Harrdon

Jag har länge tänkt göra ett fint inlägg om detta men faktum är att jag inte riktigt kan minnas de stunder som jag och Nils fiskade harr tidigare i sommar. Vi hade iallafall begett oss till ”Hemligjaure”, eller vem bryr sig, Kalixälven, mest för att leva på småharrar och på så vis spara en hacka av vår mat. Och på så sätt, få igen någon förlorad protein eller två.

Upprepade vi fjolårets harrmaraton hade vi till och med kunnat lägga på oss några kilon om vi åt all fisk. Men riktigt så grymma hade vi inte tänkt vara.

Vi traskade ner till älven en afton och rakt ut i den breda grunda strömmen, en lätt dimma vilade över älven och i kombination med en del sporadiska vak på grunt vatten så uppstod den där ”magin” som många letar efter. Vi började först härja med streakingcaddis i ytan. Och mer spännande än så var det inte. Vi trodde att vi skulle få mata upp småharr till stekpannan men istället klev kilosharr efter kilosharr på kroken.

Minnena från dessa dagar är en dimma av obegripligt lätt, obegripligt bra och, än en gång obegripligt, roligt harrfiske med torrfluga, så några bilder får tala för sig;

DSC_0338DSC_0295DSC_0356DSC_0397DSC_0275DSC_0320

Så istället för att ta ihjäl en massa guldkorn till fisk åkte vi till Kiruna och köpte korv istället :)

DSC_0384DSC_0369

Vi stötte även på ett gäng vildar till spinnfiskare som förutom spinnspön hade med sig brudar, boombox och eld till vattnet. En av dem körde fistpump och försökte locka till sig tjejen medan den andra försökte fånga fisk samtidigt som huvudet rörde sig fram och tillbaka i äkta Roxbury ”What is love” – Anda. Dessa infödingar alltså ….

Tack för ett par sjuuuukt fina dagar Nisse <3

=)

 

Långskott

Med en tredagars ledighet efter den intensiva Fjällräven Classic veckan var det dags att komma bort från skrikiga folkröster på riktigt lite och dra på med ett riktigt långskott i naturen.

Ett mäktigt högtryck var enligt meterologerna på ingång ifrån Kolahalvön. Till skillnad från många andra som inte ville tro på det här ryktet så bestämde jag mig för att lita fullt ut på meterologerna – någon gång under 2015 måste ju det vackra vädret råka snubbla in i Norra sverige. Skulle den här prognosen hålla så hade jag alla garantier för att få uppleva himmelrike på jorden om ändå för en stund.

Jag lämnade därför Abisko en mulen och kvav kväll och litade på att framtiden skulle ge något mer än bara grå moln.

Jag hade 7-8 timmars vandring framför mig som jag hade tänkt att dela in i två etapper. Jag skulle gå efter mitt frukostpass på fredagen och komma hem alldeles innan mitt kvällspass på tisdagen. På så sätt kunde jag utnyttja mina icke lediga dagar också, vilket var ett måste för att få till minst en maniskt helhjärtad fiskedag vid min destination.

Jag sov som en drake första natten och vaknade tidigt till liv på lördagsmorgonen, fullt utvilad. Utvilad nog för att fortsätta och fullfölja vandringen i maximalt tempo.

I närheten av min destination kom jag av mig från leden en aning och fick kämpa mig igenom videsnår och sumpmark. Efter att ha brottats med snåret i över en timme nådde jag en plats där sjöns sandbottnen hade vandrat upp på land en aning – jag hade hittat min alldeles egna playa på fjället.

Jag trängde av mig skorna och tog en paus så välförtjänt att jag nästan borde fått betalt i guld för mitt slit.

DSC_0090

Den första betalningen skulle inte dröja länge. När jag klev ut i vattnen och kände den lena sanden under mina fötter så yrde guld upp i ett stort moln runt mina fötter.

DSC_0069DSC_0065DSC_0057

Guldet var inte ”äkta” och var således inte värt någonting hemma i civilisationen, men här var ”guldet” exakt lika värdefullt och glimrade lika fint som riktigt guld. Detta var bättre än äkta guld därför att jag slapp känna mig pressad att behöva bära med mig en massa utav det hem.

Med guldrenade fötter fick jag på mig både strumpor och skor igen. Vandringen fortsatte en kort stund tills det att vinden som under hela dagen hade accelererat successivt började urarta i storm. Stormen var så kraftig att vitvågor uppstod i de allra minsta av vattendrag.

Jag satte mig mot en enorm sten och slumrade i någon timme innan jag vaknade till av att stormen hade börjat utvecklas till orkan. Solen sken dock ostört och jag kände det på mig att det bara var det efterlängtade högtrycket som skyndade in över fjällkedjan. Min intution, min magkänsla, hade hela tiden vetat att metereologerna talade sanning – Imorgon skulle vädret alla har längtat efter ankomma.

Jag valde tältplats och fick efter några om och men upp det på en torr och mjuk mossa. Mossan var ungefär lika mjuk som en skumgummimadrass, och med dubbla liggunderlag så var även kungabädden verklighet.

Efter en i sinnena lugn men till vädret sett turbulent och stormig natt vaknade jag till liv, än en gång utvilad till fullo. Ofta orkar inte vinden mer än bara en dag och ger då med sig på kvällen, men nu hade vinden plöjt på hårt genom ett dagpass följt av ett nattpass. Detta hade lett till att vinden nu var mer eller mindre utslagen. Detta lämnade mig ensam med en mycket inbjudande älv tillsammans med en molnfri himmel och en strålande sol.

Jag kände något på min handled, något som genast triggar instinkten att drämma till handleden med den andra handflatan;  nämnligen ett litet insektskräk – förmodligen en mygga.

Men jag hejdade mig genast och kände så mycket ödmjukhet som en fiskare kan känna inför en insekt.

DSC_0453

Just one look at you, and i know it’s gonna be, a lovely daaaaaaay…

Jag stormade fram till älven och började med hjälp av solen skanna av älvens botten. Den var bred och grund, vattnet var nästintill kristallklart men hade en tung nyans av turkos som hindrade mig från att se ner på botten vid de djupare hålorna som fanns lite här och där.

Jag hade aldrig fiskat röding i strömmande vatten förut. Något har alltid sagt mig att den fisken inte riktigt trivs i strömmar på samma sätt som öringen, utan den känns mer hemma i fjällsjöar.

Men den här älven såg så inbjudande ut att fiska att jag tänkte ge den mer än bara en chans – När eftermiddagen väl skulle börja bli kväll så skulle hursomhelst dagsländorna avslöja sanningen.

DSC_0263

Jag tänker kalla älven för Alice

Jag fixerade ögonen på de platser där man i stort sett inte kunde se bottnen och tittade länge. Men älven kändes död. Inte ett liv förutom de rätt många insekterna på ytan som fick ligga där i godan ro och följa med strömmen.

Det drog lite i magen; jag kände att jag slösade min tid och det började luta åt att gå till någon av de närliggande sjöarna istället.

Men jag hittade slutligen en väldigt vacker och liten pool – en kanske alldeles för liten pool, misstänkte jag. Jag lät mina ögon skanna av poolen ett tag och såg slutligen fiskligt liv. En liten men ändå vuxen röding tittade fram från djupfåran för att sedan åter försvinna ner. Strax därefter såg jag ett litet plask i ytan på ett annat ställe i poolen. Jag drog på mig min pessimistiska slöja och antog att det bara var mindre röding i poolen och att jag antagligen redan sett den största.

Jag kastar en stor nattslända ut i strömmen och låter den glida ner över djupkanten och ut i poolen. När en lite grannare röding drämmer ner nattsländan under ytan och fastnar på kroken så fattar jag ingenting utan börjar bara tjuta lyckligt.

DSC_0131DSC_0209

Med en bättre röding i håven så kände jag nästan redan att dagen var fullbordad. Men som vanligt hade jag enbart fått mersmak och det fradgades nästan i munnen vid tanken på fler fiskar. Och fanns det kanske större?

Jag försökte vidare med torrflugan men det vakade nästintill aldrig, alldeles för sällan för att det skulle kännas meningsfullt. Jag letade fram min gamla Nya Zealand ask som hade fått följa med och grävde fram en stor indikatorfluga och en redigt viktad nymf.

Det var just rätt metod. Med denna dödliga combo lossnade allt, det kändes som om jag hade punkterat poolen så att den hade börjat läcka röding.

Efter att en del fina rödingar fått smaka på både krok och nät började fisket gå långsammare. Jag var precis på väg att ge upp då dagens hittils största fisk kliver på. Jag får en så kallad fiskeorgasm och trodde inte mina ögon när jag testade min nya våg.

DSC_0178DSC_0220DSC_0240

Jag bestämde mig för att hålets bästa fisk var dragen och drog därför vidare nedströms.

Älven slutade aldrig att imponera i sin prakt. Men jag hittade aldrig en pool lika perfekt som den första och fisketuren blev mest en ändlös upptäcktsfärd. Efter många kilometers långsam vandring nedströms beslöt jag mig för att vända och gå hem.

DSC_0253

Eftermiddagen var inne på sin senare etapp och jag kände på mig att det snart skulle bli dags att spana efter vakande fisk på riktigt. Jag hade lämnat ett riktigt fint sel ofiskat enbart till detta. Väl där kunde jag se hur dagsländorna kämpade för livet i den lena och blanka ytfirmen.

Varför ett dödsdömt litet kreatur kämpar så för livet förstod jag inte. Det gjorde nog heller inte den röding som på en bestämd plats avslutade kampen för de sländor som drev förbi.

Min dröm var i stort uppfylld. Att få smyga sig på en fisk som äter dagsländor av ytan i ett perfekt sel är bland det mest spännande som finns och nu skulle det äntligen bli av!

Det var ett mycket långt kast som behövdes läggas ut nästan helt perfekt. Jag bestämde mig för att pröva en helt ny dagslända i asken istället för att prova mitt säkraste kort. Den nya sländan var verkligen skitsnygg och inte ens den kräsnaste av fiskar skulle kunna säga nej. Det tog några försök innan jag fick in det perfekta kastet – jag spände bågen och flugan landade mitt i prick. Tro det eller ej, men den snygga sländan var inte särskilt schysst mot min 5x tafs och en krullig liten boll av nylon landade bredvid flugan. Fisken steg och plockade något av ytan men det var inte riktigt flugan, utan det var trasselbollen som tydligen var mer intressant än dagsländan. Jag gjorde ett instinktivt mothugg, trots att jag visste att flugan inte var i fiskens mun.

Vinden återkom och började blåsa från andra hållet vilket saboterade den lena ytan i selet. Liksom den lena ytan försvann dagsländorna och i samband av detta försvann även den vakande fisken.

Jag muttrade och var väldigt nära att börja skälla på vinden men det fanns verkligen ingenting att göra åt – vinden har alltid gjort och kommer alltid att göra precis som den själv vill.

Jag återgick till pool nummer ett och slet hejdlöst upp en 7 hektos röding på nymf. Fisken skulle raka vägen till grillen och jag skulle bli mätt. Djupare omtanke i den handligen fanns inte. Däremot så bestämde jag mig för att grilla fisken intill ytterligare ett fint men mycket grunt sel nära tältet.

Skulle då min röding ligga på grillen medan en fin fisk börjar att vaka så skulle grillningen ovillkorligen skjutas upp.

Jag letade på några fina pinnar att elda, rensade fisken och satte mig ner och kollade på vattnet en stund innan grillen skulle vevas igång. En endaste fisk började då successivt vaka allt mer och mer. Jag kände hur min hungriga mage klagade och jämrade men jag visste att hungerns instinkt inte hade mycket till fiskegalningen inom mig att sätta emot.

En svulten fiskare snubblade ut bland hala stenar och letade sig sakta upp bakom den vakande fisken. Jag var rädd att min klumpighet skulle skrämma fisken. Men fisken fortsatte i harmoni. Ju närmare jag kom desto pirrigare vart jag, fisken vakade på grunt vatten med både huvud och svans. Den avslöjade därför att den sannerligen inte var en utav de mindre rödingarna i svenska fjällen.

Fisken kom av sig lite men jag lade ändå ut flugan där jag sett den vaka. Men inget hände. Sen började fisken vaka igen, denna gång några meter längre uppströms. Jag kände av stressen som uppstår av att fiska efter en fisk i rörelse och skyndade hetsigt upp några meter efter fisken. Mitt kast var klumpigt och piskade ytan gång på gång. Det var inte mycket energi kvar i min hjärna till att göra nånting ordentligt, men jag lyckades ändå avsluta kastet bra och fisken steg med hela huvudet över min fluga.

När fiskens svans sen kom upp efter att huvudet försvunnit ner satte jag mitt mothugg och fisken fastnade. Den gick som en torped kors och tvärs över det grunda selet medan linan sprutade ut. Hela högerarmen krampade och jag var alldeles livrädd när jag efter en lång drillning lät håven ta över fiskens vikt.

DSC_0335

Herpesrödingen

Efter att ha kört ett session med självutlösaren kunde jag höra ett frekvent plumsande ute i strömmen. Det var ytterligare en fisk som avrättade sländor på rutin, även denna steg med både huvud och svans. Magen och hjärnan klagade och tyckte jag var helt sjuk i huvudet när jag tänkte tanken att halka ut i strömmen efter nästa fisk.

Men ”One does not simply walk by a rising fish”, tänkte jag och halkade ut på nytt.

Fisken pumpade upp huvud och svans gång på gång varpå fradga droppade från min haka ner i vattnet. Så här kul fiske har man bara i Nya Zealand hade jag tänkt, men ouch så fel jag hade.

Kasten satt nu bättre men fisken som tog flugan fastnade inte. Efter första missen så började den vaka igen – tack och lov. Jag laddade ytterligare ett bra kast och flugan sögs ner av samma fisk än en gång. Men även denna gång misslyckades kroken med att göra sitt jobb.

Efter två bommar så slutade fisken tvärt att vaka. Jag var besviken och kände mig besegrad av en så tråkig fiende som Oturen. Men jag hade bara att vinna på att lägga ut flugan ett par gånger till och efter några kast steg fisken otroligt nog till flugan en tredje gång och fastnade.

Det krampade i armen när backningen tittade fram under fluglinan. Men även i denna missil tog bränslet slut och snart hade jag ytterligare en riktigt fin röding i håven.

DSC_0417DSC_0408

Pbrödingen!

Och precis som när man kastar en basketboll över en hel spelplan och rakt ner i korgen så kändes den här fisketuren som just ett riktigt långskott.

En ganska otippad fullträff  !

Inlägget är redan för långt för att min återberättarlust skall få leva ut sitt fullaste. Men vägen hem var lång, solig och fisklös så den har jag egentligen ingenting att säga om.

Förutom att jag i stugan på hemvägen fick höra världsmästaren i snarkning himself snarka. Det påminde om jordbävningarna på NZ fast lite kraftigare.

Piz!

 

Hemsjön

Fiskeresan fortsatte trots att de nästintill drömlika rödingarna redan var avbockade ur listan. Men törsten efter fler, rödare och ännu större rödingar hade nästan blivit mer påtaglig än innan. Dessutom så skulle vi inte åka en meter söderöver innan vi vaknat utbrända och svettiga sent på eftermiddagen efter en hård och , i dubbel bemärkelse, vaksam natt.

Vi letade oss till ett helt nytt område. Ett område inte många tvåbeningar besöker. Området som ligger i närheten av Vadvetjåkka nationalpark är knepigt att ta sig in i via fotvägen. Lyckligtvis hade en av oss bekanta som i sin tur hade bekanta som gärna ställde upp på att skjutsa oss tvärs över en sjö som blockerar passagen.

Sommaren 2015 bjöd oss givmildt på en utav sina många grå mornar. Vi hade alternativet att sitta där i båten och suga i oss utav den ändlösa bitterheten. Men vi hade istället redan sugit i oss utav en rödinglust som varken kunde mättas eller stjälpas, så bitterheten kunde därför inte riktigt hitta in.

DSC_0006

 

Jacob kom bra överens med kaptenen som dock inte riktigt förstod vitsen med att knäppa kort på och släppa  tillbaka fisk – Var det ett lurigt knep för att få reda på hemliga fiskevatten? Eller var det bara ren dumhet? Endast en dåre skulle ge sig in i dessa marker för att fånga fisk endast för nöjes skull!

Vi vinkade kaptenen adjö och tog oss över en salig mängd olika sorters terränger innan vi nådde den namnlösa sjö som vi så enkelt skulle döpa till ”Hemsjön”. Det fanns många sjöar i området. Men det var just vid denna sjö som våra tält skulle få stå i fyra nätter. Det var så namnet uppstod, att när vi var ute vid en annan sjö och funderade på att  ”gå hem” och fiska sjön hemma vid tälten, så var ”Hemsjön” ett rent praktiskt namn.

Hemsjön skiljde sig från andra sjöar på en rad olika vis. Ett av dessa vis var att den inte hade något inlopp. Det fanns inget vattendrag som forslade färskt vatten in i sjön, istället hade den uppgiften tilldelats regnmoln och blöt mark.

En annan detalj var vattenfärgen som så olikt snö och glaciärsjöar var tefärgat, nästan lite gulaktigt. En mesig liten igenvuxen bäck var allt som dränerade hemsjön på vatten.

Hemsjön var till skillnad från sina grannar fylld med näring och i denna sjö kläckte de största monster till nattsländor någonsin.

DSC_0079

 

Dessa sländor var mellan 3 och 5 centimeter långa. Med andra ord var de mutanter.

Vår kamrat Linus kallade dessa för motorbåtar som i att ”nu var det många motorbåtar på ytan”. När vi hörde denna fras så visste vi att snart så blir det vakpartaj.

Men då kom alltid vår nyfunne ovän tärnan likt polisen till en fjortisfest och ryckte ölburkarna ur greppet på vartenda liten fjortis.

Tärnan väntade tålmodigt på att sländbuffén skulle uppenbara sig, och det var alltid när det såg som mest ljust ut för en vakfest som tärnan dök upp för en kvick skörd.

Det var oftast därför vi fick vänta ihärdigt på ”rödingtimmen”. Timmvisaren på tärnans ät-och-sov klocka pekade nog åt ”sov” vid den tiden. (01.00)

Men nätterna slutade allt som oftast blåsiga och kalla, det drömväder vi var ute efter visade sig blygsamt i endast några minuter varje natt.

 

DSC_0221

Den spegelblanka ytan låg skrämmande stilla när solen tittade upp över fjäll och berg.

Men. Det fanns fisk. Det visste vi. De få men stora tunga vaken vittnade om sjöns bestar och dess existens.

DSC_0062

 

Nils hade fångat en ledtråd. En endaste fisk som tog på en nymf djupt nere på botten. Den hade parasiter i gälarna och såg allmänt sliten och blek ut. Hade en rödingpest svept förbi och tagit kål på rödingen, eller fanns det fler större och mer krya individer?

När vi andra hade gått och lagt oss så arbetade Jacob hårt på övertid för att finna ett mer konkret bevis på storrödingarnas existens. I fall som dessa är Jacob mer än bara tillförlitlig.

11760303_1603330669933004_7689544078030358499_n

Grattis!

Under nästa dag fick nyfikenhet och brist på action oss att ge oss ut på en dagstur till en annan sjö i ungefär samma storlek. Denna sjö var den totala motsatsen till Hemsjön. Pigga huggvilliga rödingar i inte allt för dåliga storlekar häckade stimvis i den stilla ytan när vi nådde sjön. Solen strålade, molnen rastade nånstans långt borta och allt kändes bara som om i en dröm. Men så var det ännu en ovän som kom och störde, dock inte en särskilt nyfunnen en – Nämnligen den ruttne gamle vinden.

Vinden plöjde bort den spegelblanka ytan i gammal hederlig douche-anda och jag kunde snart höra hur Nils klagade över att ”Vakfesten uteblev”. Då ramlade hoppets torn samman och kraschade rakt ner i hjärtat på mig. Men ett geni vid namn streaking caddis räddade dagen och frälsningen skickades som med leveransgaranti på posten.

En helt obeskrivlig dag… Vi fick fler rödingar än vad vi kunde räkna till.

DSC_0091

En ”Dvärgröding”. Stjärtfenan satt ovanligt nära anus och fisken kändes för kort för sin omkrets.

Men vi visste hela tiden var de största rödingarna var…

DSC_0111

Vi återvände därför till hemsjön oerhört nöjda för att invänta rödingtimmen, som dock vinden än en gång skulle blåsa bort.

Nästa dag besökte vi ytterligare ett litet frågetecken på kartan. Sjön var dock i allt för stor utsträckning ansluten till snö och glaciär och var därför drabbad av den sena vårfloden. Solen sken dock hejdlöst och grekbrännan kom till oss utan att streta emot.

DSC_0135

Lärarlinus försöker lära rödingarna en läxa.

Men vad som inte verkade vilja komma till oss under denna dag, vid denna sjö, var fisken. Endast en skaplig och vakandes röding syntes till, men långt utom räckhåll. Svetten porlade, tröjor svettades ner, vadarna surades ner från insidan och energin rann ut med svetten när vi i den sveddande solen kämpade oss igenom snår och över sten på vägen tillbaka till Hemsjön.

Väl framme vid Hemsjöns inbjudande strandkant så lade jag mig på platt-sten röset och stirrade ut över den sköljande vattenytan. Jag såg hur ”motorbåtarna”, eller monsternattsländorna vart allt fler och fler varpå mitt hopp för att få se vakande fisk ökade markant.

Men solens gassande värme vart allt för påtaglig och när vår ärkefiende tärnan kom och plockade upp alla motorbåtarna så tappades jag på en ganska stor portion lust. Jag kämpade mig därför hela vägen runt Hemsjön för att springa ner till den större sjön som hade både svalare och renare vatten. Jag vadade ut till midjan och sörplade vatten som ett djur.

Efter att ha spanat efter och försökt fånga de vilt spridda rödingarna i den stora sjön på en streaking caddis så gav jag upp och gick tillbaka. Jag parkerade bredvid Linus som tog en lur vid vattenkanten, jag gjorde detsamma.

Men så plötsligt vrålade Jacob som från ingenstans att han hade fisk på kroken. Luren fick ligga på hyllan, jag greppade min kamera och lade benen på ryggen. Jacob hade snärjt sin andra monsterröding i Hemsjön.

DSC_0162DSC_0153

Rödingen från Notre Dame

Efter att Jacob hade släppt den puckelryggade besten så kunde jag känna en mystisk smak i munnen.

Jag kunde inte riktigt sätta ett finger på vad för smak det var som jag kände men, jag slickade mig om läpparna och kände att smaken kom från luften, jag började sakta förstå; Det var sjön som osade tvåkilosröding.

Fiskefebern var kommen och jag spenderade många timmars nötande med streaking caddis, dock helt utan resultat.

Jag kände mig otillräcklig. Jacob hade gjort rätt. Han hade hängt kvar vid hemsjön i eftermiddagssolen och spanat efter vak på den brusiga ytan och tillsammans med en skopa av oändligt tålamod lyckats luska ut var han skulle lägga sitt skott. Det istället för att oigenomtänkt kasta och hoppas att allt ska lösa sig självt, vilket det faktiskt kan göra ibland. Men så går monsterröding fisket på Hemsjön inte till.

Nästa år planerar jag att återvända med den visdomen.

Eftersom vi inte fick skjuts fick vi vandra hem genom absolut förskräcklig terräng.

Dock med lite fina vyer.

DSC_0241DSC_0247DSC_0252

 

Nästa inlägg inkluderar en gnutta harrfiske!

 

Pz

 

 

A Dear Reunion

Having a day off in the middle of the week allowed me to hit my favourite stream before it got a huge ball punch from the horde of spin-fishermen that usually invades the shores of it during the afternoon.

I just shortened this entry to be more about fishing than about my hateful feelings for the horrid river raiders. I can’t believe that there’s actually a spinning rod named “Savagear Raider”, as if it’s made for savage river raiders.

Anyways.

The wind pushed downstream fairly hard this noon. Rain had caused the water level to be a bit over average but luckily the water had remained fairly clear. The absence of rising fish was about to drag my mood down but the company of the bright sun made up for it. I was sure that the heat in combination with all the fresh rainwater would summon something nice for me at some point of the day.

The minutes drifted by without any disturbance on the surface coming from below, I tried a couple of blind casts with a streaking caddis but without result. I remembered that I’ve seen hundreds of lemmings this year, way more than usual, so I decided I’ll set up the 6wt rod with a mouse imitation tied on to it.

I tried to use my peripheral vision to set up the rod so that I didn’t have to let my eyes off the river surface. This probably doubled the time it takes to set up the rod, which was a good thing; because right before it was set up I saw a rise just in the middle of the stream. The ripples dissolved quickly after the rise due to the wind, so I couldn’t really judge the size of whatever the creature was who made it.

Small caddis was struggling in the wind while trying to touch the surface. These were just as big as the streaking one I had tied on to my 4wt. It was clear that the mouse imitation had to wait; I grabbed my 4wt rod.

The wind didn’t interfere as badly with my casting as I thought, the fly landed gently at the right spot on the first cast. But nothing happened on cast one nor cast two nor cast three. I even tried to stripe it a bit across the surface but nothing happened.

After way too many attempts I tried to twitch the fly in a realistic manner just for the joy of it. It actually looked pretty real. But as I played with the caddis over the spot of the rise something emerged from the depths. The curious fish followed the fly for a bit, clearly interested. Lucky for me, the fish accepted the fly as a real caddis and allowed itself to be fooled. At first, I thought it to be a grayling but I realized quickly that this was something much better!

DSC_0016

 

This wonderful trout did look familiar to me. So I had a glance through my archives and had a look at a trout that I caught in the exact same spot last year, and it happened to be the exact same fish!

That this fella hasn’t allowed himself to be the victim of a murderous spin-fisherman makes me happy and a bit proud.

DSC_0015

The picture from last year.

More will come.

Peace!

 

Char Challenge Mode

In between my Swedish posts I decided to tell at least something in English.

I was fishing this pretty easily accessible Arctic lake last year in September. While fishing I met a man from Norway. We had the best chat I’ve ever had with a Norwegian. Not only that he was speaking the northern-Norwegian tongue which is pretty easy to interpret, he also told me one thing and another about the chars in the area.

I’m pretty narrow minded once I get hold of a fairly good spot to fish, which kind of eliminates a whole lot of other alternatives on the map. I’ve never really had to care about the vast range of opportunities that the area has to offer. He told me that the spot I was fishing was good fun with great char regarding the access level. But if I spent twenty minutes walking downhill’s from where I was and in to the thick bushes, I would reach a lake with real monsters in it.

Well, one’s got to check that out, thought I.

I went down to the lake next morning to have a glance at it. Seconds after my arrival at the lake I saw how the stellar mirror surface got rippled by a b-e-a-utiful rise. It was a calm rise, as if the fish tried to go up and by unnoticed. But the size of the fish prevented it from doing so. A large mass of water was pushed out in a 360 degree direction from where the fish swallowed its prey.

I made it clear for myself that I am going to catch that fish, no matter what. I ventured to the shore at the other side of the lake which was the area in which I saw the rise. But lurking the shoreline for hours didn’t allow time to reveal any fish and not a single rise. Between one and four hours passed before I gave up and went home.

Now, while back here in Abisko, I returned to this lake on an magnificent evening. The low late evening sun threw bright orange rays at the landscape as the absence of wind allowed the surface of the lake to assume its ultimate form – The stellar mirror.

One hour passed while I watched the still water, but nothing but a few lesser impressive rises occurred. During the second hour, something huge rose on the other side of the lake on the exact same spot from where I saw the rise last year. I have through friends, internet and laziness learned that one should let the char come to you rather than chasing the char around.

I waited. Hours drifted by one after another without letting anything disturb the surface that behaved as early November ice. Nothing ever happened or moved.

Later, I left the lake behind and walked away with a broken heart. But the mysterious lake had given me a hint that I must return once more. But first, I have to seek and find the power of infinite patience.

Anyways. A goal of mine is to catch a fish from there before the end of August.

DSC_0003

A shot from a lake nearby. The importance of this picture is in the yellow wagon on the rail. It’s the legendary ”Golden Wagon” which is the mining company ”LKAB”‘s 1000th mineral wagon. It runs through Luleå Narvik and Gällivare. A rare sight.

DSC_0005DSC_0017 DSC_0027

The mysterious lake with its undisturbed surface.

DSC_0007

Picture from the same lake in September last year.

Piz!

 

Friska vindar och surhål

Nu har jag otroligt nog tagit mig upp i norra Sverige än en gång med min Golf som gång på gång lurar mig att dennes tid är inne. Den pajar ständigt men vägrar att sluta gå. Raka vägen från Enköping till Byske älv åkte jag för att plocka upp Nils som hade tjuvstartat och kanske bränt sina fiskebatterier på att försöka fånga lax i en vecka.

Morgonen då vi begav oss från Byske till Norrbottens fjällregioner var sur och grå. Det var sådant regnväder som inte riktigt kan klassas som regnväder, det känns snarare som om luftfuktigheten har blivit så hög att allt som luften vidrör blir dyngsurt.

Dyngsurt är egentligen ett ganska otippat ord, men för en gångs skull fick ordet sitta som hand i en handske.

Vi letade oss till Jokkmokks ”Pärlälven” för att tillbringa natt nummer ett i en stuga intill vattnet. Älven var hög som ett hus och kastade alldeles för mycket vatten nedströms för att en skall kunna känna ett genuint fiskesug. Men vi begav oss ändå lite motvilligt ut. Flera timmar, flera myggbett och några få mindre harrar senare gick vi tillbaka till stugan.

Myggen skulle undvikas och så utförde vi ett mindre massmord innan vi skulle falla till sömns. Men stugan läckte. En lång natt på en hård bänk och med surrande myggor överallt passerades. Jag insåg på morgonen att det är när jag sover som myggorna får suga ostört. Jag och Nils hade varit värdar åt en myggbuffé. Detta var inget vi frivilligt hade ställt upp på varpå ilskan kokade över en aning när vi fick se alla blodfyllda myggor sitta i morgonljuset vid fönstret och längta ut i friheten. Så synd att myggen inte är lika bra på att hitta ut som in.

DSC_0054

JokkmokkstugemassakernHär gick två galningar lös med händer och eldkastare.

Illa kvickt packade vi våra prylar och rensade upp lite i stugan och bestämde oss för att lämna mardrömmen bakom oss. Med golfen girade vi åt svindlande höjder i områden nära stora sjöfallets nationalpark.

Allt eftersom Jokkmokk hamnade allt längre och längre bakom oss så vart vädret allt friskare och klarare. Solen tittade fram genom diverse gluggar i molntäcket och lyste upp berg som jag inte trodde fanns. Vi nådde vår destination och påbörjade en kortare vandring mot ett litet sjösystem som var skäligen misstänkt för att ruva på ett bestånd med rödng.

DSC_0088 Luften hade blivit varm och mild och vinden hade tagit ledigt. Vi var framme vid sjön och väntade hoppfullt framför dess spegelblanka yta samtidigt som klockan tickade mot midnatt, vilket anses vara ”Rödingtimmen”. Men livet är inte alltid en vakfest. Sjöns yta fick ligga ostörd och reflektera hela den ljusa natten lång.

Nästa morgon vaknade jag till liv något tidigare än Nils. Morgonen var torr, grå och en aning blåsig. Jag traskade runt vad vi hade att arbeta med i någon timme. Men fjällen kändes alldeles tom och livlös. Jag satte mig ner emot en värmande sten och tittade på medan vinden sparkade runt vattnet i ytan på vår lilla sjö.

Var ska jag börja? Frågade jag mig själv.

Jag hade glömt bort den frid som går att finna när det inte finns något som helst att göra. När jag satt där mot stenen så vaknade alla tusen viljors fjärilar till liv och började flyga åt olika håll, vilket orsakade en djup och besvärlig stress. Men när ingen av dessa viljor kunde matas med min tid så kvävdes de snabbt och föll döda till backen. Det fanns inget jag kunde göra förutom att sitta där och vänta på att vädret skulle bli bättre. Och det var just vad jag skulle göra.

”Koppla av”. Jag började förstå vitsen med uttrycket och uppnådde ett fridfullt stadie när en är vaken men ändå sover. Jag iaktog naturen och lät mig fascineras utav den en stund.

Plötsligt kunde jag känna något emot min hud, något värmande. Mina pupiller krympte när ett bländande ljus träffade mina ögon. Det var solen som hade hittat hem. Jag tittade mot skyn och såg att solen inte bara hade hittat ett litet hål i dagens grå slöja, utan den grå hade blivit bortschasad. Den stora grå väggen vinkade adjö och lunkade bort mot horizonten.

Samtidigt så kom vinden av sig en aning och viken nedanför låg snart spegelblank. Knappt en minut efter att solens varma strålar träffat min hud såg jag resans första vak. Jag for upp som en alarmande vakthund.

Små svarta bäcksländor minglade runt längs landkanten. Vissa av dem bestämde sig dumt nog för att para sig i luften. Deras osynkade flygning och ökade vikt tvingade ner dem i ytan, och då passade de små rödingkräken på.

Det vakade dock sparsamt. Jag knöt på en svart liten allround-immitation men det enda som tog min fluga var vinden som sakta men säkert letade sig tillbaka.

Nils hade kommit ikapp mig. Vi såg det sista vaket tillsammans innan vinden kommit tillbaka för att slakta den spegelblanka ytan helt. Vädret var dock fortfarande legendariskt så vi bestämde oss lite motvilligt för att nymfa bort några timmar i solen istället för att sitta och sura.

Resultatet var långt över förväntan.

DSC_0135DSC_0188DSC_0181DSC_0163DSC_0174DSC_0199 Vi hängde med på en riktig rödingfest! Mer kommer! Peace

Tur på Tur

Jag och Elly bestämde oss för att ta en fjälltur tillsammans i mina och hennes mors hemtrakter, nämnligen Dalarna. Det kändes nämnligen som så att Elly äntligen hade fullbordat sin träning. Från instruktionsklipp till åker, från åker till P&T-tjärn och från det… ja från det skulle bara de vildaste marker vara nästa utmaning, närmare bestämt vildmarken.

Vi hade efter en tids luskande en hel älv av tips på ställen att utforska i Dalarnas fjällregioner. Men i Dalarna finns tyvärr inte de bästa fiskevattnen uppe bland bergen, utan helst djupt in i de myggiga skogara. Att ta myggen med en nypa salt i all ära, men när sanningen ska fram så är de hemska och bör till varje pris undvikas om det är att ha trevligt som är turens slutgiltiga ändamål.

Att slippa mygg var dock inte anledningen till att vi letade oss upp till det karga, utan det var de mäktiga utsikterna som lockade med sin idyll.

DSC_0275

Fjället vi besökte var en nationalpark, vilket kändes surt när vi först upptäckte fjället på google maps. Det såg mångsidigt ut – här skulle vi både kunna vandra, fiska och njuta av panorama! Men i nationalparker är fiske oftast strikt förbjudet. Det visade sig dock snart att denna nationalpark var förlåtligt förvaltad – fan vad smart att upplåta vatten i en nationalpark!

Vi klampade in på Naturum och köpte fiskekort innan vi slängde på oss ryggsäckarna och påbörjade vår vandring i ett disigt och ljummet väder. Solen var blyg och tittade skymt fram genom den tunna, högt belägna dimman.

Med en prognos som påstod regn förde vi turens kanske kämpigaste sträcka till slaktbåset med en nypa högmod. Svetten porlade ner från panna och tinning och fortsatte ner över kind och nacke under största delen av ”klättringen”. När vi för första gången vände oss om för att se ut över de skogstäkta dalarna så syntes knappt ett barr, det låg en grå slöja över landskapet bakom – ett regnväder hade börjat jaga oss.

Det skulle inte dröja förens de mordiska regnmålen skulle hinna ikapp oss med sin råa kyla och sitt smattrande regn. Det trummade om regnjackorna medan drömmen om en varm kväll framför en brasa intill en sjö sakta spolades bort.

Vi hade tagit oss upp på en tundra. Här uppe fanns bara sten, mossa, sorgsna outslagna björkar, snö och lite sjöar med en del vattendrag. Vi vandrade längs en sjö i det kalla duggregnet då jag började inse att det nog inte skulle bjudas på någon som helst kläckning under denna vandring.

DSC_0136

– Kan det här va nått? Undrade Elly.

Jag fnäste lite väl bestämt att detta trolgitvis var en näringsfattig och stenig gammal sjö som saknade liv i allra högsta grad. Det var dessutom inte en av de sjöarna jag hade blivit tipsad om, faktum var att ingen hade nämnt något om denna ganska lilla sjö.

–  Kolla bara på björkarna som knappt har fått knoppar, här är nog stendött. Krystade jag.

Men oj vad fel det kan bli ibland. Där stod jag och generaliserade. Så fort vinden mojnade en nypa så avslöjades eldorado – en hel vakfestival. Det allra största partytältet verkade dumt nog vara placerat mitt i sjön. Men alla fiskar fick inte plats där och även en hel del intressanta vak syntes emellanåt nära land.

DSC_0131

Mitt humör hängde inte riktigt med i svängarna. Först lovades dåligt väder, så vart det fint väder, sen började det ändå regna och blåsa, men så helt plötsligt hade vi hamnat på en vakfest efter att ha halkat runt i gammal blöt snö? Vad är detta för ett ställe? undrade jag. Det var kallt och rått i luften. Jag började även inse att jag inte alls hade någon koll på hur vädret måste vara för att insekter ska kläcka.

Runt sjön fladdrade ett fåtal små bruna nattsländor förvirrat omkring, precis som om de just fått vingar liksom från ingenstans. Inga syntes direkt på ytan, superpuppan i matchande färg skulle därför få mala först den här gången.

Jag placerade Elly i en liten vik med lite mindre vak och tänkte att hon kunde få nöja sig med de lite mindre fiskarna eftersom hon ännu inte blitt bortskämd som jag. Själv kastade jag rakt ut där jag sett de saftigaste vaken. Det vakade nära flera gånger men ingen fisk tog min puppa. Elly tedde sig optimistisk och väntade länge innan hon la ut flugan på nytt medan jag hopplöst försökte kasta tvärs över halva sjön om och om igen. Fem till tio minuter hade passerat och jag började tycka att någon fisk väl borde ha tagit flugan vid det här laget, om nu puppan var det rätta alternativet.  Jag började tveksamt bråka med latmaskarna i flugasken men ingen kändes riktigt som den rätta. Men en fet brun klinkhammer kanske skulle kunna göra jobbet, tänkte jag och började knyta om.

Det kändes elakt att byta fluga utan att säga något till Elly eftersom jag trodde hennes fluga var hopplös. Men jag tröstade min goda sida med att jag skulle ge Elly en likadan fluga som jag bytt till så fort jag kammat hem första fisken.

Och så sa det *pluck* och något hade vakat just där Ellys fluga skulle ha varit om den inte hade blivit insugen av en livs levande…

Det var inte sant!

Fisken satt på kroken och inte trodde jag att ”fjuttarna” i lillviken egentligen skulle vara just en sådan fisk våta sommardrömmar består av. Det var en stadig portion av äkta vara som klivit på kroken, ingen fjantfisk. En fisk som kunde dragit av linan om den inte drillats rätt, tur att Elly minsann kunde drilla fisk.

Grattis!

DSC_0112DSC_0119

Efter bara tio minuters fiskande var turens bästa fisk landad

Vinet

En full vinflarra, ett bevis på att fisken fångades tidigt.

En lyckans gris, den där Elly. Jag var sprängfylld med glädje för hennes skull, men det hela hade känts lite bättre om även jag skulle få fånga en minst lika fin fisk. Istället fångade jag två i jämförelse ganska fjuttiga öringar i den storlek som jag tänkt skulle göra Elly nöjd.

Istället fick något mycket bättre nu göra henne supernöjd vilket nog är mer nöjdhet per gram fångad fisk. En fröjd är det, att få se någon gå från intstruktionsfilm till åker till regnbågstjärn till sin första alldeles äkta vilda fjällöring.

Livet gick trots glädjen vidare och likaså gick den stig vi följde vidare in i den mystiska tundran uppe på Fulufjällets väldiga platå.

Vi förföljdes av kyla, vind och regn under flera ändå trevliga dygn på fjället medan nästan inte ett enda vak syntes till. Men en enda fisk, en fisk att göra oss båda nöjda hade satt sig som ett liten ljus stjärna i hörnet av allt vi gjorde och upplevde på turen därefter.

DSC_0217

Solen tittade fram under den sista dagen och lät sig lysa upp naturen och färgade på så vis de efterlängtade vyerna.

DSC_0223DSC_0235

Minnet från fisken var med oss.

När vi gick över berg och dal…

DSC_0263

När vi korsade å och bäck…

DSC_0190

Och när vi sökte oss till de vatten som inte var upplåtna. Vi hade absolut inte för avsikt att fiska där det inte var tillåtet att fiska. Men om fisken bjuder på vakfest så kan en inte riktigt rå för att man råkat slänga ut en fluga då det kan vara lite oartigt att tacka nej till fest. I synnerhet till en vakfest.

Men det bjöds som tur var inte på någon fest den kvällen.

DSC_0205DSC_0207DSC_0231DSC_0271

Mount Städjan i sin prakt.

DSC_0242

Göljådalen, där en regnkatastrof år 1997 orsakade en flodvåg som plöjde ner genom dalen och rensade många av de stackars träden som stod i vägen. Därav kalhygget i bildens vänstra sektion.

DSC_0268

Det var allt för den här gången. Nästa steg blir Kirunafjällen och Abisko där jag och Nils med Jacob ska besöka Jacobs topp-secret rödingvatten. Så vi får allt se om jag lyckas övertala Jacob om att åtminstone få ladda upp bild på en fisk eller två.

 

PPPPZZZ!!