Premiär

Jag vaknade en morgon, tog på mig kläder och satte mig på ett tåg. Tåget som inte bara susade genom skog och över ängar, susade även förbi flera sjöar vilka jag brukar spana mot medan jag drömmer mig bort i deras spegelblanka ytor.

Först tänkte jag inte på det. Men helt plötsligt insåg jag att vartendaste liten sjö var helt isfri. Det måste ha varit den strålande solen och värmen som fick en värld utan is att kännas så självklar att jag inte förstod att det som alla med samma intresse som jag väntar på, hade inträffat.

Jag insåg fort att detta betydde att isen på mina hemsjöar som jag alltid fiskar på också måste ha släppt, vilket också betydde att det inte var något snack om vad jag skulle göra med min lediga dag.

Jag och Patrik kastade i Nisses båt och gled ut på gamla goda Grycken och pressade en hel eftermiddag. Det var på denna tur som jag fångade 2016 års första gädda på öppet vatten. Absolut inget monster, men inte heller en gädda som kan tyckas lika gärna hade kunnat låta bli att hugga.

Imorse låg jag vaken med riktigt låga förväntningar på den dag som höll på att gry. Väderprognosen lovade grå moln med en skvätt regn och kall luft, så fiske fanns inte med på dagens attgöra-lista. Men när jag svepte undan gardinerna från mitt fönster så kände jag mig lurad och tyckte att meteorologerna borde lära sig att skilja på disigt och mulet.

För att undersöka om jag skulle fiska själv eller ej så hörde jag genast av mig till några snubbar som var fast i jobb eller andra trista aktiviteter . Det fick tyvärr bli en tur i ensamhetens namn, men jag är hellre själv ute på sjön än inte ute alls.

Fisket gick trögt så som det kan vara i April. Fisket på mindre sjöar i Dalarna går inte ut på mycket annat än just att nöta där det brukar kunna stå fisk. (Tålamodet är bragdens dygd)

Platsen där jag hade fått fisk dagen innan kändes lovande. Det är en sumpig å med ett fåtal mindre grunda gölar som rinner ut där. Om inte gäddan själv går upp för att leka i denna å så måste iallafall brax eller annan vitfisk traska upp för liknande aktivitet. Vad har då inte även en hungrig gädda där att göra?

Bredvid strömmen vid mynningen finns relativt djupt bakvatten som är mycket grumligare än det som kommer direkt ifrån ån. – Här måste det finnas anledning för någon livsform att hålla hus, tänkte min fiskbesatte hjärna.

Vädret förådde mig och det ljusa diset byttes ut mot tunga moln och en lättare snöyra.

DSC_0015

Egentligen kändes det för rått, men jag mindes en påskdag för fyra år sedan då jag och några vänner upplevde ett helt sinnessjukt gäddfiske i skärgården. Något som utspelade sig i snöyra tidigt i april. Tvivlet hade brett ut sig i hjärnan, men detta minne lyckades hålla tvivlet borta från den del av hjärnan som fattar beslut – Jag skulle inte hem.

Det började kännas mer och mer som att hugget var nära. Och just som mitt tvivel hade börjat skrika om att jag stod och pressade för hårt på samma ställe så slukade en superfin gädda flugan mitt framför näsan på mig.

Vårens första meterfisk och min första meterfisk på fluga landades efter en ganska tafatt kamp. Men, jag kunde inte göra mycket annat än att ge ifrån mig ett öronbedövande segervrål.

DSC_0009

Om inte detta var en enorm hane så måste lek redan ha inträffat, bara dagar efter islossningen!!

Snart åker jag och Nils till Gotland så stay tooned.

PZ

 

Isfiskehighlight

Februari som verkar vara en generös månad bjöd Sverige än en gång på en hel del sol. Och mitt i själva kulmen sett i soltimmar per vecka så kom Nils till stan med en hungrande fisketarm. Att han kom till stan i år var bara för stilla sin hunger, vilket kändes bra eftersom det innebar några ostörda dagars helhjärtat fiske med sällskap. Ungefär samtidigt kom även Elinor till stan, om det var en hungrande fisketarm som var anledningen till besöket vet jag inte. Men oavsett vilken anledningen var så skulle hon följa med ut en dag på isen. Nils hade också fått besök från Uppsala med samma villkor – att följa med ut på isen.

Kommande morgon gled jag och Elli ut på isen något senare än Nisse och Belli, helt enkelt eftersom vi gärna ville sova. Jag tänkte att vi inte skulle missa mycket på de två timmarna som vi tog ut liggandes i sängen. Men jag tror minsann jag har kommit på ett sätt att få gäddorna att hugga – lata dig i sängen medans en kompis drar ut och fiskar, då hugger det.

En lång slank och riktigt tjusig gädda vars foto tyvärr har försvunnit var belöningen att pina sig ur sängen. Grattis!😐

Dagen präglades sedan av mest av sol och ett ganska långsamt fiske. I väntan på att gäddan skulle hugga började vi pimpla – kan det finnas något bättre än att fiska samtidigt som att fiska? Vi borrade nya hål kors och tvärs och försökte hitta storborrarna med hjälp av ekolod, men det var förgäves. Allt det gav var en stor fisk, kanske en borre, som slet av linan.

Medan vi sprang omkring så satt Elli satt och matade på i samma gamla hål och fångade inte så mycket förutom en massa sol, men så plötsligt hände något. Jag hörde ett tjut så jag slängde ett getöga åt hennes håll, hon hade flugit upp ur brassestolen och ner på knä framför hålet. Hon brottades med något som inte vill ge sig utan strid och till slut fick hon upp tjuren på isen.

DSC_0005

En helt perfekt abborre. Grattis!!

Sedan hände inte så mycket mer, solen sken, vi eldade lite vass och drack kaffe.

Jag tänker gå vidare till ett besök i Söderhamn. Jag och Nils besökte denna lilla stad för att fiska i en hemlig sjö som jag hade fiskat på i höstas med Mattias.

Efter att ha anlänt, borrat alla hål och riggat alla spön så satte vi oss i den stigande morgonsolen och slukade livsglädje.

Men sedan släpptes det som en bomb över fiskeglädjen. Vi pickade den is som hade lagt sig på hålen och såg till vår förskräckelse att alla våra mörtar hade tvärdött. Bara en timme in i striden. Död agn funkar såklart också, men det var en indikation på att något var lurt med sjön. Varför skulle de kryaste av mörtar bara lägga sig och dö?

Nej det var något som inte stämde och jag kunde minnas att Mattias sagt att han hört att sjön var riktigt trögfiskad vintertid. Så dagen vart inte bara fisklös, utan även hugglös.

Vi fick desperat börja leta efter idéer för att rädda Söderhamnsresan. Målet för nästa dag blev en annan sjö, jag ska inte vara hemlig – Florsjön.

I gyningen av den kommande dagen bar det av till Florsjöns isar där både pelagisk gös och gädda fanns i våra sikten. Morgonen var så kall att vi nästan hade blivit isstatyer innan solen hade kommit upp tillräckligt mycket för att göra nytta. Väderprognosen hade lovat moln men den klarblå himlen verkade lova något helt annat.

Under solens allra första slag mot kylan så rasslade det till i en ismete pingla någonstans. Men vi kunde inte se röken av en viftande vippa. Efter fiaskot dagen innan så kunde vi mycket väl ha inbillat oss ljudet av de pinglande nappindikatoerna.

När vi sedan satt ner i stolarna så spanade jag ut över vårat extremt stora territorium och jag räknade mina spön ett efter ett.

Hade jag tre, fyra eller fem spön? Jag hade definitivt mer än tre spön, men kunde bara se tre. Eftersom vi hade satt ut spöna i en isöken så kunde jag inte komma ihåg vilka som var mina. Men ett avlägset spö som fortfarande låg alldeles i skugglinjen av bergen började väcka misstankar. Mina vippor hade havererat förut, så jag bestämde mig för att granska spöt på närmare håll.

Vippan var helt bortblåst. Den hade gått i två delar och spöt plågades i en tvär bågde medan rullen studsade upp och ner. Jag slet tag i spöt och  gjorde ett mothugg. Spänningen därefter var inte så långvarig.

Efter bara några sekunder stirrade en gädda på mig genom den nya isen i hålet.

DSC_0027DSC_0053

Efter att den stora slanka hade simmat tillbaka så fortsatte dagen hugglöst in i oändligheten. Det härliga med att det finns gös på menyn är att den tid på dygnet då vi upplevt att gäddan under isen inte brukar hugga, är faktiskt en tid som gösen vill hugga.

I den sena eftermiddagssolen så vart det en hel del spring och en hel del bommar som vi misstänker kan ha varit försiktig gös. Springandet lugnades allteftersom ner, till en sådan grad att jag bestämde mig för ett pelagiskt toabesök. Med byxorna nere vid knäna stod jag och koncentrerade mig. Men det var väldigt kallt. Trots kylan lyckades jag finna den koncentration som behövdes och en het stråle var på väg att uppenbara sig…

Allt rasade dock samman när en vippa nästan alldeles bredvid mig plötsligt började vifta.

Ett ögonblick senare så hade jag otroligt nog byxorna vid midjan, ett spö i handen och en fisk på kroken.

En härlig kamp senare…

DSC_0085DSC_0091

Ingen gös men det var en alldeles förtjusande gädda. En sådan skönhet man hade velat ha i ett akvarie på hjul och ta med ut på restaurang.

Nu började det bli mindre muntert för Nils som ännu inte hade fått en endaste fisk i Söderhamn. Vi fiskade därför ända in i skymningen. Vi pimplade sida vid sida mitt i vårat näste av ismetespön medan mörkret började falla i en rasande takt. Det var då dagens första och enda gös klev på min mörtögonriggade balanspirk. Bara en meter ifrån Nisses hål och pirk. Orättvisan och fisklöshetsförbannelsen var ett faktum.

Men en gös fick vi !

DSC_0099

Nu börjar det bli för mycket text så.

Hejdå!

Alla gäddors dag(?)

För fyra år sedan, på just den här dagen, fångades det en enorm gädda på ett litet vatten där jag bor. Vädret var halvmulet, luften var någon minusgrad kall och svärmade med yrande snö. Mina vänner som fiskade medan jag var på jobbet visste nog inte att de för all framtid skulle förändra den hjärtliga högtiden för mig. Nu tror jag att det är något som måste göras för att toppa chanserna till en rekordfisk varje år, att fiska gädda på alla hjärtans dag.

Nu hade jag desvärre någon som krävde min närvaro under högtiden så jag fick helt enkelt leta mig ut på samma is någon dag tidigare. Så petigt kan ju direkt inte ödet vara!

Jag och Stefan letade oss ut på isarna tidigt en lördag morgon. Det var mulet, någon minusgrad kallt och snöflingorna svärmade. Även om natten hade blivit sömnlös så lovordade magkänslan dagen, särskilt bra kändes det när solen tittade fram utan att förstöra den grå slöjan som behövdes för att allt skulle kännas rätt.

DSC_0022

Vi satte hejdlöst igång att borra hål på den lilla isen och magkänslan kändes bekräftad när flera vippor hade utlösts innan vi ens hade fått ut alla spön.

Det hade gått över en timme och ca fem gäddor hade fått se en ljusare sida av isen innan jag fick borra mitt sista hål för att plantera min fjärde spösats. Jag hade blivit svettig, fått händerna upprivna och hade tillochmed gått så långt att jag hade börjat hoppas på ett lugn i huggstormen när jag satte mig ned. Att hoppas på hugg, det blir inte alltid besvarat, men att hoppas på motsatsen var nog lite dumt då det faktiskt slutade hugga. Efter huggstormen hade vi en helt okey gädda på samvetet. Så stressig var morgonen att jag inte ens hade fått av pannlampan långt efter att dess funktion hade blivit överflödig.

12696791_1003077136435944_958242529_o

Med kallnande svett i och innanför ylleskyddet så kunde jag känna hur all värme som jag var så nöjd med började sina. Det dröjde inte många kvartar innan vi ville ha anledning att springa igen. En taktik som ofta funkar om fisket känns trögt är att ta itu med maten eller att helt enkelt ockupera hjärnan på annat sätt. Att dra igång grillen en bit innan lunch kändes därför den tidigaga timmen till trots som en bra idé.

Taktiken funkade och en vippa började vifta en bit från lägerelden, en fisk landades och pytipannan brändes vid.

DSC_0039

En riktigt snygg gädda som vi hoppas att få se mer av på det lilla vattnet.

Om det blir tråkigt ute på isen under ett långt isfiskepass så är det GULD att ta med pimpelspöt och  borra lite en bit ifrån sina hål. Det kan göra så att de suriga gamla gäddorna glöms varpå en randig liten solstråle får chans att skina.

DSC_0020

Snart väntar faktiskt ett mindre fiskäventyr med Nils där vi ska testa diverse småpölar i och utanför Dalarna. Så håll ett getöga öppet här kring början på Mars!

PZ!DSC_0032

Ett numer, tråkigt nog, välkänt fiskevatten.

 

Ett viktigt höstminne!!

 

Eftersom jag pluggar på distans så får jag lägga all min skriv-energi på mina inlämningsupgifter. Idag vart jag i stort sett klar med allt vilket har lett till att jag sitter här med lite färsk energi i ådrorna.

Så jag tänkte, innan det är försent, att presentera något från den tröga hösten som absolut inte får falla i glömska.

– En kall novembermorgon tog jag golfbollen på en sista färd. Destinationen var inte till golfens fördel, det var till Söderhamn jag skulle, vilket ligger ett gäng mil från Falun.

Men det läskiga med det här för Golfens skull är att det nästan är enbart motorväg. Jag hade hört på senaste tiden att Golfen hade börjat rassla lite främst efter att ha fått gå på höga varv på motorväg i någon timme.

Problemet med det här var att jag var en gnutta sen, vill man fiska på hösten ska man vara ute när solens första strålar gnistrar mot det mörka höstvattnet. Så Golfen fick jobba som en slav. Bilen var inte glad på mig när jag kom fram och bestämde sig helt enkelt för att det var dags att slänga in kamremmen och ge upp.

Och så fick det bli. Min fiskekamrat Mathias som skulle guida mig till ett av de häftigaste gäddvattnen jag någonsin sett fick lov att bogsera mig sista biten istället för att bli upphämtad som planerat.

Vi blev lite försenade ut men vi hade bara gått miste om den första timmen som är till för att huttra, dricka kaffe och snacka taktik. Det var inte världens största sjö så vi kunde snabbt konstatera att vi skulle fiska av varje kvadratcentimeter . En, två, kanske tre gånger. Nej, sjön var inte mycket för ögat…

DSC_0011DSC_0013

Vi malde på åt alla olika håll och provade alla möjliga små kryphål i vassen som fisken kunde tänkas ta det lugnt på. Men inte så mycket hände, åtminstone inte till en början.

Ett par snipor var all kontakt att hämta. Men Mathias var den första att ta initiativet till en något högre växel och landade en riktigt go tjockis till gädda.

DSC_0022

Som var mer än bara värd att fota. Mathias är en av de som är lite längre än medel så tillsammans med honom så ser gäddorna kanske ut att vara mindre än vad de faktiskt är. En riktigt fin gädda och kanske nästan 2015 års bästa höstgädda dittils. Men.

… Mitt på dagen gled solen fram tillsammans med en väldigt lagom lugn vind, det är kanske inte riktigt alltid vad en gäddfiskare kan tänka sig som optimalt men det var långt ifrån katastrofalt. Det började faktiskt nästan kännas lite som en succé när det började kännas som september mitt i november. Och när Mathias hade krokat en till fisk vars storlek enligt honom var omöjlig att diskutera så vart jag mer än bara nyfiken. Han bekräftade snart att det inte var en fjutt iallafall. Kanske som förra, bekräftade han.

Kort därpå fick vi se gäddan som såg riktigt fin ut. För varje sekund som jag såg gäddan vrida och vända på sig bredvid båten, halvdåligt krokad, så kändes det som om den blev allt större och större.

Jag hade aldrig sett en gädda växa så fort. När jag lyfte upp den ur vattnet så blev jag lite förbryllad,  – vänta nu, är det inte just så här en tiokilosgädda kan se ut?

Den var helt grotesk! Äntligen, för första gången sedan min hemkomst från Nya Zealand fick jag äntligen se en livs levande gädda på tio kilo blankt.

Grattis ! En sån perfekt fisk. Inget tjafs, inga decimaler, bara en riktigt fin tiokilosgädda.

DSC_0048 - kopia

Under resten av fisketuren visade gäddgudarna mig att jag inte alls var förlåten för att ha svikit gäddan och bytt ut den mot skräp som röding och dylikt. Passion är egentligen vad allt handlar om!

Jag fick därför se en fisk i kanske samma storlek kasta runt mitt favoritbete under vattnet för att sedan lossna efter en kort kontakt med kroken. Jag fick både se och känna vad jag gick miste om, lycka var inte riktigt den stundens känsla.

Novemberdagen slutade ivrigt. Mot en lila skymning plaskade våra beten, jag hade svikit gäddan som svikit mig och Mathias hade fått vad han förtjänade. Det var dags att åka hem.

När Januari månad är förbi och dess oändliga förråd av för många minusgrader är förbrukat så hoppas jag att få komma ut på isarna igen. Kom ihåg att 14e februari är alla gäddors dag, inte hjärtans! Min konspiration pekar på någon som blivit bortglömd av sin gäddbesatta partner och mixtrade med högtiden. Inte okej!

Piz!!!

DSC_0071DSC_0072DSC_0073DSC_0074DSC_0075DSC_0078DSC_0085DSC_0110DSC_0111DSC_0112DSC_0113

 

 

En trög höst…

Nu har det gått ett tag sen sist. Händelsebristen betyder inte att jag inte spenderat timmar, dagar, vid vattnet. Utan det är det omtalade höstfisket som har gått riktigt dåligt, hela hösten har känns som en enda lång sån där seg dag på sjön då ingenting händer.

Jag har varit ute ett par vändor med Stefan, en vända med Anton, en sväng med Elli och ett gäng svängar själv ute på Grycken. Sist men ej minst; jag var med på Cashgäddan västerås med Nils & Eirik! Vissa dagar har det inte blivit en endaste fisk och andra dagar har det inte blivit mycket mer än en och annan snipa.

Under min senaste vända i nordvästra Dalarna fångades det dock ett par fiskar som iallafall var värda att fota. När jag skulle föra över bilderna på dessa fiskar så vart jag lite glad när jag såg att även det fina höstvädret hade förevigats i minneskortet. Så i brist på spännande fiskeberättelser kommer här ett gäng bilder och kanske några ord!

Det hela hade ju börjat med en stadig gädda från Varpan. Jag och Stefan gav oss knappt två veckor efter det ut på en revansch. Vädret var helt magiskt och den ännu varma sjön ångade i den kalla morgonluften. Fast egentligen det är monstergäddorna som under hösten vaknat till liv under ytan som ger ifrån sig sitt ”monstergädd-os”. Vill jag tro. Där finns en stor risk att jag har fel.

Revansch var dock helt fel ord, förra fisketuren slutade ju lyckligt. Denna fisketur slutade i total nollning och det var egentligen Varpans gäddor som drog till med ett världsrekord i revansch på mig och Stefan.

0 gäddor efter 10 timmar på en sjö som jag ändå borde känna till. Vad försigår?

Vädret var iallafall snyggt!

DSC_0075DSC_0086

Boysenbeach, kan vara rena rama svinstian om man tillhör en av dem som kallar stora gäddor för grisar.

DSC_0113

Jag berättade för Stefan vad en annan fått lära sig som liten. ”Dragen ska va blåa på Varpan, och gröna på Runn”.

DSC_0101

Själv valde jag en klassisk gammal gäddmagnet, som i färgen blå på Varpan borde attrahera gäddor som Justin Bieber attraherar dagisbarn.

DSC_0066

Vinden hittade in under eftermiddagen men den var ojämn och gjorde ingen som helst nytta. I de vikar som borde vara hem åt tusentals gäddor fanns inte en kotte.

DSC_0111

En livsfarlig reservdunk. I denna flaska hade Stefans favoritläsk blivit ersatt av en annan mycket farligare vätska. Ja, det är bensin i den.

Som tur var gav sig ingen svulten fiskare på reservdunken. Jag övervägde det när fisket gick som sämst, men som Morran säger ”det är en dag imorgon också”.

Några dagar senare kom Elli upp från Uppsala för att trösta mig. Hon är som en solig sommardag mitt i december! Vi bestämde oss för att tillbringa en dag på Grycken tillsammans.

Batteri på batteri tömdes av en girig elmotor utan att våra beten sprang in i gapet på en endaste värd fisk. Men strax innan dagens slut hittade en vacker Gryckgädda Elli’s krokar.

DSC_0023

Grattis till en skitsnygg gädda Elli!

Flera dagar, flera timmars nötande på Grycken har följt i ensamhet. Det har bara varit jag och de kalla cheeseburgarna från McDonalds som jag köpt för att det är billigt och för att jag tack vare ”tjänsten” McDrive slipper kliva ur bilen på väg till Grycksbo.

En hade kunnat kalla mig för lat, men energin som latheten alstrar behövs för att ro omkring i Nisses betongbåt.

Nog om Grycken. Jag hängde med Stefan ut till nordvästra Dalarna för att fiska på gädda som i näringsfattigt vatten letar sig in på grunt vatten i jakt på lekande sik.

Vädret skulle bli svinbra. Men solen i norra Dalarna tedde sig blygt och gömde sig bakom årtiondets kanske trögaste dimma.

DSC_0193

Kylan var bitande och pressade sig in genom varje glugg i de tajta membranen på haglöfs jackan. Värmen skulle man minsann inte få ha ifred! Inte heller skulle vi få ha Stefans guldkorn till fiskeställe ifred heller. Sex stockholmare, två trötta, två otrevliga, en tyst flinande och en trevlig en, invaderade den lilla älvmynning vi höll till i.

Med enbart en landad snipa och med tio isglassar till fingrar hade vi anledning nog att bege oss in till strands för att elda, värma oss och laga lunch.

DSC_0210

Dimman började sakta men säkert att ge upp.

DSC_0214

Stefan gör eld…

DSC_0228

För att steka kyckling.

DSC_0236

Som kryddas

DSC_0244DSC_0266

Jag har aldrig sett någon krydda en gäddfisketur med en sån panglunch förut. Men det är just vad som behövs för att man inte ska känna sig helt utarmad när man väl kommer hem. Och inte minst vad som behövs för att matkoman ska bli så påtaglig att alla andra metoder utom den mest effektiva uteblir – nämnligen trolling!

Och minsann, när matkoman ropade ”trollingpass!” så började gäddorna ramla in.

DSC_0271DSC_0301

Och det var allt för det här besöket vid Siksjön.

DSC_0309DSC_0302

Utöver dessa äventyr var det inte mycket mer förutom ett staadigt besök i Uppsala där jag vart medbjuden på fisketävling med Nils och Eirik som ville försöka casha 20-30 lax på gädda. Det lät helt otroligt men priset var minsann så pass saftigt att en riktig bamsegädda inte bara skulle vara värd sin vikt i glädje.

Jag gillar idén om att fiske bara handlar om tur och därför kändes det inte alls som bara fantasi när jag fantiserade om hur  det skulle kännas att stå där i båten och hålla i både PB och semesterpengar i samma biff.

Tävlingen gick av stapeln en sval och mörk höstmorgon, vi trodde att vi hade åkt till fel sjö när vi kom fram till den totalt öde lille båthamnen. Men det var bara Eirik som hade en framförhållning som med stor effektivitet motverkar köer.

Kvarten efter att vi anlänt invaderades hamnen av ett trettiotal båtar som alla skulle ner via en och samma ramp – en omöjlighet, trodde jag.

Men trettio minuter senare var alla båtarna i vattnet!

Jag hade älskat att få återberätta händelseförloppet av en dag som var fylld med spänning och gädda, men, vi prickade inte riktigt mål.

När vi efter tävlingen fick se det överfyllda fångsrapportspapperet som vinnarna hade fylld under dagen så insåg jag att det inte handlar särskilt mycket om tur ändå.

DSC_0133

När jag tittar igenom de gäddlösa bilderna från dagen hittade jag den här bilden. Vinnaren är den man som kliver mellan två svart/grå båtar i bakgrunden… Grattis!

DSC_0151

Eirik och Nils när de är minst lika förväntansfulla som jag.

DSC_0165

Startskottet.

Totalt fick vi 2 godkända gäddor, 72 och 78 cm. Alltså totalt 150 poäng mot vinnarna som fick över 460 cm (totala längden av deras 5 största gäddor).

Det var allt för den här gången!

PZZ

Dyster men bra

Hösten är verkligen dyster, men onekeligen den absolut bästa årstiden. Sommaren kanske är trevligare, men sommaren besitter inte samma nivå magi som hösten. Sommaren är ljus varm och glad medan hösten bara är allmänt djup och fylld med sentimentalitet.

Nu skulle jag kunna sitta här och romantisera hösten i all oändlighet eftersom det råkar vara min favorit årstid. En annan cyniker hade ju kunnat säga att det bara är för att jag gillar att fiska gädda så mycket som jag känner så för denna årstid.

Det hade faktiskt varit ganska bra synat.

Idag var jag nämnligen ute på jakt efter just gäddor på Varpans gråmörka vatten tillsammans med en snubbe som heter Stefan. Vinden blåste nervöst kors och tvärs på den stora sjön och de gula björklöven som i godan ro guppade omkring på ytan vittnade om att hösten fortfarande var alldeles färsk.

Vinden är nämnligen en gäddfiskares bästa vän och det kändes fantastiskt att få sluta fred med vinden och avlägsna den från sin titel ”ärkefiende”.

DSC_0011

Fisket var dock tröttsamt trögt. Men jag och Stefan var outtröttliga och nötte på för fulla muggar. Det i trots till de optimala väderförhållandena resultatlösa nötandet fick mig att känna en viss oro i kroppen. Skulle jag en dag som denna så helhjärtat försöka fånga en gädda utan att lyckas så skulle jag starta säsongen med ohälsosamt låg moral.

Det kändes skönt att ge sig ut på Varpan med någon som inte har en lika förstenad syn på stället som jag har. Stefan ville tveklöst prova platser i riktningar jag aldrig skulle förmå slunga ett bete. Efter att ha trollat flera kilometer utan resultat längs den enligt mig ”Sveriges bästa trollingsträckan” så började jag faktiskt försöka tänka utanför min metallbox.

Vi testade några av mina gamla guldklimpar till ställen innan Stefan fick välja kant att nöta efter. Vi trollade till vår destination och stängde av motorn. Jag slungade ut betet ett gäng metrar från båten och så äntligen fick jag åter förstå varför alla gäddfiskare snackar om  hur det ”suger tag i hela kalaset” när en fin fisk tar betet.

Sommarens fjällfiske hade knopat med mina proportioner en aning och jag trodde nästan att det var Godzilla som hade hoppat på. Att få inviga säsongen med en 10+ kändes fett bra, tyckte jag. Fisken var grym, att den skulle väga över 10 kilo var ändå att ta i insåg jag när jag tittade på vågen.

Men det var hursomhelst fint att i fantasin få uppleva det.

DSC_0023DSC_0024

Den här fisken var den perfekte aptitretaren inför årets säsong…

Dagen fortsatte sedan att lysa med sin mystik och unnade oss inte mer än ett par mindre gäddor innan vi begav oss hemmåt.

DSC_0028

Tack för en grym tur Stefan!

Det var allt för idag, fortsättnings följer som vanligt.

Piz!

 

 

 

Giftsjön

Denna sjö har jag kort nämnt i ett inlägg från förra året. Giftsjön. Men jag tänker skriva lite mer om den därför att den aldrig slutar att imponera, eller snarare förbrylla. Det är en mycket intressant sjö just därför att den ger lite klarhet i hur stor inverkan människor har på fiskpopulationer i fjällen.

På kirunakortet står det att man får ta upp 5 laxartade fiskar per dag ur ett vatten som inte har andra begränsningar. Samtidigt har jag läst i en studie om röding att årsproduktionen av denna fisk i en högt belägen fjällsjö ligger på omkring ett halvkilo per hektar och år. På en annan sida kan man läsa att en fjällröding med en vikt på 0,5 kilo uppskattas vara 7-8 år gammal.

Alltså, som taget ur studien och en artikel jag läst – en stor fjällsjö på 10 hektar producerar ungefär 5 kilo röding årligen. Kommer det två fiskare dit två dagar på raken och fångar 5 st 0,5 kg tunga rödingar och dödar dem, så är sjöns årliga avkastning skördad.

Många av dessa sjöar med dessa regler är öppna för fiske året om.

Visst vi kan väl rakt ut säga att förhållandena i de olika sjöarna i fjällen kan variera enormt från den ena sjön till den andra sett i näringsrikhet och så, men insikten om att vi människor nitar dessa bestånd jävligt hårt årligen kan väl inte vara långt borta?

Det svider i mitt hjärta när jag hör historier om ”skoterfiskare” som åker ut till fjällsjöar i kirunafjällen och sätter ut ett tjugotal angeldon med mask ute på en sjö och åker hem, för att nästa dag komma och vittja dessa med en medtagen fryxbox. Jag vill inte veta vad dessa sjöar hade varit om detta beteende inte hade existerat… Där följs nog inte heller ens den undermåliga 5fiskar/dygn regeln särskilt noggrant.

Åter till Giftsjön. Det är en mycket liten sjö som saknar namn på kartan och för massakerfiskare verkar sakna betydelse. I Sverige betalar vi enorma summor pengar för att flyga flera mil ut till fjälls för att få fiska mindre mänskligt besudlade vatten. Tar man bilen en sväng längs E10 mellan Kiruna och Narvik och fiskar i de sjöar som ligger inom 10 minuters gångavstånd från vägen så finner man inte direkt vad man finner efter en 10 minuter lång helikoptertur. Utan man finner mestadels mikroskopiska fiskar i stora mängder, trots att miljöförhållandena varkar vara bra.

Av någon väldigt skum anledning så kryllar det inte bara med fisk i Giftsjön, utan de är relativt stora också. En så liten sjö borde inte hålla så många individer över kilot som den gör, tänker jag. Särskilt inte med tanke på att den ligger mitt i en liten bebyggelse alldeles intill vägen. Jag fiskar ofta här när jag inte har tid eller ork att ge mig ut på någon längre tur. Jag träffar dock aldrig någonsin och har aldrig någonsin sett en annan fiskare där.

Däremot så har jag pratat med bybor som jag träffat när jag fiskat där och då har jag hört att;

”Äsch, fisk int där fisken smakar skit”.

”Sjön är förorenad, fisken är sjuk”.

”Finns det ens fisk där nå?”.

”Äh vi brukar pimpla här på vintern med barnen för nöjets skull men vi måst släpp i all fisk för sjön är förorenad”.

Sen har även min gode vän Nils slitit upp en röding där som han skulle grilla med sin far, denna fisk smakade gammal dynghög.

Men fiskarna verkar ändå må ganska bra och äter hejdlöst av sjöns många insekter i ytan, i synnerhet under hösten. Och då är det inte direkt något ovanligt att fånga en sightad röding över kilot på torrfluga alldeles intill land.

I Sverige är synsättet på att plocka svamp och bär detsamma som att fånga fisk ur en sjö – det gäller att hålla sina platser hemliga och roffa åt sig så mycket man kan under säsongen.

Skillnaden är den att fisken kan man roffa åt sig av årligen och att den inte kommer tillbaka i varken snarlik mängd eller storlek nästa år. Utan istället efter kanske 20 år, om den får förbli orörd.

Igår hade jag världens drömfiske på Giftsjön och jag önskade ironiskt nog nästan att alla andra Sveriges sjöar var just som denna, lite giftiga sådär så att fisken smakar skit och så att det inte finns någon som helst anledning för någon att döda dem.

Oändlig tacksamhet till vad det nu är som gör att folk inte vill äta dessa fiskar!

DSC_0003DSC_0101DSC_0116DSC_0124DSC_0135DSC_0136DSC_0137DSC_0138DSC_0142

Tack!!