat förut, så jag bestämde mig för att granska spöt på närmare håll.

Vippan var helt bortblåst. Den hade gått i två delar och spöt plågades i en tvär bågde medan rullen studsade upp och ner. Jag slet tag i spöt och  gjorde ett mothugg. Spänningen därefter var inte så långvarig.

Efter bara några sekunder stirrade en gädda på mig genom den nya isen i hålet.

DSC_0027DSC_0053

Efter att den stora slanka hade simmat tillbaka så fortsatte dagen hugglöst in i oändligheten. Det härliga med att det finns gös på menyn är att den tid på dygnet då vi upplevt att gäddan under isen inte brukar hugga, är faktiskt en tid som gösen vill hugga.

I den sena eftermiddagssolen så vart det en hel del spring och en hel del bommar som vi misstänker kan ha varit försiktig gös. Springandet lugnades allteftersom ner, till en sådan grad att jag bestämde mig för ett pelagiskt toabesök. Med byxorna nere vid knäna stod jag och koncentrerade mig. Men det var väldigt kallt. Trots kylan lyckades jag finna den koncentration som behövdes och en het stråle var på väg att uppenbara sig…

Allt rasade dock samman när en vippa nästan alldeles bredvid mig plötsligt började vifta.

Ett ögonblick senare så hade jag otroligt nog byxorna vid midjan, ett spö i handen och en fisk på kroken.

En härlig kamp senare…

DSC_0085DSC_0091

Ingen gös men det var en alldeles förtjusande gädda. En sådan skönhet man hade velat ha i ett akvarie på hjul och ta med ut på restaurang.

Nu började det bli mindre muntert för Nils som ännu inte hade fått en endaste fisk i Söderhamn. Vi fiskade därför ända in i skymningen. Vi pimplade sida vid sida mitt i vårat näste av ismetespön medan mörkret började falla i en rasande takt. Det var då dagens första och enda gös klev på min mörtögonriggade balanspirk. Bara en meter ifrån Nisses hål och pirk. Orättvisan och fisklöshetsförbannelsen var ett faktum.

Men en gös fick vi !

DSC_0099

Nu börjar det bli för mycket text så.

Hejdå!

Alla gäddors dag(?)

För fyra år sedan, på just den här dagen, fångades det en enorm gädda på ett litet vatten där jag bor. Vädret var halvmulet, luften var någon minusgrad kall och svärmade med yrande snö. Mina vänner som fiskade medan jag var på jobbet visste nog inte att de för all framtid skulle förändra den hjärtliga högtiden för mig. Nu tror jag att det är något som måste göras för att toppa chanserna till en rekordfisk varje år, att fiska gädda på alla hjärtans dag.

Nu hade jag desvärre någon som krävde min närvaro under högtiden så jag fick helt enkelt leta mig ut på samma is någon dag tidigare. Så petigt kan ju direkt inte ödet vara!

Jag och Stefan letade oss ut på isarna tidigt en lördag morgon. Det var mulet, någon minusgrad kallt och snöflingorna svärmade. Även om natten hade blivit sömnlös så lovordade magkänslan dagen, särskilt bra kändes det när solen tittade fram utan att förstöra den grå slöjan som behövdes för att allt skulle kännas rätt.

DSC_0022

Vi satte hejdlöst igång att borra hål på den lilla isen och magkänslan kändes bekräftad när flera vippor hade utlösts innan vi ens hade fått ut alla spön.

Det hade gått över en timme och ca fem gäddor hade fått se en ljusare sida av isen innan jag fick borra mitt sista hål för att plantera min fjärde spösats. Jag hade blivit svettig, fått händerna upprivna och hade tillochmed gått så långt att jag hade börjat hoppas på ett lugn i huggstormen när jag satte mig ned. Att hoppas på hugg, det blir inte alltid besvarat, men att hoppas på motsatsen var nog lite dumt då det faktiskt slutade hugga. Efter huggstormen hade vi en helt okey gädda på samvetet. Så stressig var morgonen att jag inte ens hade fått av pannlampan långt efter att dess funktion hade blivit överflödig.

12696791_1003077136435944_958242529_o

Med kallnande svett i och innanför ylleskyddet så kunde jag känna hur all värme som jag var så nöjd med började sina. Det dröjde inte många kvartar innan vi ville ha anledning att springa igen. En taktik som ofta funkar om fisket känns trögt är att ta itu med maten eller att helt enkelt ockupera hjärnan på annat sätt. Att dra igång grillen en bit innan lunch kändes därför den tidigaga timmen till trots som en bra idé.

Taktiken funkade och en vippa började vifta en bit från lägerelden, en fisk landades och pytipannan brändes vid.

DSC_0039

En riktigt snygg gädda som vi hoppas att få se mer av på det lilla vattnet.

Om det blir tråkigt ute på isen under ett långt isfiskepass så är det GULD att ta med pimpelspöt och  borra lite en bit ifrån sina hål. Det kan göra så att de suriga gamla gäddorna glöms varpå en randig liten solstråle får chans att skina.

DSC_0020

Snart väntar faktiskt ett mindre fiskäventyr med Nils där vi ska testa diverse småpölar i och utanför Dalarna. Så håll ett getöga öppet här kring början på Mars!

PZ!DSC_0032

Ett numer, tråkigt nog, välkänt fiskevatten.

 

Ett viktigt höstminne!!

 

Eftersom jag pluggar på distans så får jag lägga all min skriv-energi på mina inlämningsupgifter. Idag vart jag i stort sett klar med allt vilket har lett till att jag sitter här med lite färsk energi i ådrorna.

Så jag tänkte, innan det är försent, att presentera något från den tröga hösten som absolut inte får falla i glömska.

– En kall novembermorgon tog jag golfbollen på en sista färd. Destinationen var inte till golfens fördel, det var till Söderhamn jag skulle, vilket ligger ett gäng mil från Falun.

Men det läskiga med det här för Golfens skull är att det nästan är enbart motorväg. Jag hade hört på senaste tiden att Golfen hade börjat rassla lite främst efter att ha fått gå på höga varv på motorväg i någon timme.

Problemet med det här var att jag var en gnutta sen, vill man fiska på hösten ska man vara ute när solens första strålar gnistrar mot det mörka höstvattnet. Så Golfen fick jobba som en slav. Bilen var inte glad på mig när jag kom fram och bestämde sig helt enkelt för att det var dags att slänga in kamremmen och ge upp.

Och så fick det bli. Min fiskekamrat Mathias som skulle guida mig till ett av de häftigaste gäddvattnen jag någonsin sett fick lov att bogsera mig sista biten istället för att bli upphämtad som planerat.

Vi blev lite försenade ut men vi hade bara gått miste om den första timmen som är till för att huttra, dricka kaffe och snacka taktik. Det var inte världens största sjö så vi kunde snabbt konstatera att vi skulle fiska av varje kvadratcentimeter . En, två, kanske tre gånger. Nej, sjön var inte mycket för ögat…

DSC_0011DSC_0013

Vi malde på åt alla olika håll och provade alla möjliga små kryphål i vassen som fisken kunde tänkas ta det lugnt på. Men inte så mycket hände, åtminstone inte till en början.

Ett par snipor var all kontakt att hämta. Men Mathias var den första att ta initiativet till en något högre växel och landade en riktigt go tjockis till gädda.

DSC_0022

Som var mer än bara värd att fota. Mathias är en av de som är lite längre än medel så tillsammans med honom så ser gäddorna kanske ut att vara mindre än vad de faktiskt är. En riktigt fin gädda och kanske nästan 2015 års bästa höstgädda dittils. Men.

… Mitt på dagen gled solen fram tillsammans med en väldigt lagom lugn vind, det är kanske inte riktigt alltid vad en gäddfiskare kan tänka sig som optimalt men det var långt ifrån katastrofalt. Det började faktiskt nästan kännas lite som en succé när det började kännas som september mitt i november. Och när Mathias hade krokat en till fisk vars storlek enligt honom var omöjlig att diskutera så vart jag mer än bara nyfiken. Han bekräftade snart att det inte var en fjutt iallafall. Kanske som förra, bekräftade han.

Kort därpå fick vi se gäddan som såg riktigt fin ut. För varje sekund som jag såg gäddan vrida och vända på sig bredvid båten, halvdåligt krokad, så kändes det som om den blev allt större och större.

Jag hade aldrig sett en gädda växa så fort. När jag lyfte upp den ur vattnet så blev jag lite förbryllad,  – vänta nu, är det inte just så här en tiokilosgädda kan se ut?

Den var helt grotesk! Äntligen, för första gången sedan min hemkomst från Nya Zealand fick jag äntligen se en livs levande gädda på tio kilo blankt.

Grattis ! En sån perfekt fisk. Inget tjafs, inga decimaler, bara en riktigt fin tiokilosgädda.

DSC_0048 - kopia

Under resten av fisketuren visade gäddgudarna mig att jag inte alls var förlåten för att ha svikit gäddan och bytt ut den mot skräp som röding och dylikt. Passion är egentligen vad allt handlar om!

Jag fick därför se en fisk i kanske samma storlek kasta runt mitt favoritbete under vattnet för att sedan lossna efter en kort kontakt med kroken. Jag fick både se och känna vad jag gick miste om, lycka var inte riktigt den stundens känsla.

Novemberdagen slutade ivrigt. Mot en lila skymning plaskade våra beten, jag hade svikit gäddan som svikit mig och Mathias hade fått vad han förtjänade. Det var dags att åka hem.

När Januari månad är förbi och dess oändliga förråd av för många minusgrader är förbrukat så hoppas jag att få komma ut på isarna igen. Kom ihåg att 14e februari är alla gäddors dag, inte hjärtans! Min konspiration pekar på någon som blivit bortglömd av sin gäddbesatta partner och mixtrade med högtiden. Inte okej!

Piz!!!

DSC_0071DSC_0072DSC_0073DSC_0074DSC_0075DSC_0078DSC_0085DSC_0110DSC_0111DSC_0112DSC_0113