Juligris och datorhaveri.

På den senaste tiden har jag varit med om ett par magiska ting. Det mindre roliga är att min dator som är av märket Asus (autocorrect ville smart nog stava anus) har havererat. Precis som den förra Asus datorn så dog moderkortet bara månader efter att garantin slutade att gälla – är detta mörk magi eller har jag bara jävligt otur?

Detta är anledningen till att jag ännu inte har berättat om den fisk som skickade mig till skyarna. Jag tycker att det är outhärdligt jobbigt att skriva ett  inlägg på mobilen, men jag har inget val.

Jag kastar er därför rakt in händelsernas epicentrum med lite saklig långläsning om hur det gick till när jag fångade en av de finaste fiskarna i mitt liv.

Det började med att jag och Elli kom hem från dagens topptur. Vi befann oss ute på fjället och jag vred mig i en oändlig beslutssångest, skulle vi stanna vid den mer svårfiskade sjön en natt till och hoppas på att det varmare vädret skulle höja spänningsgraden eller skulle vi gå vidare till nästa sjö där möjligheten till ett lättsamt mängdfiske var större? Jag visste säkert att vid den sjön så skulle inte en enda fångad fisk väga över 7 hekto. Men Elli som inte är den mest erfarna fiskaren hade inte ens varit nära att landa en röding på torrfluga kvällen innan, så jag fick välja bort möjligheten till riktigt stor fisk.

Vi gick vidare i den stekande eftermiddagssolen, vinden höll på att mojna varpå jag kände mig jäktad. Inte bara av att myggen blev fler och mer aggressiva, utan även av det faktum att det är vid tillfället av kvällens första spegelblanka yta som fisket kan vara som bäst.

Väl vid sjön gjorde vi upp eld och slog läger. När middagsvattnet kokade och nudlarna var på väg ner i kastrullen så hade sjöns yta slutat att krusa. Intressanta ringar bröt nu ytan istället och jag njöt av tanken om  en oändligt spännande natt vid vattnet. Såklart vakade det endast på andra sidan sjön, helt tvärtemot vad det hade gjort två år tidigare då det bara vakade vid vår sida av sjön.

När nudlarna var slukade och kaffevattnet var på uppvärmning så var vakfesten i full gång. Jag som var övertygad om att fisken skulle byta sida av sjön vägrade stressa upp mig över avsaknaden av vak vid oss.

Vi drack vårt kaffe i lugnan ro och kollade på de saftiga vaken med kikare. Efter någon timma hade vakfesten lugnat ner sig och ännu hade knappt en enda fisk vakat utanför vår strand. Jag blev nervös och undrade varför fisken helt hade bytt sida. Jag gjorde mig tålmodigt redo för avfärd, jag skulle definitivt runt till andra sidan. Men Elli som var trött tyckte att det var läggdags, hon hade dåligt samvete eftersom det var ju för henne som vi hade bytt sjö. Klockan hade förvisso blivit elva, så jag kunde inte klandra henne.

För att komma runt sjön och nå vakmekkat så var jag tvungen att vada över en stor och grund vik. När jag plöjde fram i dyn upptäckte jag något ganska otrevligt –  Ytan var full i döda dagsländor. Det hade varit ett spinnarfall. Vaken skedde mer sällan nu, trots tillgången på mat. Jag insåg att jag hade suttit och glott bort två timmar i det himmelrike som jag söker varje sommar. Hur kunde jag vara så dum? Jag tappade hoppet halvvägs runt sjön och lade mig på en myggig moss för att spana på en fågel som efter viss tid visade sig vara en smalnäbbad simsnäppa. Klockan hade blivit ett när jag motigt bestämt mig för att blöta flugan.

Om jag bara hade sprungit när jag hade chansen. Nattsländefisket är mer sporadiskt men brukar hålla i sig tills skymning blir gryning medan spinnarfisket med dagslända brukar vara kortare, men ack så intensivt. Efter ett spinnarfall, när dagsländorna har lagt sina ägg och fisken hunnit bli mätt, så brukar festen kvarlämna en oändligt svårfiskad sjö.

Men det vakade ännu, ytterst sällan tog sig en fisk en runda i ytan och visade både huvud och fena ett par tre gånger för att sedan abrupt sluta. Jag trodde mig veta maxstorleken på fisken i sjön och var därför lite förvånad över hur pass saftiga vaken var ändå.

Trots spinnarfallet så surrade några enstaka nattsländor runt i ytan. Jag tyckte det var bättre att sticka ut och knöt därför på en #14 streaking caddis.

Vid ett tillfälle lät en vakande fisk mig veta att mitt val var dåligt. Jag var tvärsäker på att fisken sett flugan. Men av ren lathet lät jag flugan vara kvar. Istället bestämde jag mig för att knycka lite i flugan i hopp om förändring. Jag lade ut flugan och väntade, nästa gång en fisk kom vakandes så knyckte jag försiktigt på flugan. Några sekunder senare så bröts ytan bakom flugan vilket avslöjade att jag iallafall fångat fiskens intresse. Jag blev nervös och hoppades att den skulle fatta det bättre beslutet.

Jag och fisken hade inte mycket gemensamt. Och det som skilde oss åt mest den här natten var att jag fattat ett bra beslut och fisken ett dåligt. Det vill säga att byta sjö i mitt fall och att gapa över en nattslända i fiskens.

Mothugget satt försiktigt och helt utan pondus. Men fisken satt på kroken, jag hade lovat mig själv att aldrig fiska med klass 4 i fjällen mer. Men jag hade gjort ett undantag då jag trodde mig fiska efter mindre fiskar.

Den arga rödingen vältrade sig i ytan och hoppade nästan som en vild öring. Den kändes rejäl och jag konstaterade att det minsann kanske var en av de  kilosfiskar jag sett vaka på sjön för ett par år sedan. Fisken kom medvilligt in mot mig varpå jag fick se den arge en kort sekund innan den rusade ut med backing och hela köret. Den såg minsann bra ut, men något rekord rörde det sig inte om. Jag som vägrade att tappa ytterligare en fisk på grund av användandet av ett alldeles för vekt spö. Jag satte därför full press på fisken, jag visade vem som hade fastnat i vem.

Efter ett långt slirande följt av hetsigt vevande gick kampen in i fas två. Jag fick se fisken allt mer och mer och började nästan bli lite fundersam. Jag stod utvadad och upptäckte att fisken bara pressade omkring nere i dyn. Den gick inte att rubba. Jag började prompt tro att det rörde sig om en ryggkrokning, det brukar leda till att fisken orkar pressa mycket hårdare, och inte minst längre.

Jag blev allt mer fundersam, kan detta vara fisken över 2 kilo som jag letat efter i över två år? Knappast. Fisken hade gett upp rusningarna och pressade enbart mot botten utan att jag hade en chans att lyfta den. Jag försökte att se och när jag såg att fisken faktiskt var krokad i munnen blev jag nervös på riktigt. Jag tog till ett gammalt knep från Nya Zealand, ”horsing” som går ut på att sakta men säkert stranda fisken. Ungefär som att dra upp en val på land med en häst. Jag nådde grundare vatten med fisken hack i häl och ansträngnde mitt spö till max. Fisken tappade taget om botten bara lite så att jag precis nådde den med håven. Jag lyfte snabbt upp eländet mot ytan och möttes utav en syn av allt jag någonsin kunnat önska mig. Mitt glädjevrål skar genom lapplands alla stackars renar och lugna fjäll. Jag haltade runt i cirklar och flämtade ”det här händer inte, omöjligt” på repeat. Var är Elli? Om hon inte hade kommit ut ur tältet vilket hon tillslut gjorde så hade jag trott att hon hade dött.

Hon möttes av en pojkvän i kaos och som var drabbad av en redig överdos röding.

Bilder är allt jag har att beskriva glädjen med.




Fler bilder och lite mindre text kommer från sommaren!

Peace

Ett evigt sökande…

Sommrar averkar tid som inget annat. Som en gevärskula har juli borrat sig igenom tid och rum, och snart finns nästan inget kvar.

Juli som är fjällrödingens månad här i Kirunafjällen började faktiskt redan i Juni. Det kanske låter konstigt men det har varit en oväntat tidig fjällsommar och insektslivet i videzonerna kom igång redan vid midsommar, alltså i Juni.

Vi var ett gäng som gick till en vacker dal vars namn jag inte tänker prata om. Men målet var att sova gratis i fjällstugan som STF personal och bara ha det gott. Själv hade jag bestämt mig för att bara fiska om fisken skulle vaka.

DSC_0191DSC_0197

Vi hade börjat dricka vin och plockat fram UNO när jag tittade ut genom fönstret och såg att det bara fanns en sak att göra – släppa allt och alla för att börja fiska.

Jag navigerade dit fisken vakade, vilket såklart var på andra sidan sjön, och började spana. En liten skrutt till röding plockade bös, bland annat innehållande små nattsländor, från ytan. Vaken var mycket försiktiga, men vågbredden på vakringarna kunde ändå avslöja att det var ett intressant byte.

När vaken började närma sig kastavstånd lade jag ut flugan och hoppades på det bästa. Vaken avtog först. Men efter tjugo långa sekunder så vakade det bara någon meter från flugan, två vak till, det ena närmre än det första och tillslut gapade fisken över helt rätt nattslända.

Fisken knyckte och drog men kom snabbt in till land varpå jag fick se att det ändå var en rätt schysst fisk. Eftersom jag ville grilla fisken så fick den gärna inte väga över ett kilo, men jag tvivlade på att vattnet jag fiskade innehöll mycket större fiskar.

När fisken bara var några meter från land plockade jag fram håven med ett sjävbelåtet flin. Det hade tagit tio minuter att få en fisk på kroken och mindre än en minut skulle det ta att få den i håven. Gänget skulle bli så imponerade. Fisken skulle smaka så gott.

Plötsligt fattade fisken ork och visade vad kämpa för sitt liv innebär. Klass 4 spöt stod i en tvär båge och backingen sprutade ut två gånger om. Sedan när fisken gav med sig så skrattade jag lite åt den och tänkte ”nice try”. Men Catchandreleaseguden välsignade fisken som drog iväg en tredje gång, till min förvåning. Jag var inte beredd och linan gick av.

Senare missade jag två nyp i flugan men när vakfesten var över fick jag gå och lägga mig med svansen mellan benen. Personalgänget var inte så imponerad av historian om fisken som drog av linan. Attans.

Nästa dag var det hemfärd på agendan. När de andra gav sig av hemmåt så stod solen högt och sjöns yta låg spegelblank. När fiskarna vakade så vevade de varsamt med sina fenor medan de simmade ned från ytan igen, de signalerade ”stanna, om du vågar”.

Jag fick ställa in hemfärden, vinka adjö till kollegorna och gå ned till vattnet. Elinor stannade också, men utan vadare kom hon inte långt. Jag som var vid den bättre delen av sjön vadade ut på ett stort grund, som angränsade till sjöns djupare delar.

Ute på djupet syntes rödingarnas vevande stjärtfenor när de vakade, som även avslöjade åt vilket håll de simmade. Utvadad med vatten ända till naveln tappade jag sakta men säkert känseln i kropp och knopp. Jag var ute efter hämnd, jag hade oändligt med tålamod och smärtribban var skyhög. Plötsligt kom en hel rygg upp, följt av stjärtfenan, bara 10 meter bortom min fluga. Fenan avslöjade färdriktningen och allt såg ut att klaffa. En dryg och otålig väntan på nästa vak följde, men en overkligt lång evighet senare försvann min nattslända varpå en stor rygg följt av en vevande hajfena visade sig.

Att inte rycka förens fisken är under ytan har jag trots allt lärt mig. Monstret, eller vad det nu var, tog fart direkt och backingen for hejdlöst ut. Jag försökte få stopp på eländet men det bara plöjde runt precis som det själv ville. När fisken äntligen stannat så fick jag veva som en tok för att få in linan på min mid-arbour rulle. Tillslut tappade jag tyngd i spötoppen, fisken simmade mot mig! Jag fick panik och studsade bakåt och började dra in lina för att få upp spänningen. Just som jag skulle få se fisken så rusade den ännu en gång, denna gång säkert hundra meter. Läget var dömt, fisken lossnade.

Jag skulle aldrig fiska med klass 4 i detta vatten, någonsin igen.

Jag bestämde mig för att stanna och gå hem innan jobbet morgonen därpå istället – här skulle nattfiskas.

Med klass 6 spöt stod jag och väntade tålmodigt på en störande vind som blåste med en ork lika oändlig som min vilja att hämnas. Jag hade blodad tand och Elinor som skulle jobba tidigt nästa morgon fick gå hem ensam.

Rödingarna i sjön hade skapat ett monster. När vinden vägrade sluta blåsa efter klockan 10 så plockade jag fram ett förbjudet men ack så effektivt vapen… En streamer, som Elinor hade gjort.

Tre kast senare fick jag första fisken på kroken, den kämpade på bra men den var ingen som helst match för min klinga. ”Makt!” tänkte jag när fisken hamnade i håven.

DSC_0227DSC_0269

En makalös fisk som absolut inte skulle grillas!

Jag tog en paus, en kaffe och bestämde mig för att fortsätta att nöta med streamern då vinden inte slutade blåsa. Vid midnatt högg nästa fisk. En större röding som vältrade sig ilsket i ytan efter hugget. Jag vevade in lina tills jag fick se fisken, sen bar det av. Fisken drog ut backingen två gånger och jag kände mig åter nästintill maktlös. Men jag lyckades spela korten rätt och fisken hamnade äntligen i håven. Det var min bästa röding någonsin.

13694172_10153560610732096_1104042834_o

Fisken som såg ut som jokern i batman log åt mig medan jag tog kort på den.

.

13709597_10153560610237096_2005440682_o

Det var den starkaste rödingen jag någonsin har fått upp.

Snart kommer del två som utspelar sig i början av Juli – Rödingens månad.

Men det eviga sökandet fortsätter, för än är inte en äkta storröding fångad.

DSC_0381DSC_0382

DSC_0389

En autorelease🙂

Mer kommer snart!

Piz

En update från Norrbotten

Som sagt åkte jag till Norrbotten där jag ska tillbringa sommaren, bort från gäddor, abborrar och sommarvärmen.

För att försvara min inaktivitet en aning så vill jag tillägga att Juni här uppe är en riktig dödsmånad. Att åka hit är ungefär som att åka tillbaka en månad i tiden, tillbaka till den råa kylan som råder i början på maj vilken håller tillbaka sommaren.

Jag har hunnit med ett par sporadiska besök vid diverse harr & rödingsjöar tillsammans med mig själv, Ellinor och nu senast med finbesök ifrån Skellefteå. Men det har mest varit Elinor som fångat fisk.

DSC_0067

Rekord har slagits, ilskan har kokat och de fina dagarna har liksom pressat sig fram genom de ganska många grå och blåsiga ena. Det är blandade ord, men topparna har varit höga.

En ensam ledig söndag efter midsommar hade hittat mitt schema, och som om ett under hade skett så vrålade väderprognosen prima väder. Solar stora som chilinötter hela dagen lång lovades i mobilen. Jag älskar att vara naiv och köper nästan allt vad jag läser om bra väder på internet, därför begav jag mig till ett personligt favoritvatten.

DSC_0308

Dagen var helt underbar. Som nybörjare på fågelskådning så bjöd förmiddagen på en del intressanta observationer och några främmande sånger. Fisket började dock trögt, det var antagligen första gången som fiskarna fick se sol i år så de förstod kanske inte riktigt att det var sommar.

Men på ytan i ett litet pitoreskt sel bildades ringar när ett par hungriga harrar hade hajjat att det var dags att titta efter mat på andra ställen än nere på botten. En fjällvråk tittade ner på mig och jamade som en katt efter fisk, jag skulle göra allt för att tillfredsställa den.

Min erfarenhet är att harr inte är den mest svårflörtade krabaten i svenskt sötvatten. Den första harren var en fin lättsam gammal latmask som käkade flitigt från en och samma punkt i ytan. Det var en sån harr som inte ens klagade när den blev släpad mot land med en krok i munnen.

DSC_0295

 

Medan jag höll på att ta kort på den late gamle harren som gärna höll upp sin vackra kam så kom en oväntad gäst simmande rakt emot mig.

DSC_0283

Den lille minken trodde kanske att den skulle få sätta tänderna i den fina harren. Den var nog väldigt hungrig då den inte noterade att fisken som susade upp och ner ur en håv faktiskt hölls upp av en stor farlig människa.

Minken vände, skrämd och skamsen simmande den sin väg, förhoppningsvis skulle den inte få tag i den fina harren jag släppte tillbaka.

Jag fångade en till harr i samma sel och upptäckte att det inte fanns fler än två sunt funtade harrar i det selet. Jag gav mig av mot ett annat sel, även kallat ”monsteröringsnästet” för att spana efter de förhoppningsvis kommande kvällsvaken.

wp-1468684010201.jpg

Väl vid selet syntes inte mycket mer än vatten och en av sveriges tröttaste fiskare som har klämt till med den dummaste kommentaren jag någonsin har hört – ”Man får så sällan öring här så det är ju lika bra att ha ihjäl dem när man väl får tag i dem”.

Denne man fiskar gäddvobblers med tripla trippelkrokar, syftet med det är nog att kroka fiskarna utan att lura dem till hugg – en genväg till fiskelycka. Fiskekort borde kräva något slags teoriprov, precis som körkortet. Så att inte vilka idioter som helst får gå lös vid ett känsligt vatten.

Han var dagens enda grå moln.

Lite senare fick jag syn på en rejält fin harr som stod på lite djupare vatten. Harren verkade också få syn på mig, varpå den avlägsnades ur synfältet och ner på djupet. Jag ansåg att det var ett värdigt tillfälle att prova en redigt viktad peeping caddis.

Om det var samma harr som tog nymfen spelar ingen roll. Något som troligtvis var ett personligt harr-rekord hade klivit på. Harren rusade ut på djupet gång på gång på gång, tröttheten i armen började luta mot mjölksyra när jag äntligen fick in monstret i håven.

DSC_0334DSC_0387

Jag är inte mycket för att babbla om vad varje fisk väger här på bloggen. Men eftersom ett rekord slogs så kan jag med stolthet säga 1,5 kilo🙂

DSC_0438

Det firades med lite ”Soldatens Ärtsoppa”, snabbkaffe och en lugn stund i solen intill det porlande sommarvattnet.

I den sjunkande kvällssolen smög jag mig på ljudlöst vakande fisk i ett annat, stort och mystiskt sel. Men min framgång med torrflugan förblev begränsad och så förblev även drömmen om en av sveriges vackraste fjällöringar som jag fortfarande tror simmar i detta vatten.

Jag begav mig ändå hemmåt oerhört nöjd…

Nu kommer inläggen så här lite efterhand. När solen skiner ute så sitter jag helst inte inne vid tangentbordet. Men jag kan avslöja att fler rekord har slagits och lite andra arter har fångats. Mer bild och text kommer!

Lägger även ut bilder på fisk på min instagram @shitenfisk

Piz out!

 

 

 

 

 

 

Megahatch i flytringen

För ett par veckor sedan, efter gäddresan i Norrland, skulle det ske något magiskt. Jag hade fem ihopklämpa lediga dagar innan jag skulle lämna Dalarna för resten av sommaren. I Abisko där jag är nu finns det ingen Vulgata, eller sjösandslända som den också heter.

Jag hade aldrig upplevt ett ordentligt spinnarfall, som det kallas när sländorna faller ner mot ytan i skymningen för att lägga sina ägg. De går då en säker död till mötes, antingen är det deras biologiska klocka som slutar ticka eller så slukas de levande av hungrande öringar.

Det blir alltså en sådan afton som lovar ett ”alldeles magiskt flugfiske”.

En grå söndag så åkte jag, Hugo och Lusse till en gemytlig liten tjärn i en av Dalarnas många skogar. Det var ganska kvavt och fuktigt i luften, temperaturen var cirka 15 plusgrader och det var omöjligt att veta någonting om dagens möjligheter. Men en ledig dag måste tas tillvara på, särskilt om chansen ändå finns där.

Vi fiskade från flytring och vinden var ganska så frånvarande i början av fiskepasset. Fisken vakade sparsamt och varje vak blev till en uppståndelse. Lusse hade snabbt tagit sig ut i ringen och fiskade för fullt medan jag och Hugo bråkade med simfötter och luftpumpar. Först vakade det bakom ryggen på Lusse, när Lusse spanade bakom sin egen axel så vakade det igen fast på ett annat ställe. Han vred sig om och kollade på oss med ett stort frågetecken. ”Vart i hela friden var det där?”, tror jag att han tänkte.

Men han insåg snabbt att vad just den fisken hade tagit var hans egen fluga. Det raka spöt blev en båge och mannen i ringen blev superlycklig.

DSC_0471DSC_0485DSC_0480

Efter att fisken blivit fotad och fått simma tillbaka så öppnade Lusse en Finkbräu från LIDL och gav ifrån sig ett glädjevrål.

DSC_0487

Sjön gav oss en hint om vad som var på väg att hända.

DSC_0516

Ett fåtal rostiga små dagsländor hade trots vädret hittat till ytan.

DSC_0505

Jag lyckades även lura i en liten öring en liten Royal Wulff, något aggressiva fiskar inte kan motså.

Sedan kom den kalla vinden följt av det kalla regnet och vi tvingades att åka hem.

Men det var ljusare tider på väg, det lovade norrbaggarna på Yr. Stora saftiga solar, klen vind och massor med plusgrader. Det var då det skulle ske, tänkte jag som hade bestämt mig för att mer eller mindre bo i flytringen några dagar.

En kläckning och ett spinnarfall var vad jag till varje pris skulle uppleva. Första passet gick av stapeln en morgon vid samma tjärn. Eftersom det knappt vakade så ägnade jag mig åt att studera en mystisk fågel som lät som barn som lekte Star Wars. Det visade sig vara en trädpiplärka.

Det började dock sakta men säkert att vaka så jag begav mig ut i ringen. Solen sken skadligt mycket och vinden var oväsentlig. Jag smög mig sakta på en fisk som vakade mitt ute på sjön. När jag svingade flugan så hörde jag plötsligt ett sprätt bakom mig, jag vred huvudet blixtsnabbt om och såg hur en öring landade i vattnet.

Fisken hade alltså kastat sig efter Wulffen då den var i luften. Det hade kunnat bli världshistoriens största succé och en fiskehistoria alla hade trott var lögn.

Jag lade snabbt ut flugan där det hade skett, det dröjde bara några sekunder innan jag fick uppleva lite äkta glädje.

13499469_10153498692957096_1144216875_o

En gyllenbrun öring med tydligt röda fläckar, jag kände mig faktiskt bara elak när jag skickade en bild på den till Hugo som var på jobbet.

Jag fiskade vidare och fick ett par öringar till innan vinden hittade mig och besudlade ytan och den hägrande vakfesten.

Jag begav mig därför till en annan tjärn som inte är lika exponerad för vinden. Vinden hade även hittat dit men fiskbarheten var ändå måttlig. Jag lyckades lura en och annan sporadiskt vakande öring till hugg.

DSC_002013509866_10153498760837096_1561974712_o13493496_10153498751972096_1849191747_o

Jag borde ha varit riktigt glad över fångsten, det var jag, men något kändes inte rätt. Jag började fundera på vad det var jag var ute efter egentligen.

Jag hade gått upp på tok för tidigt, så på kvällen när vinden gav upp och när allt kändes som hetast så bestämde jag mig för att grilla, chilla och sova istället. Jag kände stressen, jag visste att det spinnarfallet skedde medan jag satt där och grillade korv vid en sunkig sjö i stan, men jag fick släppa det.

Nästa kväll skulle det ske. Då skulle jag ut med samma liga plus Jesper och Reine.

Väl vid sjön, i väntan på att den oönskvärde vinden skulle ge sig så grillade vi korv och njöt av att solen faktiskt sken. När vinden sakta men säkert börjat lugna ner sig så var det dags att inta position i ringarna.

DSC_0016

I ringen tickade klockan ner solen sakta bakom trädlinjen. Vid varje tillfälle ytan försökte inta spegelblank form så tog vinden nya tag. När klockan börjat närma sig halv tio kändes det nästan lite hopplöst, det vakade, men än bara sporadiskt. Jag tänkte på den lugna kvällen innan, att det var då jag hade haft min chans, men jag hade stannat hemma.

Det började kännas skamfullt. Men när solen hade försvunnit helt bakom träden så började det slaska i ytan på andra sidan sjön där det var som mörkast. Vi kunde se hur det plaskade och alla fyra började paddla mot den kant där det höll på att ske. Ytan som äntligen börjat bli spegelblank köttades nu underifrån av hungriga öringar som börjat mumsa på de få sländor som hittade ner till ytan.

Sakta men säkert blev sländorna och vaken bara fler och fler. Vi fångade en del öringar, men de flesta vi lyckades lura var ganska små. Jag försökte paddla efter de lite större vaken men det kändes nästan hopplöst. Det hela gick väldigt fort, men helt plötsligt var det så mycket sländor i ytan att det började kännas som bingolotto. Det var inte lätt att sticka ut i den mängd av mat som öringen hade att välja på.

DSC_0041DSC_0477DSC_0046

Jag kom fram till att när vinden blåser bort en spegelblank yta med vak i blir jag arg och känner mig lottlös. Men när vattnet blev så invaderat av sländor att det knappt gick att fiska så kunde jag ändå släppa fisket med ett lugn i bröstet. Jag insåg att det jag hade jagat hela veckan inte var en eller flera fina fiskar. Utan jag ville bara få uppleva hur det kändes att sitta i en flytring omringad av vakande fisk och en yta täckt av Vulgata. Det var en helt oslagbar upplevelse.

Det var allt jag hade att säga! Piz oout!

 

Norrlandsgädda

Norrlandsgädda

För några veckor sedan kom jag hem från Skellefteå och eftersom jag nu flyttat till Abisko så har jag inte haft mycket tid till att presentera resan. Minnena från resan är många och nu ganska oklara. Men från en av dagarna har jag en hel del bilder både i huvudet och på datorn.

Det var en grå men ljus morgon, himlen var klädd i tunna moln och ett högtryck hägrade. Vi befann oss en bit norr om Skellefteå och så långt norrut hade inte björklöven blivit större än musöron. För mig som hade rest ända från Falun så kändes det som att åka tillbaka en månad i tiden, till ungefär början av Maj.

Temperaturen skulle stiga från 2 till 15 plusgrader under dagen, något som garanterat borde dra isen ur magen på storgäddan.

Jag och Jacob klev ur tältet efter en god natts tältsömn med kudde och dubbla liggunderlag. Kamrattältet innehöll just två kamrater vid namn Fredrick och Simon, två killar från norr som studerar i Luleå. Efter frukost smet Jacob ner till vattnet som en lömsk räv. Han känner sedan länge till fördelen med att vara först vid vattnet.

Såklart, när jag och de andra boysen kom ner till vattnet ungefär en kvart senare så hade Jacob redan fångat fyra eller fem gäddor.

Jag som inte riktigt kände mig hemma som gäddfiskare i Norrland sökte lite bekräftelse hos norrlandskillarna som tyckte att mitt val av fluga, rosa/silver, var ett bra val.

Vi testade först att fiska några riktigt grunda platser vid sidan av strömmarna i deltaområdet. Fisket gick trögt och vädret blev allt mildare och mildare, solen tittade fram och det enda som fanns kvar att göra var att njuta av solen lite.

DSC_0003

Jacob och Fredrick njöt.

DSC_0006

Och så gjorde även Simon.

Själv hade jag för mycket fiske i fingrarna för att sitta stilla så jag lämnade sällskapet för att fördärva handlederna ett tag.

Det gick verkligen jättetrögt. Men dumt nog så brukar jag tänka att det är under de tröga dagarna som det plötsligt händer, det där sjukt otippade hugget.

Jacob kunde inte hålla sig särskilt länge heller. Antagligen vart han en aning stressad när han såg hur jag sakta men säkert plöjde på mot storgäddshotellet en bit ut. Jag hade ett stort försprång och var den första att lägga streamern i flera kubikmeter ofiskat vatten. Men Jacob är inte bara en skicklig fiskare utan han är även skicklig på att utmanövrera andra fiskare. Jag vet inte riktigt hur men plötsligt så var Jacob i täten igen.

Strax efter att Jacob hade intagit ”High Ground” så smällde det på en bättre gädda. En pigg gädda i drömlik kondition kom in efter en ganska så tapper kamp.

DSC_0022DSC_0031

Efter att fisken simmat åter så började huggen komma allt oftare och oftare. Det bästa sättet verkade vara att kasta, vänta ett tag och om fisken inte högg oprovocerat var det bara att dra lite i linan så small det.

DSC_0011

Den legendariska fluga från Cykel och Fiskecenter i Skellefteå som Jacob fiskade med – En riktig gäddmobbare.

Jacob fiskade vidare i samma område i tron om flera stora gäddors närvaro.

Fredrick och Simon som inte hade haft det lika roligt började traska in mot mig och vi bestämde oss för att ta en fika, eller något. När vi vadade in den långa dyiga sträckan mot land så uppenbarade sig flera vågplogar från gäddor i flykt på mycket grunt vatten. För skojs skull passade vi på att kasta mot dessa vilket resulterade i flera våldsamma hugg.

Vi glömde snabbt fika och drog igång ett riktigt sniprally. Fredrick och Simon fick fisk på nästan varenda kast. Simons fluga lyckades tillochmed på egen hand lura en gädda till hugg medan Simon höll på att släppa tillbaka en annan.

Eftermiddagssolen lyste lågt och vinden hade avtagit helt. Vattnet var varmt och luften kändes faktiskt svettig. Jag ville ta upp kameran för att föreviga en av Simons fina gäddor men det var alldeles för mycket action i luften för att ta av mig ryggan, där kameran låg.

För mig gick det trögt, därför bad jag Simon lägga ett kast framför fötterna på mig så jag fick se hur det han fiskade med såg ut under ytan. En stor fluorserande fluga med mycket flashigt silver. Jag öppnade asken och klurade. Jag hade ett stort åbäke i med liknande karaktär som jag trädde över tafsen och krokriggen.

Jag kastade där jag hade haft ett bättre hugg ett tag men inget hände. Sedan vände jag mig om och kastade där vi hade vadat bara en stund tidigare. Två knyck och mitt BigDaddyKit blev plötsligt flera kilo tyngre.

En trög kamp och en ångloksrusning senare så fick jag äntligen tag i gäddan som var vagt krokad i stingern. Det var resans bästa gädda hittils och den växte i mina ögon för varje getöga jag slängde på den medan jag halkade in mot land för foto.

IMG_0149

När det är jobbigt att lyfta fisken så är det en bra en!

DSC_0070

Flugan var inte mycket för ögat efter att ha rumlat runt i det väldiga gäddgapet.

Efter att den lyckan blivit min så bestämde jag och Jacob oss för att åka till byn för att köpa hamburgarbröd åt de andra och pizza åt oss själva.

Vi misstänkte nämnligen att en grannhund hade stulit deras hamburgarbröd.

DSC_0042DSC_0040

Fredrick blev rätt lycklig när vi kom tillbaka med färska friscobröd från ICA.

Efter middagen gick vi ner till vattnet med hoppets låga i brösten. Vi delade på oss lite och fiskade inne på riktigt grunt vatten. Sniporna bara sprutade upp och dagens sista bjässe drogs ganska snart av Simon.

simon

Ett oändligt nötande och en missad bjässe senare gick vi till sängs.

Nästa dag bjöd på en solig morgon.

Ah! ytterligare en strålande dag, tänkte vi. Men en tung och isande kall dimma trängde sig snabbt på samtidigt som vinden blåste kallt. Vattnet blev oerhört grumligt och fisken verkade bara hugga när streamern damp ner rakt i ansiktet på dem.

Vi testade lite olika ställen, tog några bilder och åkte hem.

DSC_0061DSC_0067

Jacob traskar över myren mot nästa lekvik, som var extremt grumlig, dyig och nästintill ovadbar.

DSC_0083

Nu kommer jag inte på mer att säga om den här resan mer än att jag vill tacka Jacob, Simon och Fredrick för en grym trip.

Nu är det fjällfiske på agendan hela sommaren!

Vi hörs och ses!

 

Sanningen Ska Fram

Nu ska sanningen fram. Därför tänkte jag försöka avsluta Gotlandsinlägget lite snabbt nu när detaljminnena från resan börjat vagna.

Fisket gick som sagt riktigt dåligt. Så vi bestämde oss lite halvt för att turista lite och lägga fisket på hyllan en dag eller två. Men just som vi höll på att packa ihop campingprylarna för att åka vidare och ut på Fårö så träffade vi en glad optimist från Stockholm.

Denne herre höll inte alls med oss om att vädret var dåligt – det var ju värme som öringarna ville ha så här års. Efter en trevlig konversation om fiske och lite mer fiske så bestämde vi oss likförbannat att fortsätta fiska ute på Fårö, trots den pinande solen.

Eftersom handlederna inte orkade mycket mer så plockade vi fram spinnutrustningen och påbörjade ett mindre ansträngt kastmaraton.

DSC_0345

Vi skulle testa en fin pallkant mitt bland ett gäng pluttraukar.

DSC_0309

Och så var slitet i full gång igen…

DSC_0336

…Men energin gick snart ur oss och Östersjön kändes lika död som den hade gjort större delen av resan. Våran fruktan hade blivit verklighet och ett fisklöst scenario hade i högsta grad blivit rimligt.

Vi åkte vidare och när vi passerade en skylt där det stod ”Raukområde” så började Nils piggna till och tyckte att det skulle bli vår kommande destination.

Jag å andra sidan hade sett raukar så det räcker, efter ändlösa dagar turistandes med familjen medan jag inte kunde tänka på annat än fiske. Och trots att vägen längs Fårös kust var helt magisk så kunde jag känna en viss oro i kroppen över vad som höll på att hända.

Det hade hänt något med Nils, han var inte riktigt sig själv längre.

DSC_0364

”Jag trivs bättre här, där jag kan hänga bland raukarna…”

DSC_0357

”…Och sniffa på ramslöken”

Brist på stimulans och fisk hade lett Nils in i ett ödesdigert träsk. Han hade börjat hänga vid raukarna och sniffa ramslök. Att se sin närmsta fiskekamrat börja med taskiga vanor  vid oroliga områden kändes inte helt bra.

Den enda vägen ut ur träsket var att fullfölja en plan som min vakande fiskängel hade dukat upp för. Jag hade slarvat bort en viktig laddningsmodul tillhörande Nils vid den plats vi hade fiskat  kvällen innan. Vid denna udde hade vi sett en del öringvak och betesfisk vilket alltid är en positiv indikator. Eftersom Nils säkert hade velat surfa i telefonen med ramslökspåsen i ena handen så svalde han betet.

DSC_0377

Vi hade lämnat Fårö och i solnedgången satt vi och riggade våra spön medan vi tittade på alla de andra fiskarna som slet ute i vattnet. Nils ville faktiskt fiska ändå. Vi tänkte att de andra fiskarna inte visste att det var efter att solen gått ner som fisken kom in tillräckligt nära land. Egentligen visste de säkert mer än oss, men vi hade ändå en plan och det kändes rätt bra.

Solen gick ner, vi gick ut i vattnet och fisken gick in mot land, mot oss. Nils såg flera plogar inne på riktigt grunt vatten som måste ha varit jagande öring. Jag hade ironiskt nog gått vilse på pallkanten. Mörkret föll sakta men bestämt. Nu gällde det att hitta in och bort mot Nils som stod på samma ställe som vi hade stått kvällen innan. Öringar är luriga men om lite tid ges så inser man att de inte är genier. Dom gör som vilken hungrig varelse som helst gör, käkar mat.

Men just som vi skulle börja fokusera på det lugna ytvattnet för att kunna avslöja öringarnas matrutiner så började hejdlösa dyningar skölja in mot land som förstörde spänningen helt. Vi trodde först att det var en båt som hade åkt förbi, men de ivriga vågorna slutade aldrig komma så vi gav upp och gick till sängs.

Vi pratade om hur vi skulle skita i öringen helt nästa dag. Om hur vi var besegrade.

DSC_0381

Men när vi vaknade nästa morgon så möttes vi av en obegriplig syn. Perfekt, måttlig pålandsvind och ett skvalpande hav. Solen sken, vilket kanske är dåligt för skyggande fisk, men att den gör gott för tålamodet är ingen nyhet!

Nils kollade på mig och frågade ”Vad tänker du när du ser det här då?” smått bekymrad över att han redan visste svaret på den frågan. Men han visste precis som jag att vi inte kunde vända ryggen till dessa drömlika förhållanden.

Nils fick en stor Id, några korta kontakter och jag ett tafatt efterfölje – en vilsen öring som inte riktigt visste vad den ville. Medan vi kämpade och slet så dök två filurer upp vid havet. Det var Frank och Sussi som gled ner till vattnet och fångade tre havsöringar på en halvtimme.

Vi tappade hakan och jag blev ilsken då jag trodde det var några tyskar vi hade råkats med under förmiddagen. Komma hit med husvagn och bara kasta lite på måfå och lyckas till en sån grad? Nej nu…

DSC_0390

När vi lite senare på land pratade med dem så insåg jag att den ena av dem, Frank, var gotlänning. Det förklarade saken – en local. Vi klängde därför lite på Frank och Sussi i hopp om att få lite banbrytande tips. Vi lyckades charma ur dem en och annan ordaskatt och havsöringsfisket kändes genast lite enklare. Vi gjorde som vi blivit tillsagda och ställde oss på första parkett. Curse of No Fish talade klarspråk när vi inom 10 minuter lyckades bomma tre hugg.

Det sved. Vi fortsatte tröstlöst ända tills Frank och Sussi tågade ner mot vattnet i kvällssolen. Frank tågade bort mot oss med ett flin och sade att han skulle visa ett hush-hush ställe.

Den optimala tiden på dygnet med personlig gotländsk guide och optimala väderförhållanden. Det var omöjligt att tro att vi inte skulle få fisk nu. Det fanns inte på kartan.

Men vid denna plats missade Nils genast två hugg, Frank krokade flera fiskar som lossnade och jag, jag kände bara kork och fluglina som vanligt.

Tiden flöt vidare och Frank tyckte det var dags att åter gå dit vi började. Väl tillbaka där så tappade Nils genast två fiskar. Jag kände ingenting och Frank fick en liten sprallig öring. Vi var förtvivlade och jag kände att jag inte orkade mer, att det var dags att slänga sig i sovsäcken för att gråta en skvätt i kudden.

Frank sade adjö och lugnade oss med att vi skulle sätta klockan på innan-soluppgången-tidigt och gå till hush-hush stället, då skulle nollan bli ett minne blott.

DSC_0416

Tyvärr så är det här Nils när han nästa morgon går hem besviken i förmiddagssolen. Sanningen ska fram, det blev ingen öring den här resan. Sorgligt.

Det fanns bara en sak kvar att göra…

DSC_0432DSC_0422

Hatten av för en fisk som går att lita på – den älskvärda Sarven!

Det var allt ! Snart kommer ett litet inlägg om gäddor.

pzpzp

P.s Håller på att starta en instagram relaterad till bloggen @shitenfisk

Ta en titt dumpar lite gamla tjusiga bilder o så

 

 

 

Det våras för lite gädda, igen

Mitt i Gotlandssnacket tänkte jag klämma till med att jag ska åka till Norrbotten för att fiska både gädda och havsöring imorgon. Med en lokal hjälte vid min sida så känner jag på mig att den här turen kan bli ganska lyckad.

Men vem vet vad som händer när man lider av fisklöshetens förbannelse?

Har fiskat lite i min favoritsjö här hemma efter Gotland. Och det är faktiskt nu som gäddfisket kan bli som allra mest fartfyllt. Så stay tooned så kommer förhoppningsvis någon bild på en riktigt grym fisk snart.

Några snabba från veckan;

DSC_0006DSC_0011

Stefan håller aldrig nollan.

DSC_0014DSC_0009

PZ!