Insanity!!

How bad can skipping half a day in school be? I asked myself yesterday. I recently figured that the question I should have asked was how good it can be instead. This day showed me exactly just how good skipping school can get.

Eirik was on about a extremely cool spot to fish. People always tells that when bringing someone to a new spot. Problem is that things change from day to day, so I was trying not to keep my hopes up too much. But the weather was perfect for autumn pike so I could not help that those little fantasies was swirling around in my head.

I met with Eirik & Bao early in the morning, we went straight at it. Bao was excited about pike and was casting as if he knew this was going to be a good day, for sure. And as a reward for being such a early morning sunlight he was awarded with the first pike of the day.

dsc_0128

A enemy boat was approaching and it seemed to be headed towards Eiriks secret spot.

Eirik was not happy with what we saw and that’s why we decided to not give our precious time away to ”good stops on the way”.

We reached the spot and to our big surprise the boat wasn’t there. 500-600 meters of pure heaven at our disposal, and no other boat interfering. Things looked great but the first 30 minutes didn’t bring much more than baitfish, cute pike edition, to the boat.

However, Baos positive attitude blessed him with another pike, a pike that actually deserves a little bit of jealousy.

dsc_0157

Things were getting interesting, a pike like this normally doesn’t hang out with a swarm of baitfish all by itself.

Oh no, Bao hauled in another steamy pike just a few minutes later.

dsc_0199dsc_0184dsc_0185

Bao was demolishing me and Eirik. At least Eirik was keeping the numbers up a bit, but me, I wasn’t even catching weeds.

There was simply to much fish around for having someone’s bait left hanging. Therefore, something interesting grabbed my bait. A big headed lady was pulled up next to the boat, the hook was clearly not set very well. Eirik was quick with the net and the fish was as good as landed when the hooks came out right at the wrong time. A really fat and liberated pike swam out of the net right in front of our eyes. I went for the floor and screamed sad things.

received_1165729220187599

Luckily the late morning sun came out and lifted me up, I had to continue trying. We repeated the course because it seemed to possess what we were after. As soon as we entered the hot part of the stretch, Eiriks bait got slammed by something greater.

dsc_0223dsc_0228

The bar was raised, once again. What a wonderful fish! Even though things looked so bright I could not help thinking about the one who got away, and that I probably wouldn’t be given a chance on a pike like that two times in one day.

The dwelling came to an end when something greater struck my bait. The fish pounded towards the bottom almost ripping the rod out of my hand. I had to ease up the breaks and soon enough the pike was inside the net.

dsc_0262

It couldn’t replace the lost fish but it poured buckets filled with supports all over me.

I was feeling great, again.

And so was Eirik and Bao who already had labeled the day as a great pike day.

It just kept on getting better. After landing some more baby pikes something ravaged my bait, in the exact same location as the lost fatty – Can it be so?

No, but not that bad either.

dsc_0289

What an insane day. Less than three hours fishing and around 15-20 pikes had already been landed, whereas 4 (almost 5) of them had been among the better ranks.

I started to agree about this day being a prime pike day. But it couldn’t match one of those days when someone lands a truly huge fish. If that would happen, I wouldn’t hesitate calling it the best day of pike fishing ever.

The fish we were hoping for was clearly out there, somewhere. We tried out a new spot on the other side while waiting for the hot stretch to cool down a little. A few contacts and a couple of doable pikes was all that side had to offer.

dsc_0322

Since all we were thinking of was that good stretch of water on the other side we decided to go back and put all of our time and effort on it.

The zonar showed huge schools of thick slugs, preferably breams, on the screen. The catch rates had slowed down. But like the noble folks, the noble pike arrives late at the buffet. My bait was swimming in the middle of that buffet, served on a titanium platter….

BAOM!

dsc_0300dsc_0303dsc_0301dsc_0309

A true pike, 117 cm breamslayer with a proper breambelly. That’s enough said, it was the best pike day ever.

Thanks a lot guys!

dsc_0342dsc_0343dsc_0337

The Champions of the day!❤

 

 

 

 

 

 

Sikjaktsjägare

Tog mig hem till Falun i helgen, huvudsakligen för att bekanta mig med springervalpen Majken, men även för att följa med Max & Stefan på skogsgäddejakt.

Förra året hade Stefan en del flyt med dessa sikmördarmaskiner två av fyra gånger och såklart var jag med de två gångerna det gick dåligt. Det gäller dock bara att fortsätta försöka för en vacker dag så blir det min tur. Men det återstod fortfarande att se – skulle jag få en avlång spännis i år?

Det var löjligt kallt ute, det blåste inget och skyn var alldeles grå. Jag parkerade vid vattnet där jag skulle bli upphämtad, men killarna dök aldrig upp.

Jag blåste upp min flytring trots att jag fattade att jag aldrig skulle sätta en simfot i vattnet, men skulle det inte gå att fiska tre i båten så skulle en timmes fiske vara värt att frysa ihjäl för. När jag var klar hade jag en del missade samtal och det visade sig att Stefan hade trampat rakt igenom båten när han skulle i med motorn. De hade lett till att de hade fått låna en annan båt, som tur var så var den en aning större.

Förseningen var väl värd väntan, jag slapp sitta i ringen. Båten var stor och rymlig och själv fick jag första parkett i dess för. Vi kastade loss i dubbel bemärkelse. Nu ska jag inte redogöra i detalj för vad som hände under hela dagen men det första som hände var att en av de efterlängtade avlånga spännisarna tog mitt bete tvärs över ryggen. Mothugget blev dock mer som en dragkamp och gäddan som inte kommit i kontakt med någon av krokarna tappade greppet och förlorade dragkampen.

Attans. Dagen som inte var den ljusaste var trots allt ung, så minen blev inte allt för sur.

Max och Stefan lyckades lura en varsin snipa.

dsc_1135

Så här kan en skogssnipa se ut.

Dove-tvålens doft av viol fick dock sitta kvar på mina fisklösa händer.

Efter att en konkurrerande båt från Stockholm hade uppenbarat sig så kopplade vi på turbon och började fiska som dårar. Max ramlade nästan ur båten när nästa fisk ganska oväntat gick till angrepp.

dsc_1150dsc_0010

Den stackars fisken hade råkat illa ut. Något vi obefogat anklagade stockholmarna för, mest för att det kändes bra att klaga lite.

Därefter var det lunch på stranden som alltid. Steffe hade med älgkött & svamp från Dalarna som han såklart skulle grilla på sin Muurika.

dsc_0029dsc_0035Det gick sådär att ta en trevlig lunchbild på Stefan och Max.

dsc_0032

Efter att jag visat några skumma bilder på dem när de försöker äta så kunde de äntligen slappna av lite framför kameran.

Sedan fortsatte den oändliga kastmaran som varvades med både bondtrolling och flugfiske. Men ingenting tycktes fungera. Det humusfärgade skogsvattnet kändes allt mörkare och ödsligare för varje förfluten eftermiddagstimme. När en fisk äntligen sög tag i Stefans prylar så kändes det totalt overkligt och jag vägrade tro att det faktiskt var en fisk tills gäddan låg i håven.

Dagens firre.

dsc_0041dsc_0057

Bra jobbat Stefan!

Nästa helg åker jag till Öland!

Adjö så länge.

 

 

 

Kapten Lössnus och Falukorvarna

Har precis kommit hem från ett sprudlande gäddkamp på Ekoln med två grymma snubbar. Jag har som jag nämnt tidigare ingen dator och har börjat plugga så jag har haft ledsamt lite tid åt mitt intresse den senaste månaden.

Men i helgen kom efterlängtade Nils hit och som tur var ville Eirik(kung) ta med oss på gäddkamp på Ekoln. UFF höll i klubbmästerskap. Vädret var både grått och kallt med piskande nordanvindar och korta skurar.

dsc_1132

Här är dena ena falukorven(Nils) i laget tillsammans med kapten Lössnus(Eirik.

Vi fick äran att tuta igång tävlingen som gick ut på att fånga så stora gäddor som möjligt, summan av de tre största över 65 centimeter skulle bli så hög som det bara gick. Kapten Lössnus tryckte på turbon och körde till första hållplatsen på dagens battleplan. Första halvtimmen kändes hopplöst seg, det vindhetsade regnet piskade i ryggen medan vi dängde som dårar. Det stod inte 23000 kr på spel den här gången, men med så få tillfällen tillsammans så skulle det ändå vara nå djävulskt roligt med något att hurra över.

Jag landade fort första gäddan som var glad men bara 62 centimeter. Efter att Kapten Lössnus dragit lite i svansen på den mätte den nästan 64 centimeter, men det var inte nog. Fisken fick simma tillbaka med fin hållning och välsträckt rygg.

Kapten Lössnus tappade därefter en godkänd fisk och blev vagt irriterad. Det hade inte laget råd med!

Nästa spännande händelse var knappt en halvtimme bort. Medan kaptenen pratade med frugan i telefon så tyckte en HELT SANSLÖST FET gädda att det vore kul att hänga på mitt Gangster-bete in till båten. Jag började väl befogat skrika sönder öronen på de andra, den sinnessjuka gäddan kysste sedan mitt bete adjö framför fötterna på mig och blottade sin väldiga brax-kagge. Jag och Falukorv-Nils gapade som idioter när lyxpuddingen simmade iväg med ett dussin kilo gädda fördelat på en herrans massa centimetrar som borde ha blivit våra.

Vi nötte vidare, landade nån snipa och köttade rakt över sjön till ett annat ställe där Kapten Lössnus tappade något i stil med en Asp.

Två käftar pratade vilt om den gädda som uppskattades till minst 10 kg. Ett prat som fick Eirik att ångra platsbytet. Vi for tillbaka till samma vik och bestämde oss för att nöta. Efter att en djupgående jigg hade fått simma över en brant så landades vår första godkända fisk.

dsc_1112dsc_1103

Den fick ett stadigt VG. Men än var vi långt ifrån nån prispall (trodde vi).

Under samma timma sa det pang i bygget igen och nästa mumsbit plaskade som en idiot i ytan. Helt klart godkänd men var det verkligen något att ha? När fisken pressade mot djupare vatten kändes det helt klart som något att ha. Med fisken i håven tändes en strålande gnista hos Kapten Lössnus och de två Falukorvarna. Ett till gäddkräk över 65 centimeter skulle i stort sett, med alla garantier, kamma hem tävlingen.

dsc_1122

Det här var MVG med råge! Fisken var 102 centimeter lång och de andra lagen låg nu risigt till. Vi hade över en timme till på oss, det nappade både bra och ofta. Det här kunde vi ro(elmotor) hem! Redan på första kastet hade jag en klart godkänd gädda efter min pigshad. Det stora problemet var att om något annat lag hade fångat 3 fiskar över 65 centimeter så skulle de klå oss, trots våra fina fiskar (3×65=195 och 88+102 = 190). Men efter en hel timme hade vi inte fått mer än en 58 centimeter lång gädda, något hugg och en klart godkänd efterföljare.

Vi satt i skiten, Kapten Lössnus räknade ner minutrarna till hemfärd men hissen gick inte ända upp. När vi kom tillbaka hade de flesta haft segt fiske. Bara en båt hade fångat 3 godkända fiskar. Detta innebar en andra plats för oss, en första plats till 102 gäddan och otroligt nog en andra plats till 88 gäddan. Men eftersom jag inte är medlem i UFF så blev det en gädda på 82 centimeter som fick sin fångstman ärad med presentkort och gäddmästarmössa.

Tack för en sjukt fin dag Eirik & Nils!🙂

Juligris och datorhaveri.

På den senaste tiden har jag varit med om ett par magiska ting. Det mindre roliga är att min dator som är av märket Asus (autocorrect ville smart nog stava anus) har havererat. Precis som den förra Asus datorn så dog moderkortet bara månader efter att garantin slutade att gälla – är detta mörk magi eller har jag bara jävligt otur?

Detta är anledningen till att jag ännu inte har berättat om den fisk som skickade mig till skyarna. Jag tycker att det är outhärdligt jobbigt att skriva ett  inlägg på mobilen, men jag har inget val.

Jag kastar er därför rakt in händelsernas epicentrum med lite saklig långläsning om hur det gick till när jag fångade en av de finaste fiskarna i mitt liv.

Det började med att jag och Elli kom hem från dagens topptur. Vi befann oss ute på fjället och jag vred mig i en oändlig beslutssångest, skulle vi stanna vid den mer svårfiskade sjön en natt till och hoppas på att det varmare vädret skulle höja spänningsgraden eller skulle vi gå vidare till nästa sjö där möjligheten till ett lättsamt mängdfiske var större? Jag visste säkert att vid den sjön så skulle inte en enda fångad fisk väga över 7 hekto. Men Elli som inte är den mest erfarna fiskaren hade inte ens varit nära att landa en röding på torrfluga kvällen innan, så jag fick välja bort möjligheten till riktigt stor fisk.

Vi gick vidare i den stekande eftermiddagssolen, vinden höll på att mojna varpå jag kände mig jäktad. Inte bara av att myggen blev fler och mer aggressiva, utan även av det faktum att det är vid tillfället av kvällens första spegelblanka yta som fisket kan vara som bäst.

Väl vid sjön gjorde vi upp eld och slog läger. När middagsvattnet kokade och nudlarna var på väg ner i kastrullen så hade sjöns yta slutat att krusa. Intressanta ringar bröt nu ytan istället och jag njöt av tanken om  en oändligt spännande natt vid vattnet. Såklart vakade det endast på andra sidan sjön, helt tvärtemot vad det hade gjort två år tidigare då det bara vakade vid vår sida av sjön.

När nudlarna var slukade och kaffevattnet var på uppvärmning så var vakfesten i full gång. Jag som var övertygad om att fisken skulle byta sida av sjön vägrade stressa upp mig över avsaknaden av vak vid oss.

Vi drack vårt kaffe i lugnan ro och kollade på de saftiga vaken med kikare. Efter någon timma hade vakfesten lugnat ner sig och ännu hade knappt en enda fisk vakat utanför vår strand. Jag blev nervös och undrade varför fisken helt hade bytt sida. Jag gjorde mig tålmodigt redo för avfärd, jag skulle definitivt runt till andra sidan. Men Elli som var trött tyckte att det var läggdags, hon hade dåligt samvete eftersom det var ju för henne som vi hade bytt sjö. Klockan hade förvisso blivit elva, så jag kunde inte klandra henne.

För att komma runt sjön och nå vakmekkat så var jag tvungen att vada över en stor och grund vik. När jag plöjde fram i dyn upptäckte jag något ganska otrevligt –  Ytan var full i döda dagsländor. Det hade varit ett spinnarfall. Vaken skedde mer sällan nu, trots tillgången på mat. Jag insåg att jag hade suttit och glott bort två timmar i det himmelrike som jag söker varje sommar. Hur kunde jag vara så dum? Jag tappade hoppet halvvägs runt sjön och lade mig på en myggig moss för att spana på en fågel som efter viss tid visade sig vara en smalnäbbad simsnäppa. Klockan hade blivit ett när jag motigt bestämt mig för att blöta flugan.

Om jag bara hade sprungit när jag hade chansen. Nattsländefisket är mer sporadiskt men brukar hålla i sig tills skymning blir gryning medan spinnarfisket med dagslända brukar vara kortare, men ack så intensivt. Efter ett spinnarfall, när dagsländorna har lagt sina ägg och fisken hunnit bli mätt, så brukar festen kvarlämna en oändligt svårfiskad sjö.

Men det vakade ännu, ytterst sällan tog sig en fisk en runda i ytan och visade både huvud och fena ett par tre gånger för att sedan abrupt sluta. Jag trodde mig veta maxstorleken på fisken i sjön och var därför lite förvånad över hur pass saftiga vaken var ändå.

Trots spinnarfallet så surrade några enstaka nattsländor runt i ytan. Jag tyckte det var bättre att sticka ut och knöt därför på en #14 streaking caddis.

Vid ett tillfälle lät en vakande fisk mig veta att mitt val var dåligt. Jag var tvärsäker på att fisken sett flugan. Men av ren lathet lät jag flugan vara kvar. Istället bestämde jag mig för att knycka lite i flugan i hopp om förändring. Jag lade ut flugan och väntade, nästa gång en fisk kom vakandes så knyckte jag försiktigt på flugan. Några sekunder senare så bröts ytan bakom flugan vilket avslöjade att jag iallafall fångat fiskens intresse. Jag blev nervös och hoppades att den skulle fatta det bättre beslutet.

Jag och fisken hade inte mycket gemensamt. Och det som skilde oss åt mest den här natten var att jag fattat ett bra beslut och fisken ett dåligt. Det vill säga att byta sjö i mitt fall och att gapa över en nattslända i fiskens.

Mothugget satt försiktigt och helt utan pondus. Men fisken satt på kroken, jag hade lovat mig själv att aldrig fiska med klass 4 i fjällen mer. Men jag hade gjort ett undantag då jag trodde mig fiska efter mindre fiskar.

Den arga rödingen vältrade sig i ytan och hoppade nästan som en vild öring. Den kändes rejäl och jag konstaterade att det minsann kanske var en av de  kilosfiskar jag sett vaka på sjön för ett par år sedan. Fisken kom medvilligt in mot mig varpå jag fick se den arge en kort sekund innan den rusade ut med backing och hela köret. Den såg minsann bra ut, men något rekord rörde det sig inte om. Jag som vägrade att tappa ytterligare en fisk på grund av användandet av ett alldeles för vekt spö. Jag satte därför full press på fisken, jag visade vem som hade fastnat i vem.

Efter ett långt slirande följt av hetsigt vevande gick kampen in i fas två. Jag fick se fisken allt mer och mer och började nästan bli lite fundersam. Jag stod utvadad och upptäckte att fisken bara pressade omkring nere i dyn. Den gick inte att rubba. Jag började prompt tro att det rörde sig om en ryggkrokning, det brukar leda till att fisken orkar pressa mycket hårdare, och inte minst längre.

Jag blev allt mer fundersam, kan detta vara fisken över 2 kilo som jag letat efter i över två år? Knappast. Fisken hade gett upp rusningarna och pressade enbart mot botten utan att jag hade en chans att lyfta den. Jag försökte att se och när jag såg att fisken faktiskt var krokad i munnen blev jag nervös på riktigt. Jag tog till ett gammalt knep från Nya Zealand, ”horsing” som går ut på att sakta men säkert stranda fisken. Ungefär som att dra upp en val på land med en häst. Jag nådde grundare vatten med fisken hack i häl och ansträngnde mitt spö till max. Fisken tappade taget om botten bara lite så att jag precis nådde den med håven. Jag lyfte snabbt upp eländet mot ytan och möttes utav en syn av allt jag någonsin kunnat önska mig. Mitt glädjevrål skar genom lapplands alla stackars renar och lugna fjäll. Jag haltade runt i cirklar och flämtade ”det här händer inte, omöjligt” på repeat. Var är Elli? Om hon inte hade kommit ut ur tältet vilket hon tillslut gjorde så hade jag trott att hon hade dött.

Hon möttes av en pojkvän i kaos och som var drabbad av en redig överdos röding.

Bilder är allt jag har att beskriva glädjen med.




Fler bilder och lite mindre text kommer från sommaren!

Peace

Ett evigt sökande…

Sommrar averkar tid som inget annat. Som en gevärskula har juli borrat sig igenom tid och rum, och snart finns nästan inget kvar.

Juli som är fjällrödingens månad här i Kirunafjällen började faktiskt redan i Juni. Det kanske låter konstigt men det har varit en oväntat tidig fjällsommar och insektslivet i videzonerna kom igång redan vid midsommar, alltså i Juni.

Vi var ett gäng som gick till en vacker dal vars namn jag inte tänker prata om. Men målet var att sova gratis i fjällstugan som STF personal och bara ha det gott. Själv hade jag bestämt mig för att bara fiska om fisken skulle vaka.

DSC_0191DSC_0197

Vi hade börjat dricka vin och plockat fram UNO när jag tittade ut genom fönstret och såg att det bara fanns en sak att göra – släppa allt och alla för att börja fiska.

Jag navigerade dit fisken vakade, vilket såklart var på andra sidan sjön, och började spana. En liten skrutt till röding plockade bös, bland annat innehållande små nattsländor, från ytan. Vaken var mycket försiktiga, men vågbredden på vakringarna kunde ändå avslöja att det var ett intressant byte.

När vaken började närma sig kastavstånd lade jag ut flugan och hoppades på det bästa. Vaken avtog först. Men efter tjugo långa sekunder så vakade det bara någon meter från flugan, två vak till, det ena närmre än det första och tillslut gapade fisken över helt rätt nattslända.

Fisken knyckte och drog men kom snabbt in till land varpå jag fick se att det ändå var en rätt schysst fisk. Eftersom jag ville grilla fisken så fick den gärna inte väga över ett kilo, men jag tvivlade på att vattnet jag fiskade innehöll mycket större fiskar.

När fisken bara var några meter från land plockade jag fram håven med ett sjävbelåtet flin. Det hade tagit tio minuter att få en fisk på kroken och mindre än en minut skulle det ta att få den i håven. Gänget skulle bli så imponerade. Fisken skulle smaka så gott.

Plötsligt fattade fisken ork och visade vad kämpa för sitt liv innebär. Klass 4 spöt stod i en tvär båge och backingen sprutade ut två gånger om. Sedan när fisken gav med sig så skrattade jag lite åt den och tänkte ”nice try”. Men Catchandreleaseguden välsignade fisken som drog iväg en tredje gång, till min förvåning. Jag var inte beredd och linan gick av.

Senare missade jag två nyp i flugan men när vakfesten var över fick jag gå och lägga mig med svansen mellan benen. Personalgänget var inte så imponerad av historian om fisken som drog av linan. Attans.

Nästa dag var det hemfärd på agendan. När de andra gav sig av hemmåt så stod solen högt och sjöns yta låg spegelblank. När fiskarna vakade så vevade de varsamt med sina fenor medan de simmade ned från ytan igen, de signalerade ”stanna, om du vågar”.

Jag fick ställa in hemfärden, vinka adjö till kollegorna och gå ned till vattnet. Elinor stannade också, men utan vadare kom hon inte långt. Jag som var vid den bättre delen av sjön vadade ut på ett stort grund, som angränsade till sjöns djupare delar.

Ute på djupet syntes rödingarnas vevande stjärtfenor när de vakade, som även avslöjade åt vilket håll de simmade. Utvadad med vatten ända till naveln tappade jag sakta men säkert känseln i kropp och knopp. Jag var ute efter hämnd, jag hade oändligt med tålamod och smärtribban var skyhög. Plötsligt kom en hel rygg upp, följt av stjärtfenan, bara 10 meter bortom min fluga. Fenan avslöjade färdriktningen och allt såg ut att klaffa. En dryg och otålig väntan på nästa vak följde, men en overkligt lång evighet senare försvann min nattslända varpå en stor rygg följt av en vevande hajfena visade sig.

Att inte rycka förens fisken är under ytan har jag trots allt lärt mig. Monstret, eller vad det nu var, tog fart direkt och backingen for hejdlöst ut. Jag försökte få stopp på eländet men det bara plöjde runt precis som det själv ville. När fisken äntligen stannat så fick jag veva som en tok för att få in linan på min mid-arbour rulle. Tillslut tappade jag tyngd i spötoppen, fisken simmade mot mig! Jag fick panik och studsade bakåt och började dra in lina för att få upp spänningen. Just som jag skulle få se fisken så rusade den ännu en gång, denna gång säkert hundra meter. Läget var dömt, fisken lossnade.

Jag skulle aldrig fiska med klass 4 i detta vatten, någonsin igen.

Jag bestämde mig för att stanna och gå hem innan jobbet morgonen därpå istället – här skulle nattfiskas.

Med klass 6 spöt stod jag och väntade tålmodigt på en störande vind som blåste med en ork lika oändlig som min vilja att hämnas. Jag hade blodad tand och Elinor som skulle jobba tidigt nästa morgon fick gå hem ensam.

Rödingarna i sjön hade skapat ett monster. När vinden vägrade sluta blåsa efter klockan 10 så plockade jag fram ett förbjudet men ack så effektivt vapen… En streamer, som Elinor hade gjort.

Tre kast senare fick jag första fisken på kroken, den kämpade på bra men den var ingen som helst match för min klinga. ”Makt!” tänkte jag när fisken hamnade i håven.

DSC_0227DSC_0269

En makalös fisk som absolut inte skulle grillas!

Jag tog en paus, en kaffe och bestämde mig för att fortsätta att nöta med streamern då vinden inte slutade blåsa. Vid midnatt högg nästa fisk. En större röding som vältrade sig ilsket i ytan efter hugget. Jag vevade in lina tills jag fick se fisken, sen bar det av. Fisken drog ut backingen två gånger och jag kände mig åter nästintill maktlös. Men jag lyckades spela korten rätt och fisken hamnade äntligen i håven. Det var min bästa röding någonsin.

13694172_10153560610732096_1104042834_o

Fisken som såg ut som jokern i batman log åt mig medan jag tog kort på den.

.

13709597_10153560610237096_2005440682_o

Det var den starkaste rödingen jag någonsin har fått upp.

Snart kommer del två som utspelar sig i början av Juli – Rödingens månad.

Men det eviga sökandet fortsätter, för än är inte en äkta storröding fångad.

DSC_0381DSC_0382

DSC_0389

En autorelease🙂

Mer kommer snart!

Piz

En update från Norrbotten

Som sagt åkte jag till Norrbotten där jag ska tillbringa sommaren, bort från gäddor, abborrar och sommarvärmen.

För att försvara min inaktivitet en aning så vill jag tillägga att Juni här uppe är en riktig dödsmånad. Att åka hit är ungefär som att åka tillbaka en månad i tiden, tillbaka till den råa kylan som råder i början på maj vilken håller tillbaka sommaren.

Jag har hunnit med ett par sporadiska besök vid diverse harr & rödingsjöar tillsammans med mig själv, Ellinor och nu senast med finbesök ifrån Skellefteå. Men det har mest varit Elinor som fångat fisk.

DSC_0067

Rekord har slagits, ilskan har kokat och de fina dagarna har liksom pressat sig fram genom de ganska många grå och blåsiga ena. Det är blandade ord, men topparna har varit höga.

En ensam ledig söndag efter midsommar hade hittat mitt schema, och som om ett under hade skett så vrålade väderprognosen prima väder. Solar stora som chilinötter hela dagen lång lovades i mobilen. Jag älskar att vara naiv och köper nästan allt vad jag läser om bra väder på internet, därför begav jag mig till ett personligt favoritvatten.

DSC_0308

Dagen var helt underbar. Som nybörjare på fågelskådning så bjöd förmiddagen på en del intressanta observationer och några främmande sånger. Fisket började dock trögt, det var antagligen första gången som fiskarna fick se sol i år så de förstod kanske inte riktigt att det var sommar.

Men på ytan i ett litet pitoreskt sel bildades ringar när ett par hungriga harrar hade hajjat att det var dags att titta efter mat på andra ställen än nere på botten. En fjällvråk tittade ner på mig och jamade som en katt efter fisk, jag skulle göra allt för att tillfredsställa den.

Min erfarenhet är att harr inte är den mest svårflörtade krabaten i svenskt sötvatten. Den första harren var en fin lättsam gammal latmask som käkade flitigt från en och samma punkt i ytan. Det var en sån harr som inte ens klagade när den blev släpad mot land med en krok i munnen.

DSC_0295

 

Medan jag höll på att ta kort på den late gamle harren som gärna höll upp sin vackra kam så kom en oväntad gäst simmande rakt emot mig.

DSC_0283

Den lille minken trodde kanske att den skulle få sätta tänderna i den fina harren. Den var nog väldigt hungrig då den inte noterade att fisken som susade upp och ner ur en håv faktiskt hölls upp av en stor farlig människa.

Minken vände, skrämd och skamsen simmande den sin väg, förhoppningsvis skulle den inte få tag i den fina harren jag släppte tillbaka.

Jag fångade en till harr i samma sel och upptäckte att det inte fanns fler än två sunt funtade harrar i det selet. Jag gav mig av mot ett annat sel, även kallat ”monsteröringsnästet” för att spana efter de förhoppningsvis kommande kvällsvaken.

wp-1468684010201.jpg

Väl vid selet syntes inte mycket mer än vatten och en av sveriges tröttaste fiskare som har klämt till med den dummaste kommentaren jag någonsin har hört – ”Man får så sällan öring här så det är ju lika bra att ha ihjäl dem när man väl får tag i dem”.

Denne man fiskar gäddvobblers med tripla trippelkrokar, syftet med det är nog att kroka fiskarna utan att lura dem till hugg – en genväg till fiskelycka. Fiskekort borde kräva något slags teoriprov, precis som körkortet. Så att inte vilka idioter som helst får gå lös vid ett känsligt vatten.

Han var dagens enda grå moln.

Lite senare fick jag syn på en rejält fin harr som stod på lite djupare vatten. Harren verkade också få syn på mig, varpå den avlägsnades ur synfältet och ner på djupet. Jag ansåg att det var ett värdigt tillfälle att prova en redigt viktad peeping caddis.

Om det var samma harr som tog nymfen spelar ingen roll. Något som troligtvis var ett personligt harr-rekord hade klivit på. Harren rusade ut på djupet gång på gång på gång, tröttheten i armen började luta mot mjölksyra när jag äntligen fick in monstret i håven.

DSC_0334DSC_0387

Jag är inte mycket för att babbla om vad varje fisk väger här på bloggen. Men eftersom ett rekord slogs så kan jag med stolthet säga 1,5 kilo🙂

DSC_0438

Det firades med lite ”Soldatens Ärtsoppa”, snabbkaffe och en lugn stund i solen intill det porlande sommarvattnet.

I den sjunkande kvällssolen smög jag mig på ljudlöst vakande fisk i ett annat, stort och mystiskt sel. Men min framgång med torrflugan förblev begränsad och så förblev även drömmen om en av sveriges vackraste fjällöringar som jag fortfarande tror simmar i detta vatten.

Jag begav mig ändå hemmåt oerhört nöjd…

Nu kommer inläggen så här lite efterhand. När solen skiner ute så sitter jag helst inte inne vid tangentbordet. Men jag kan avslöja att fler rekord har slagits och lite andra arter har fångats. Mer bild och text kommer!

Lägger även ut bilder på fisk på min instagram @shitenfisk

Piz out!

 

 

 

 

 

 

Megahatch i flytringen

För ett par veckor sedan, efter gäddresan i Norrland, skulle det ske något magiskt. Jag hade fem ihopklämpa lediga dagar innan jag skulle lämna Dalarna för resten av sommaren. I Abisko där jag är nu finns det ingen Vulgata, eller sjösandslända som den också heter.

Jag hade aldrig upplevt ett ordentligt spinnarfall, som det kallas när sländorna faller ner mot ytan i skymningen för att lägga sina ägg. De går då en säker död till mötes, antingen är det deras biologiska klocka som slutar ticka eller så slukas de levande av hungrande öringar.

Det blir alltså en sådan afton som lovar ett ”alldeles magiskt flugfiske”.

En grå söndag så åkte jag, Hugo och Lusse till en gemytlig liten tjärn i en av Dalarnas många skogar. Det var ganska kvavt och fuktigt i luften, temperaturen var cirka 15 plusgrader och det var omöjligt att veta någonting om dagens möjligheter. Men en ledig dag måste tas tillvara på, särskilt om chansen ändå finns där.

Vi fiskade från flytring och vinden var ganska så frånvarande i början av fiskepasset. Fisken vakade sparsamt och varje vak blev till en uppståndelse. Lusse hade snabbt tagit sig ut i ringen och fiskade för fullt medan jag och Hugo bråkade med simfötter och luftpumpar. Först vakade det bakom ryggen på Lusse, när Lusse spanade bakom sin egen axel så vakade det igen fast på ett annat ställe. Han vred sig om och kollade på oss med ett stort frågetecken. ”Vart i hela friden var det där?”, tror jag att han tänkte.

Men han insåg snabbt att vad just den fisken hade tagit var hans egen fluga. Det raka spöt blev en båge och mannen i ringen blev superlycklig.

DSC_0471DSC_0485DSC_0480

Efter att fisken blivit fotad och fått simma tillbaka så öppnade Lusse en Finkbräu från LIDL och gav ifrån sig ett glädjevrål.

DSC_0487

Sjön gav oss en hint om vad som var på väg att hända.

DSC_0516

Ett fåtal rostiga små dagsländor hade trots vädret hittat till ytan.

DSC_0505

Jag lyckades även lura i en liten öring en liten Royal Wulff, något aggressiva fiskar inte kan motså.

Sedan kom den kalla vinden följt av det kalla regnet och vi tvingades att åka hem.

Men det var ljusare tider på väg, det lovade norrbaggarna på Yr. Stora saftiga solar, klen vind och massor med plusgrader. Det var då det skulle ske, tänkte jag som hade bestämt mig för att mer eller mindre bo i flytringen några dagar.

En kläckning och ett spinnarfall var vad jag till varje pris skulle uppleva. Första passet gick av stapeln en morgon vid samma tjärn. Eftersom det knappt vakade så ägnade jag mig åt att studera en mystisk fågel som lät som barn som lekte Star Wars. Det visade sig vara en trädpiplärka.

Det började dock sakta men säkert att vaka så jag begav mig ut i ringen. Solen sken skadligt mycket och vinden var oväsentlig. Jag smög mig sakta på en fisk som vakade mitt ute på sjön. När jag svingade flugan så hörde jag plötsligt ett sprätt bakom mig, jag vred huvudet blixtsnabbt om och såg hur en öring landade i vattnet.

Fisken hade alltså kastat sig efter Wulffen då den var i luften. Det hade kunnat bli världshistoriens största succé och en fiskehistoria alla hade trott var lögn.

Jag lade snabbt ut flugan där det hade skett, det dröjde bara några sekunder innan jag fick uppleva lite äkta glädje.

13499469_10153498692957096_1144216875_o

En gyllenbrun öring med tydligt röda fläckar, jag kände mig faktiskt bara elak när jag skickade en bild på den till Hugo som var på jobbet.

Jag fiskade vidare och fick ett par öringar till innan vinden hittade mig och besudlade ytan och den hägrande vakfesten.

Jag begav mig därför till en annan tjärn som inte är lika exponerad för vinden. Vinden hade även hittat dit men fiskbarheten var ändå måttlig. Jag lyckades lura en och annan sporadiskt vakande öring till hugg.

DSC_002013509866_10153498760837096_1561974712_o13493496_10153498751972096_1849191747_o

Jag borde ha varit riktigt glad över fångsten, det var jag, men något kändes inte rätt. Jag började fundera på vad det var jag var ute efter egentligen.

Jag hade gått upp på tok för tidigt, så på kvällen när vinden gav upp och när allt kändes som hetast så bestämde jag mig för att grilla, chilla och sova istället. Jag kände stressen, jag visste att det spinnarfallet skedde medan jag satt där och grillade korv vid en sunkig sjö i stan, men jag fick släppa det.

Nästa kväll skulle det ske. Då skulle jag ut med samma liga plus Jesper och Reine.

Väl vid sjön, i väntan på att den oönskvärde vinden skulle ge sig så grillade vi korv och njöt av att solen faktiskt sken. När vinden sakta men säkert börjat lugna ner sig så var det dags att inta position i ringarna.

DSC_0016

I ringen tickade klockan ner solen sakta bakom trädlinjen. Vid varje tillfälle ytan försökte inta spegelblank form så tog vinden nya tag. När klockan börjat närma sig halv tio kändes det nästan lite hopplöst, det vakade, men än bara sporadiskt. Jag tänkte på den lugna kvällen innan, att det var då jag hade haft min chans, men jag hade stannat hemma.

Det började kännas skamfullt. Men när solen hade försvunnit helt bakom träden så började det slaska i ytan på andra sidan sjön där det var som mörkast. Vi kunde se hur det plaskade och alla fyra började paddla mot den kant där det höll på att ske. Ytan som äntligen börjat bli spegelblank köttades nu underifrån av hungriga öringar som börjat mumsa på de få sländor som hittade ner till ytan.

Sakta men säkert blev sländorna och vaken bara fler och fler. Vi fångade en del öringar, men de flesta vi lyckades lura var ganska små. Jag försökte paddla efter de lite större vaken men det kändes nästan hopplöst. Det hela gick väldigt fort, men helt plötsligt var det så mycket sländor i ytan att det började kännas som bingolotto. Det var inte lätt att sticka ut i den mängd av mat som öringen hade att välja på.

DSC_0041DSC_0477DSC_0046

Jag kom fram till att när vinden blåser bort en spegelblank yta med vak i blir jag arg och känner mig lottlös. Men när vattnet blev så invaderat av sländor att det knappt gick att fiska så kunde jag ändå släppa fisket med ett lugn i bröstet. Jag insåg att det jag hade jagat hela veckan inte var en eller flera fina fiskar. Utan jag ville bara få uppleva hur det kändes att sitta i en flytring omringad av vakande fisk och en yta täckt av Vulgata. Det var en helt oslagbar upplevelse.

Det var allt jag hade att säga! Piz oout!