Svinkul på is

 

Nu när det äntligen blivit bra is här nere i Uppland var det dags att fråga en rejält fiskeintresserad klasskamrat om det kanske var dags för en premiärtur – Rebecka tyckte det lät som en strålande idé. Vi hade flyt direkt och blev lediga från skolan samma dag. Ingen av oss hade någon större erfarenhet av ismete i Uppland, allt jag hade var ett enda ställe som jag tyckte förtjänade ett helhjärtat försök.

På morgonen då det bar av hade jag lite prestationsångest över platsen jag valt och oroade mig över att vattnet kanske var alldeles för grumligt för ismete. Men som tur var hade Rebecka lyckats få tag i ett gäng riktigt härjiga björknor som skulle föra ett herrans oväsen inne i vassen.

Första timmen var trög och just som skräcken för ett blankpass utan fäll kom krypandes så rasslade det till. Linan sprutade ut och något som kändes rejält tungt kapade linan direkt efter mothugget – vilken skam!

Det hann dock knappt gå en halvtimme innan det var dags igen, i exakt samma hål. Linan sprutade ut och den svarta spolen under nylonen hade blottats när jag kom slirandes. Den här gången gick allt som det skulle – linan höll, en riktig grisgädda kom upp ur hålet och någon började blöda i handen utan att bry sig!

dsc0143666dsc01445

Revanschen var ljuv! 102 cm 8,7 kg = skaplig kondis. Det var nu bevisat att spöna som stod över 10 meter från vasskanten inte hade något där att göra. Vi tog en runda och skrapade ihop de spön som skulle få nya hem tätt inne i vassen. När jobbet var avklarat och det var dags att återta lugnet i brassestolen så började nästa vippa vifta. Vi rusade fram och det kändes inte helt verkligt när jag insåg att även denna fisk var av det bättre slaget.

dsc01453

Vilken succé! Dagen var helt säkrad och utan att det ens hade hunnit bli lunch så var det helt klart en lyckad premiär i Uppland! Solen tittade sakta fram och livet kändes så där härligt som det gör när det går bra.

Rebecka som ännu inte hade fått någon fisk tyckte att det började bli hennes tur. Det går ju inte att trolla men det finns ett sätt att ta sig runt det hindret – påbörja något som man helst gör utan att bli störd, exempelvis tända en brasa. Gäddor kommer gärna och stör mitt upp i grillningen.

Som önskat ställde sig en vippa mitt upp i eldningen och det var bara att släppa allt och springa – Hellre utan mat än utan fisk. Nu var det äntligen Rebeckas tur. Hon for som en raket och jag kom lunkande efter. Mothugget såg rejält ut och fick mig att börja småspringa lite. Sen ropade hon ”den är stor!” och då la jag benen på ryggen. Den storhövdade gäddan kom efter lite stretande upp ur hålet och dagen var inte längre bara säkrad utan den var verkligen riktigt lyckad!

Grattis!

dsc01475dsc01483dsc01482

Två ismete-PB på samma dag, Grattis till oss!

Sedan fortsatte dagen helt utan förväntningar. Det var inte helt omöjligt att den kunde bli ännu bättre, men det hade varit alldeles för bra för att vara sant. Istället fick vi grilla och njuta av både solen och känslan av att ha lyckats.

Framåt eftermiddagen kom kylan krypandes men några snipor såg till att vi fick hålla värmen uppe tills det var dags att packa ihop och åka hem.

Och det var vad den dagen hade att bjuda på!

dsc01509dsc01512dsc01521dsc00146

Tack för en grym dag!

 

 

 

 

 

 

 

Julegrisen

I somras blev det en riktig Juligris för mig i lappland när en superröding bestämde sig för att kliva på kroken. I år verkar det som om jag fick vara med om både Juligris och Julegris

Det har hittils varit en solig jul i Dalarna. Sol kanske inte hör julen till men jag är då inte en av de som klagar. Ett par helt underbara dagar på isen är vad vi skrapat ihop än så länge.

Dan före dopparedagen fick en välkänd sjö besök av mig, Anton och Nisse. Försovningar och läskiga isar sinkade oss en aning men dagen var ändå långt ifrån förlorad.

Långt innan alla spön var ute startade en liten gädda en trend som gick ut på att få oss att lägga benen på ryggen så ofta som möjligt. Det blev en hel del fällningar och springande kors och tvärs på isen. Resultatet blev inget att skryta med, men dagen var helt underbar och vi fick ”leka” av oss lite.

dsc_0751

Vi träffade några fiskare som rastade hunden. De hade tydligen dragit en best på ca 8 kg alldeles där vi var helgen innan. Den julegrisen ville vi lägga vantarna på!dsc_0760dsc_0768dsc_07701

Men det verkade som om julskinkan hade rymt, vi fick nöja oss med den här firren. Nils frodades. Han fick 80% av dagens gäddor och satte 90% av fällningarna, annat än mig som satte 0% av kanske 8.

Men snipfester börjar jag ändå bli lite för gammal för 🙂

Vi satt och väntade ända in i skymningen med hoppet uppe men det fanns tillslut inte så mycket mer att göra än att packa ihop sina saker och åka hem.

2

Julafton bjöd på en ny dator vilket jag är oerhört glad för. Äntligen är det bara att börja lagra bilder igen. Jag har även ny kamera på ingång som ska invigas den 29e då vi ska prova en top-secret göl.

Den 26e var det dags igen. Jag Nils och Stefan hade en annan sjö i kikaren. Väl där hade vi ett ess i rockärmen som vi inte hade tänkt att vänta med. Målmedvetet tog vi oss genom skog och mark för att nå isen. Pulkor välte och svordomarna började smita ut. Men det var ingen hets, klockan var 07.00 och det skulle inte bli ljust förens efter 8.

dsc_0753

Nyvaken Steffe. Det kanske inte ser så ut, men han var egentligen mest pepp av alla.

Det stormade på sjön och isen var både blöt och slushig. Det krävdes inte mycket våld för att Nisse skulle ta sig igenom med spettet. Halvvägs till vårat ”ess” så nojjade vi ur och bestämde oss för att fiska inne i viken istället för att ge oss ut på pelagien.

Viken såg oerhört attraktiv ut. Vilken gäddmetare som helst hade tveklöst häckat vid den. Men. Vad vi visste var hur död och tråkig viken kunde vara övriga årstider. Vi satte därför de flesta spöna så långt ut vi vågade medan vi enbart unnade några få en plats inne i den stora och stillsamma viken.dsc_0756

Solen gick upp och fisket var oerhört trögt till en början. Nästan ingenting hade hänt vid klockan 10. Solen lyste medan jag och Nils spanade på spöna som stod riggade inne i viken. Vi tänkte att där gör de ingen som helst nytta, att vi borde flytta ut dem. Steffe kände samma sak och förklarade att hans hål inne i viken kändes som det sämsta.

Steffe gav hålet en halvtimma och gav sig av rejält långt ut för att flytta om några andra spön.

Vi tittade nedlåtande mot spöna i viken och muttrade lite.

dsc_0877

Men karma är en rejäl bitch ibland. Vad började inte vifta om inte vippan på det spö som stod längst in i den vik som vi sågade. Det var Stefans spö men Stefan var enormt långt borta. Jag och Nils kutade fram men ingenting verkade röra sig. Nisse slängde ett getöga mot sitt spö som stod riggat i närheten. Vippan sögs ner mot hålet och började sedan fladdra vilt – Rea-strömmingen från ICA maxi lockar inte bara till sig pensionärer.

Vi kutade glatt mot spöt.

dsc_0765

Boom ! Fisken satt direkt ! Linan bara sprutade ut, det här kändes lovande till en början.

dsc_0771

Det kändes kanske lite för lovande. Rea-Strömmingen från ICA kanske även lockade till sig pensionärer av andra arter? Det här var ingen medelålders fisk. Steffe hade fått nos om att Nisse drillade en fisk och började lunka bortåt mot oss. Jag kände att det var lika bra att vråla åt honom att han borde ta med sig landningsbana åt mormor direkt.

Den här fisken ville inte visa sig. Det tog ett tag innan vi ens fick se vad som simmade omkring. Som vanligt när det är något riktigt stort på kroken arbetade vi oss uppåt i kilosgissningarna. Men vi landade på 8, kanske 10+. Gång på gång lade hon sig under hålet och vi kunde skymta hela hennes kontur genom isen. Vi kunde se när hon plöjde runt under fötterna på oss för att sedan försvinna ner i djupet igen. Tillslut hade Steffe fisken i handen och upp kom en alldeles perfekt gädda. En drömfisk och Julegris på samma gång.

dsc_0796dsc_0794dsc_0861

Nu blev det liv i luckan. Fy fan vad jag älskar strömming. Vilken succé!

dsc_0807dsc_0832dsc_0868

Stort grattis till Nisse för en gädda som bara men knappt går att slå i vikt. Så sinnessjukt snygg. Nisse var den av oss tre som förtjänade den mest så det var en total succé. Fisken vägde 12,6 kg.

Dagen fortsatte konstigt nog men vi hade inget kvar att vinna, allt annat skulle bara bli en bonus.

dsc_0886dsc_0935dsc_0930dsc_0912

Vi unnade oss en festmåltid.

dsc_0889

Vi fick springa lite…

dsc_0907

Men den här dagen kunde inte bli bättre än så!

dsc_0818dsc_0819

Hurra för Nisse! 😀

Mer kommer…

Peace out!

”Bortglömda” sommarminnen

I samband med att min dator kraschade i slutet av sommaren så förblev en hel del bilder ouppladdade så jag tänkte ladda upp ett gäng nu när jag har fått rätt på vissa av bilderna!

Just nu pluggar jag för det mesta och fiskelängtan växer exponentiellt i förhållande till kunskapen. Men men, snart är det jullov och då jävlar ska jag hänga på isen med likasinnade dårar en hel del.

dsc_0677dsc_0704-1dsc_0676dsc_0755

Vi börjar med en mulen helg vid Kalixälven. Lågt vatten och kinkiga harrar, men det går alltid lita på att någon harr runt kilot kommer upp förr eller senare. Om man ska introducera någon till flugfiske så är det nästan helt klart den bästa platsen i Sverige – extremt lätt- och tacksamt fiske.

dsc_0237dsc_0398img_20160805_151451dsc_0585

Nästa blir lite bilder från diverse vandringar. Jag går aldrig någonstans bara för att gå, någon fin rödingsjö måste finnas längs vägen. Annars är vandring ”bara” enormt trevligt men aldrig lika spännande som det är när man har en liten sjö markerad med frågetecken på kartan. Det är något helt magiskt att få se en fisk vaka vid en sjö man aldrig tidigare besökt.

Sommarens största lärdom om rödingvatten: Långgrunda sjöar med hög vattenomsättning(mkt syre) har helt klart de största fiskarna. När midnattssolen lyser så kommer bestarna ofta in där små rännilar och bäckar med färskt smältvatten ansluter sig till sjön.

dsc_0812dsc_0837

Jag visade några gamla jobbarkompisar från Falun en av de finaste bäckarna jag någonsin fiskat vid. Det lönar sig alltid att ta med nytt folk till sina favoritställen. När jag stod där och nötte slentriant i samma hålor som alltid med samla gamla favoritflugor så provade Hugo & Reine knep från Dalarna jag aldrig skulle få för mig att prova – och det funkade super.

Rackelhanen i svart slaktade allt.dsc_1001dsc_1072dsc_1020dsc_0888

Reine hittade en harrhåla där jag aldrig tidigare sett eller fångat fisk. Det stod helt makalösa 50+ harrar där i.

dsc_0895dsc_0956

Största lärdomen om den dagen var att lite nya tankar och idéer ofta kan rädda en fiskedag.

Nu är det bara att bita i en sur kiwifrukt och vänta på sommaren, som så många gånger förr.

dsc_0376

Hejdå!

 

Insanity!!

How bad can skipping half a day in school be? I asked myself yesterday. I recently figured that the question I should have asked was how good it can be instead. This day showed me exactly just how good skipping school can get.

Eirik was on about a extremely cool spot to fish. People always tells that when bringing someone to a new spot. Problem is that things change from day to day, so I was trying not to keep my hopes up too much. But the weather was perfect for autumn pike so I could not help that those little fantasies was swirling around in my head.

I met with Eirik & Bao early in the morning, we went straight at it. Bao was excited about pike and was casting as if he knew this was going to be a good day, for sure. And as a reward for being such a early morning sunlight he was awarded with the first pike of the day.

dsc_0128

A enemy boat was approaching and it seemed to be headed towards Eiriks secret spot.

Eirik was not happy with what we saw and that’s why we decided to not give our precious time away to ”good stops on the way”.

We reached the spot and to our big surprise the boat wasn’t there. 500-600 meters of pure heaven at our disposal, and no other boat interfering. Things looked great but the first 30 minutes didn’t bring much more than baitfish, cute pike edition, to the boat.

However, Baos positive attitude blessed him with another pike, a pike that actually deserves a little bit of jealousy.

dsc_0157

Things were getting interesting, a pike like this normally doesn’t hang out with a swarm of baitfish all by itself.

Oh no, Bao hauled in another steamy pike just a few minutes later.

dsc_0199dsc_0184dsc_0185

Bao was demolishing me and Eirik. At least Eirik was keeping the numbers up a bit, but me, I wasn’t even catching weeds.

There was simply to much fish around for having someone’s bait left hanging. Therefore, something interesting grabbed my bait. A big headed lady was pulled up next to the boat, the hook was clearly not set very well. Eirik was quick with the net and the fish was as good as landed when the hooks came out right at the wrong time. A really fat and liberated pike swam out of the net right in front of our eyes. I went for the floor and screamed sad things.

received_1165729220187599

Luckily the late morning sun came out and lifted me up, I had to continue trying. We repeated the course because it seemed to possess what we were after. As soon as we entered the hot part of the stretch, Eiriks bait got slammed by something greater.

dsc_0223dsc_0228

The bar was raised, once again. What a wonderful fish! Even though things looked so bright I could not help thinking about the one who got away, and that I probably wouldn’t be given a chance on a pike like that two times in one day.

The dwelling came to an end when something greater struck my bait. The fish pounded towards the bottom almost ripping the rod out of my hand. I had to ease up the breaks and soon enough the pike was inside the net.

dsc_0262

It couldn’t replace the lost fish but it poured buckets filled with supports all over me.

I was feeling great, again.

And so was Eirik and Bao who already had labeled the day as a great pike day.

It just kept on getting better. After landing some more baby pikes something ravaged my bait, in the exact same location as the lost fatty – Can it be so?

No, but not that bad either.

dsc_0289

What an insane day. Less than three hours fishing and around 15-20 pikes had already been landed, whereas 4 (almost 5) of them had been among the better ranks.

I started to agree about this day being a prime pike day. But it couldn’t match one of those days when someone lands a truly huge fish. If that would happen, I wouldn’t hesitate calling it the best day of pike fishing ever.

The fish we were hoping for was clearly out there, somewhere. We tried out a new spot on the other side while waiting for the hot stretch to cool down a little. A few contacts and a couple of doable pikes was all that side had to offer.

dsc_0322

Since all we were thinking of was that good stretch of water on the other side we decided to go back and put all of our time and effort on it.

The zonar showed huge schools of thick slugs, preferably breams, on the screen. The catch rates had slowed down. But like the noble folks, the noble pike arrives late at the buffet. My bait was swimming in the middle of that buffet, served on a titanium platter….

BAOM!

dsc_0300dsc_0303dsc_0301dsc_0309

A true pike, 117 cm breamslayer with a proper breambelly. That’s enough said, it was the best pike day ever.

Thanks a lot guys!

dsc_0342dsc_0343dsc_0337

The Champions of the day! ❤

 

 

 

 

 

 

Sikjaktsjägare

Tog mig hem till Falun i helgen, huvudsakligen för att bekanta mig med springervalpen Majken, men även för att följa med Max & Stefan på skogsgäddejakt.

Förra året hade Stefan en del flyt med dessa sikmördarmaskiner två av fyra gånger och såklart var jag med de två gångerna det gick dåligt. Det gäller dock bara att fortsätta försöka för en vacker dag så blir det min tur. Men det återstod fortfarande att se – skulle jag få en avlång spännis i år?

Det var löjligt kallt ute, det blåste inget och skyn var alldeles grå. Jag parkerade vid vattnet där jag skulle bli upphämtad, men killarna dök aldrig upp.

Jag blåste upp min flytring trots att jag fattade att jag aldrig skulle sätta en simfot i vattnet, men skulle det inte gå att fiska tre i båten så skulle en timmes fiske vara värt att frysa ihjäl för. När jag var klar hade jag en del missade samtal och det visade sig att Stefan hade trampat rakt igenom båten när han skulle i med motorn. De hade lett till att de hade fått låna en annan båt, som tur var så var den en aning större.

Förseningen var väl värd väntan, jag slapp sitta i ringen. Båten var stor och rymlig och själv fick jag första parkett i dess för. Vi kastade loss i dubbel bemärkelse. Nu ska jag inte redogöra i detalj för vad som hände under hela dagen men det första som hände var att en av de efterlängtade avlånga spännisarna tog mitt bete tvärs över ryggen. Mothugget blev dock mer som en dragkamp och gäddan som inte kommit i kontakt med någon av krokarna tappade greppet och förlorade dragkampen.

Attans. Dagen som inte var den ljusaste var trots allt ung, så minen blev inte allt för sur.

Max och Stefan lyckades lura en varsin snipa.

dsc_1135

Så här kan en skogssnipa se ut.

Dove-tvålens doft av viol fick dock sitta kvar på mina fisklösa händer.

Efter att en konkurrerande båt från Stockholm hade uppenbarat sig så kopplade vi på turbon och började fiska som dårar. Max ramlade nästan ur båten när nästa fisk ganska oväntat gick till angrepp.

dsc_1150dsc_0010

Den stackars fisken hade råkat illa ut. Något vi obefogat anklagade stockholmarna för, mest för att det kändes bra att klaga lite.

Därefter var det lunch på stranden som alltid. Steffe hade med älgkött & svamp från Dalarna som han såklart skulle grilla på sin Muurika.

dsc_0029dsc_0035Det gick sådär att ta en trevlig lunchbild på Stefan och Max.

dsc_0032

Efter att jag visat några skumma bilder på dem när de försöker äta så kunde de äntligen slappna av lite framför kameran.

Sedan fortsatte den oändliga kastmaran som varvades med både bondtrolling och flugfiske. Men ingenting tycktes fungera. Det humusfärgade skogsvattnet kändes allt mörkare och ödsligare för varje förfluten eftermiddagstimme. När en fisk äntligen sög tag i Stefans prylar så kändes det totalt overkligt och jag vägrade tro att det faktiskt var en fisk tills gäddan låg i håven.

Dagens firre.

dsc_0041dsc_0057

Bra jobbat Stefan!

Nästa helg åker jag till Öland!

Adjö så länge.

 

 

 

Kapten Lössnus och Falukorvarna

Har precis kommit hem från ett sprudlande gäddkamp på Ekoln med två grymma snubbar. Jag har som jag nämnt tidigare ingen dator och har börjat plugga så jag har haft ledsamt lite tid åt mitt intresse den senaste månaden.

Men i helgen kom efterlängtade Nils hit och som tur var ville Eirik(kung) ta med oss på gäddkamp på Ekoln. UFF höll i klubbmästerskap. Vädret var både grått och kallt med piskande nordanvindar och korta skurar.

dsc_1132

Här är dena ena falukorven(Nils) i laget tillsammans med kapten Lössnus(Eirik.

Vi fick äran att tuta igång tävlingen som gick ut på att fånga så stora gäddor som möjligt, summan av de tre största över 65 centimeter skulle bli så hög som det bara gick. Kapten Lössnus tryckte på turbon och körde till första hållplatsen på dagens battleplan. Första halvtimmen kändes hopplöst seg, det vindhetsade regnet piskade i ryggen medan vi dängde som dårar. Det stod inte 23000 kr på spel den här gången, men med så få tillfällen tillsammans så skulle det ändå vara nå djävulskt roligt med något att hurra över.

Jag landade fort första gäddan som var glad men bara 62 centimeter. Efter att Kapten Lössnus dragit lite i svansen på den mätte den nästan 64 centimeter, men det var inte nog. Fisken fick simma tillbaka med fin hållning och välsträckt rygg.

Kapten Lössnus tappade därefter en godkänd fisk och blev vagt irriterad. Det hade inte laget råd med!

Nästa spännande händelse var knappt en halvtimme bort. Medan kaptenen pratade med frugan i telefon så tyckte en HELT SANSLÖST FET gädda att det vore kul att hänga på mitt Gangster-bete in till båten. Jag började väl befogat skrika sönder öronen på de andra, den sinnessjuka gäddan kysste sedan mitt bete adjö framför fötterna på mig och blottade sin väldiga brax-kagge. Jag och Falukorv-Nils gapade som idioter när lyxpuddingen simmade iväg med ett dussin kilo gädda fördelat på en herrans massa centimetrar som borde ha blivit våra.

Vi nötte vidare, landade nån snipa och köttade rakt över sjön till ett annat ställe där Kapten Lössnus tappade något i stil med en Asp.

Två käftar pratade vilt om den gädda som uppskattades till minst 10 kg. Ett prat som fick Eirik att ångra platsbytet. Vi for tillbaka till samma vik och bestämde oss för att nöta. Efter att en djupgående jigg hade fått simma över en brant så landades vår första godkända fisk.

dsc_1112dsc_1103

Den fick ett stadigt VG. Men än var vi långt ifrån nån prispall (trodde vi).

Under samma timma sa det pang i bygget igen och nästa mumsbit plaskade som en idiot i ytan. Helt klart godkänd men var det verkligen något att ha? När fisken pressade mot djupare vatten kändes det helt klart som något att ha. Med fisken i håven tändes en strålande gnista hos Kapten Lössnus och de två Falukorvarna. Ett till gäddkräk över 65 centimeter skulle i stort sett, med alla garantier, kamma hem tävlingen.

dsc_1122

Det här var MVG med råge! Fisken var 102 centimeter lång och de andra lagen låg nu risigt till. Vi hade över en timme till på oss, det nappade både bra och ofta. Det här kunde vi ro(elmotor) hem! Redan på första kastet hade jag en klart godkänd gädda efter min pigshad. Det stora problemet var att om något annat lag hade fångat 3 fiskar över 65 centimeter så skulle de klå oss, trots våra fina fiskar (3×65=195 och 88+102 = 190). Men efter en hel timme hade vi inte fått mer än en 58 centimeter lång gädda, något hugg och en klart godkänd efterföljare.

Vi satt i skiten, Kapten Lössnus räknade ner minutrarna till hemfärd men hissen gick inte ända upp. När vi kom tillbaka hade de flesta haft segt fiske. Bara en båt hade fångat 3 godkända fiskar. Detta innebar en andra plats för oss, en första plats till 102 gäddan och otroligt nog en andra plats till 88 gäddan. Men eftersom jag inte är medlem i UFF så blev det en gädda på 82 centimeter som fick sin fångstman ärad med presentkort och gäddmästarmössa.

Tack för en sjukt fin dag Eirik & Nils! 🙂

Juligris och datorhaveri.

På den senaste tiden har jag varit med om ett par magiska ting. Det mindre roliga är att min dator som är av märket Asus (autocorrect ville smart nog stava anus) har havererat. Precis som den förra Asus datorn så dog moderkortet bara månader efter att garantin slutade att gälla – är detta mörk magi eller har jag bara jävligt otur?

Detta är anledningen till att jag ännu inte har berättat om den fisk som skickade mig till skyarna. Jag tycker att det är outhärdligt jobbigt att skriva ett  inlägg på mobilen, men jag har inget val.

Jag kastar er därför rakt in händelsernas epicentrum med lite saklig långläsning om hur det gick till när jag fångade en av de finaste fiskarna i mitt liv.

Det började med att jag och Elli kom hem från dagens topptur. Vi befann oss ute på fjället och jag vred mig i en oändlig beslutssångest, skulle vi stanna vid den mer svårfiskade sjön en natt till och hoppas på att det varmare vädret skulle höja spänningsgraden eller skulle vi gå vidare till nästa sjö där möjligheten till ett lättsamt mängdfiske var större? Jag visste säkert att vid den sjön så skulle inte en enda fångad fisk väga över 7 hekto. Men Elli som inte är den mest erfarna fiskaren hade inte ens varit nära att landa en röding på torrfluga kvällen innan, så jag fick välja bort möjligheten till riktigt stor fisk.

Vi gick vidare i den stekande eftermiddagssolen, vinden höll på att mojna varpå jag kände mig jäktad. Inte bara av att myggen blev fler och mer aggressiva, utan även av det faktum att det är vid tillfället av kvällens första spegelblanka yta som fisket kan vara som bäst.

Väl vid sjön gjorde vi upp eld och slog läger. När middagsvattnet kokade och nudlarna var på väg ner i kastrullen så hade sjöns yta slutat att krusa. Intressanta ringar bröt nu ytan istället och jag njöt av tanken om  en oändligt spännande natt vid vattnet. Såklart vakade det endast på andra sidan sjön, helt tvärtemot vad det hade gjort två år tidigare då det bara vakade vid vår sida av sjön.

När nudlarna var slukade och kaffevattnet var på uppvärmning så var vakfesten i full gång. Jag som var övertygad om att fisken skulle byta sida av sjön vägrade stressa upp mig över avsaknaden av vak vid oss.

Vi drack vårt kaffe i lugnan ro och kollade på de saftiga vaken med kikare. Efter någon timma hade vakfesten lugnat ner sig och ännu hade knappt en enda fisk vakat utanför vår strand. Jag blev nervös och undrade varför fisken helt hade bytt sida. Jag gjorde mig tålmodigt redo för avfärd, jag skulle definitivt runt till andra sidan. Men Elli som var trött tyckte att det var läggdags, hon hade dåligt samvete eftersom det var ju för henne som vi hade bytt sjö. Klockan hade förvisso blivit elva, så jag kunde inte klandra henne.

För att komma runt sjön och nå vakmekkat så var jag tvungen att vada över en stor och grund vik. När jag plöjde fram i dyn upptäckte jag något ganska otrevligt –  Ytan var full i döda dagsländor. Det hade varit ett spinnarfall. Vaken skedde mer sällan nu, trots tillgången på mat. Jag insåg att jag hade suttit och glott bort två timmar i det himmelrike som jag söker varje sommar. Hur kunde jag vara så dum? Jag tappade hoppet halvvägs runt sjön och lade mig på en myggig moss för att spana på en fågel som efter viss tid visade sig vara en smalnäbbad simsnäppa. Klockan hade blivit ett när jag motigt bestämt mig för att blöta flugan.

Om jag bara hade sprungit när jag hade chansen. Nattsländefisket är mer sporadiskt men brukar hålla i sig tills skymning blir gryning medan spinnarfisket med dagslända brukar vara kortare, men ack så intensivt. Efter ett spinnarfall, när dagsländorna har lagt sina ägg och fisken hunnit bli mätt, så brukar festen kvarlämna en oändligt svårfiskad sjö.

Men det vakade ännu, ytterst sällan tog sig en fisk en runda i ytan och visade både huvud och fena ett par tre gånger för att sedan abrupt sluta. Jag trodde mig veta maxstorleken på fisken i sjön och var därför lite förvånad över hur pass saftiga vaken var ändå.

Trots spinnarfallet så surrade några enstaka nattsländor runt i ytan. Jag tyckte det var bättre att sticka ut och knöt därför på en #14 streaking caddis.

Vid ett tillfälle lät en vakande fisk mig veta att mitt val var dåligt. Jag var tvärsäker på att fisken sett flugan. Men av ren lathet lät jag flugan vara kvar. Istället bestämde jag mig för att knycka lite i flugan i hopp om förändring. Jag lade ut flugan och väntade, nästa gång en fisk kom vakandes så knyckte jag försiktigt på flugan. Några sekunder senare så bröts ytan bakom flugan vilket avslöjade att jag iallafall fångat fiskens intresse. Jag blev nervös och hoppades att den skulle fatta det bättre beslutet.

Jag och fisken hade inte mycket gemensamt. Och det som skilde oss åt mest den här natten var att jag fattat ett bra beslut och fisken ett dåligt. Det vill säga att byta sjö i mitt fall och att gapa över en nattslända i fiskens.

Mothugget satt försiktigt och helt utan pondus. Men fisken satt på kroken, jag hade lovat mig själv att aldrig fiska med klass 4 i fjällen mer. Men jag hade gjort ett undantag då jag trodde mig fiska efter mindre fiskar.

Den arga rödingen vältrade sig i ytan och hoppade nästan som en vild öring. Den kändes rejäl och jag konstaterade att det minsann kanske var en av de  kilosfiskar jag sett vaka på sjön för ett par år sedan. Fisken kom medvilligt in mot mig varpå jag fick se den arge en kort sekund innan den rusade ut med backing och hela köret. Den såg minsann bra ut, men något rekord rörde det sig inte om. Jag som vägrade att tappa ytterligare en fisk på grund av användandet av ett alldeles för vekt spö. Jag satte därför full press på fisken, jag visade vem som hade fastnat i vem.

Efter ett långt slirande följt av hetsigt vevande gick kampen in i fas två. Jag fick se fisken allt mer och mer och började nästan bli lite fundersam. Jag stod utvadad och upptäckte att fisken bara pressade omkring nere i dyn. Den gick inte att rubba. Jag började prompt tro att det rörde sig om en ryggkrokning, det brukar leda till att fisken orkar pressa mycket hårdare, och inte minst längre.

Jag blev allt mer fundersam, kan detta vara fisken över 2 kilo som jag letat efter i över två år? Knappast. Fisken hade gett upp rusningarna och pressade enbart mot botten utan att jag hade en chans att lyfta den. Jag försökte att se och när jag såg att fisken faktiskt var krokad i munnen blev jag nervös på riktigt. Jag tog till ett gammalt knep från Nya Zealand, ”horsing” som går ut på att sakta men säkert stranda fisken. Ungefär som att dra upp en val på land med en häst. Jag nådde grundare vatten med fisken hack i häl och ansträngnde mitt spö till max. Fisken tappade taget om botten bara lite så att jag precis nådde den med håven. Jag lyfte snabbt upp eländet mot ytan och möttes utav en syn av allt jag någonsin kunnat önska mig. Mitt glädjevrål skar genom lapplands alla stackars renar och lugna fjäll. Jag haltade runt i cirklar och flämtade ”det här händer inte, omöjligt” på repeat. Var är Elli? Om hon inte hade kommit ut ur tältet vilket hon tillslut gjorde så hade jag trott att hon hade dött.

Hon möttes av en pojkvän i kaos och som var drabbad av en redig överdos röding.

Bilder är allt jag har att beskriva glädjen med.




Fler bilder och lite mindre text kommer från sommaren!

Peace