Tur på Tur

Jag och Elly bestämde oss för att ta en fjälltur tillsammans i mina och hennes mors hemtrakter, nämnligen Dalarna. Det kändes nämnligen som så att Elly äntligen hade fullbordat sin träning. Från instruktionsklipp till åker, från åker till P&T-tjärn och från det… ja från det skulle bara de vildaste marker vara nästa utmaning, närmare bestämt vildmarken.

Vi hade efter en tids luskande en hel älv av tips på ställen att utforska i Dalarnas fjällregioner. Men i Dalarna finns tyvärr inte de bästa fiskevattnen uppe bland bergen, utan helst djupt in i de myggiga skogara. Att ta myggen med en nypa salt i all ära, men när sanningen ska fram så är de hemska och bör till varje pris undvikas om det är att ha trevligt som är turens slutgiltiga ändamål.

Att slippa mygg var dock inte anledningen till att vi letade oss upp till det karga, utan det var de mäktiga utsikterna som lockade med sin idyll.

DSC_0275

Fjället vi besökte var en nationalpark, vilket kändes surt när vi först upptäckte fjället på google maps. Det såg mångsidigt ut – här skulle vi både kunna vandra, fiska och njuta av panorama! Men i nationalparker är fiske oftast strikt förbjudet. Det visade sig dock snart att denna nationalpark var förlåtligt förvaltad – fan vad smart att upplåta vatten i en nationalpark!

Vi klampade in på Naturum och köpte fiskekort innan vi slängde på oss ryggsäckarna och påbörjade vår vandring i ett disigt och ljummet väder. Solen var blyg och tittade skymt fram genom den tunna, högt belägna dimman.

Med en prognos som påstod regn förde vi turens kanske kämpigaste sträcka till slaktbåset med en nypa högmod. Svetten porlade ner från panna och tinning och fortsatte ner över kind och nacke under största delen av ”klättringen”. När vi för första gången vände oss om för att se ut över de skogstäkta dalarna så syntes knappt ett barr, det låg en grå slöja över landskapet bakom – ett regnväder hade börjat jaga oss.

Det skulle inte dröja förens de mordiska regnmålen skulle hinna ikapp oss med sin råa kyla och sitt smattrande regn. Det trummade om regnjackorna medan drömmen om en varm kväll framför en brasa intill en sjö sakta spolades bort.

Vi hade tagit oss upp på en tundra. Här uppe fanns bara sten, mossa, sorgsna outslagna björkar, snö och lite sjöar med en del vattendrag. Vi vandrade längs en sjö i det kalla duggregnet då jag började inse att det nog inte skulle bjudas på någon som helst kläckning under denna vandring.

DSC_0136

– Kan det här va nått? Undrade Elly.

Jag fnäste lite väl bestämt att detta trolgitvis var en näringsfattig och stenig gammal sjö som saknade liv i allra högsta grad. Det var dessutom inte en av de sjöarna jag hade blivit tipsad om, faktum var att ingen hade nämnt något om denna ganska lilla sjö.

–  Kolla bara på björkarna som knappt har fått knoppar, här är nog stendött. Krystade jag.

Men oj vad fel det kan bli ibland. Där stod jag och generaliserade. Så fort vinden mojnade en nypa så avslöjades eldorado – en hel vakfestival. Det allra största partytältet verkade dumt nog vara placerat mitt i sjön. Men alla fiskar fick inte plats där och även en hel del intressanta vak syntes emellanåt nära land.

DSC_0131

Mitt humör hängde inte riktigt med i svängarna. Först lovades dåligt väder, så vart det fint väder, sen började det ändå regna och blåsa, men så helt plötsligt hade vi hamnat på en vakfest efter att ha halkat runt i gammal blöt snö? Vad är detta för ett ställe? undrade jag. Det var kallt och rått i luften. Jag började även inse att jag inte alls hade någon koll på hur vädret måste vara för att insekter ska kläcka.

Runt sjön fladdrade ett fåtal små bruna nattsländor förvirrat omkring, precis som om de just fått vingar liksom från ingenstans. Inga syntes direkt på ytan, superpuppan i matchande färg skulle därför få mala först den här gången.

Jag placerade Elly i en liten vik med lite mindre vak och tänkte att hon kunde få nöja sig med de lite mindre fiskarna eftersom hon ännu inte blitt bortskämd som jag. Själv kastade jag rakt ut där jag sett de saftigaste vaken. Det vakade nära flera gånger men ingen fisk tog min puppa. Elly tedde sig optimistisk och väntade länge innan hon la ut flugan på nytt medan jag hopplöst försökte kasta tvärs över halva sjön om och om igen. Fem till tio minuter hade passerat och jag började tycka att någon fisk väl borde ha tagit flugan vid det här laget, om nu puppan var det rätta alternativet.  Jag började tveksamt bråka med latmaskarna i flugasken men ingen kändes riktigt som den rätta. Men en fet brun klinkhammer kanske skulle kunna göra jobbet, tänkte jag och började knyta om.

Det kändes elakt att byta fluga utan att säga något till Elly eftersom jag trodde hennes fluga var hopplös. Men jag tröstade min goda sida med att jag skulle ge Elly en likadan fluga som jag bytt till så fort jag kammat hem första fisken.

Och så sa det *pluck* och något hade vakat just där Ellys fluga skulle ha varit om den inte hade blivit insugen av en livs levande…

Det var inte sant!

Fisken satt på kroken och inte trodde jag att ”fjuttarna” i lillviken egentligen skulle vara just en sådan fisk våta sommardrömmar består av. Det var en stadig portion av äkta vara som klivit på kroken, ingen fjantfisk. En fisk som kunde dragit av linan om den inte drillats rätt, tur att Elly minsann kunde drilla fisk.

Grattis!

DSC_0112DSC_0119

Efter bara tio minuters fiskande var turens bästa fisk landad

Vinet

En full vinflarra, ett bevis på att fisken fångades tidigt.

En lyckans gris, den där Elly. Jag var sprängfylld med glädje för hennes skull, men det hela hade känts lite bättre om även jag skulle få fånga en minst lika fin fisk. Istället fångade jag två i jämförelse ganska fjuttiga öringar i den storlek som jag tänkt skulle göra Elly nöjd.

Istället fick något mycket bättre nu göra henne supernöjd vilket nog är mer nöjdhet per gram fångad fisk. En fröjd är det, att få se någon gå från intstruktionsfilm till åker till regnbågstjärn till sin första alldeles äkta vilda fjällöring.

Livet gick trots glädjen vidare och likaså gick den stig vi följde vidare in i den mystiska tundran uppe på Fulufjällets väldiga platå.

Vi förföljdes av kyla, vind och regn under flera ändå trevliga dygn på fjället medan nästan inte ett enda vak syntes till. Men en enda fisk, en fisk att göra oss båda nöjda hade satt sig som ett liten ljus stjärna i hörnet av allt vi gjorde och upplevde på turen därefter.

DSC_0217

Solen tittade fram under den sista dagen och lät sig lysa upp naturen och färgade på så vis de efterlängtade vyerna.

DSC_0223DSC_0235

Minnet från fisken var med oss.

När vi gick över berg och dal…

DSC_0263

När vi korsade å och bäck…

DSC_0190

Och när vi sökte oss till de vatten som inte var upplåtna. Vi hade absolut inte för avsikt att fiska där det inte var tillåtet att fiska. Men om fisken bjuder på vakfest så kan en inte riktigt rå för att man råkat slänga ut en fluga då det kan vara lite oartigt att tacka nej till fest. I synnerhet till en vakfest.

Men det bjöds som tur var inte på någon fest den kvällen.

DSC_0205DSC_0207DSC_0231DSC_0271

Mount Städjan i sin prakt.

DSC_0242

Göljådalen, där en regnkatastrof år 1997 orsakade en flodvåg som plöjde ner genom dalen och rensade många av de stackars träden som stod i vägen. Därav kalhygget i bildens vänstra sektion.

DSC_0268

Det var allt för den här gången. Nästa steg blir Kirunafjällen och Abisko där jag och Nils med Jacob ska besöka Jacobs topp-secret rödingvatten. Så vi får allt se om jag lyckas övertala Jacob om att åtminstone få ladda upp bild på en fisk eller två.

 

PPPPZZZ!!

 

 

En slitsam och blank natt

Det har dröjt längre än vad jag tänkt innan jag nu slutligen bestämt mig för att göra ett till inlägg. Förflyttelsen Umeå-Falun gjordes och som jag lovat mig själv(och Nils) så stannade vi vid en hispigt vacker norrlandsälv. Taggade till tusen att fiska en hel natt gick vi till attack mot den lite mindre älven som var minst sagt inbjudande till vadning.

DSC_0039DSC_0054

Nils göttar sig, hoppfull och fiskkåt långt innan hoppets låga börjat vagna.

Vi trodde oss vara ensamma i den vildmarksmiljö som omringade oss. Men det dröjde inte länge tills vi såg två andra människokräk som hade ockuperat den finaste polen en fiskare kunnat tänka sig. Eftersom vi kände oss färdiga med vår korta och grunda sträcka så började vi inkräkta på deras revir. Vi hade ett kallt samtal med dessa individer och mötet slutade som tur var inte med att någon Morakniv drogs. De avslöjade dock att deras kumpaner betade av ett fint sel en bit längre ner.

– Fan, tänkte vi men bestämde oss för att fortsätta inkräkta vidare.

Lite längre nedströms kom vi till en fin sträcka där porlande vatten, fågelkvitter och skrockande mansröster utgjorde ljudsfären. Lukten av en lägereld uppenbarade sig. Vi letade oss försiktigt till skenet av en sprakande brasa och blev genast bjudna till bords på bullens pilsnerkorv. Och så var det bestämt att den gamla vinflaskan i ryggsäcken äntligen skulle sluta besvära mig med sin vikt.

DSC_0063DSC_0062

En Italienare flashade välvilligt med en ask innehållandes flugor från slutet av 1800-talet. O-boy!

Timmar senare, närmare en halv natt senare. Befann vi oss nöjda på väg ifrån brasan ner mot älven igen. Dygnets mörkaste timme var sedan länge passerad och vore det inte för vimmelkantigheten så skulle det inte ha varit särskilt svårt att navigera i skog och mark.

Vi drack varsin energidryck och intog älvens kanske bästa sträcka helt ensamma. Detta slutade dock i att jag nästan spolades bort som papper i en modern toalett. Som tur var så fick jag bottennapp med just det kast som fick mig att tappa balansen, vilket hjälpte mig att rädda mitt skinn. Puh.

”FiskeF***or” vart vi båda två men vi konstaterade i det lyxiga tältet att vi garanterat samlat på oss ytterligare ett fröjdfullt fiskeminne.

Sedan jag kommit hem till Falun igen så har jag besökt ett faktiskt jättefint klubbvatten med fiskar i som klubben odlar själva. Resultatet är ett helt gäng raska regnbågar som är präglade till stor del på naturlig föda vilket kan vara orsaken till att de aldrig bangar på en ytliggande vulgata. En och annan öring återfinns också även dessa i godtagbar kondition och utseende.

DSC_0091bild (3)DSC_0099bild (3)

Vi har även hunnit besöka fulufjället! Om det skriver jag väääldigt snart.

Peazce out bitchez!

Silvret blev till sand

Efter en hel del plugg, vinter och skitväder så finns det äntligen tid för blogg och fiske i mitt liv igen! Jag bjuder därför på långläsning!!

Under Kristi himmelsfärdshelgen så bestämde jag och Nils oss för att åka till en av sveriges absolut bästa laxälvar för att kanske fånga en av våra livs första laxar, varning för extrem betoning på ”kanske”. Vi kollade i älvens facebookgrupp och försökte luska ut lite fakta om välmåendet hos de stackars laxarna under våren. Tydligen så ska blanklaxarna inte ha börjat slira uppströms från havet ännu, detta innebar att enbart övervintrande gamla slapp-laxar skulle vara tillgängliga för fångst. Vilket i sin tur innebar att det inte alls är särskilt många laxar i älven överhuvudtaget. För att göra saken värre så var vattenståndet extremt och flödet räknades till över 250 kubikmeter vatten per sekund, det kändes därför som att vi lika gärna hade kunnat åka till en höstack för att leta efter en nål.

Men för att inte dränka fisketuren till döds i en hink med pessimism så fick vi försöka trösta oss med att det var prime-time för nystigen havsöring. Även om vattenståndet var katastrofalt så fanns det en god chans till en fin och blänkande silverhavsöring, plus att även öringar kan förslappas och stanna över vintern. Denna nystigna optimism ändrade vår attityd lite och vi slapp därför drunkna i pessimistträsket.

Första kvällen spenderade vi ihop med en snubbe som heter Patrik, som bokstavligen bor vid älven – Både i hus och i vadare. Han lärde oss ett och annat, pratade om det höga vattenståndet, gav oss en näve utav sina bästa tub-flugor och bäst av allt – Han lurade en ganska stor fisk av något slag att attackera hans fluga intill vattenytan alldeles inne vid land.

Fisken krokades inte, men, den avslöjade att det i älvens vrålande vrede faktiskt fanns organiskt liv. Denna fisk visste inte att den hade utlöst en atombomb av hopp i två vilsna fiskare.

DSC_0025

Patrik visar Nils hur man kastar med en flaggstång till flugspö.

Den lurade och nästintill krokade fisken gav mig hopp och drabbade mig med en tvångsartad nötarmani. (Obsessive Casting Disorder).

Jag slängde ut min sjunkklump med en fluga i en färg som matchade mitt nyfångade glada humör. Ett par hundra kast senare så insåg jag att det nog tyvärr inte skulle börja rycka i spöt den kvällen. Vi begav oss därefter hem för att Patrik skulle på middag hos mormor, men klockan hade blivit 22.00, mormor skulle ha bjudit på middag klockan 20… Patrik konstaterade, inte allt för besviket, att ”Det vart ingen mormor ikväll”.

Nej. Varken mormorlax eller Patriks mormor hamnade vid något middagsbord ikväll…

Nästa dag skulle bli dagen då det skulle ske. Oavsett förhållandena så kändes det nästan mer trovärdigt att vi skulle få känna på fisk än att vi inte skulle få göra det.

Solen började skina extremt tidigt och försökte på så vis locka ut två trötta själar ur ett herbre utan rullgardiner. Solen skulle inte lyckas förens klockan 07.30, då vi äntligen steg upp för att provsmaka pastasalladen som hade allt, utom kapris – som var fantastisk. Nästa steg skulle bli att kliva i vadarna.

Med otyglade vadare och med vadarkängor på fötterna så satte vi oss i golfbollen för att navigera till samma ställe som Patrik hade visat oss kvällen innan. Efter att vi hade tagit oss igenom de trettio minutrarna mellan campingen och den magiska platsen så möttes vi av synen av en stor vit skåpbil, parkerad framför skylten ”Fiskeparkering”. Detta var ett ganska för uppenbart tecken på att platsen redan hade blivit tagen. Vi körde därför mot en plats som vi tidigare hade spanat in, en bit nedströms. Framför den platsens motsvarande skylt fanns inget fordon.

Vi klev ut i solen och tittade mot vattnet. Det började pirra i ens fiskliga kroppsdelar, en såg laxar istället för fåglar, vinden kändes som strömmande vatten och solen blänkte som om den vore sidan av en gigantisk lax. Världens alla problem försvann, utom ett – Kvar fanns bara det faktum att vi inte hade fångat en fisk ännu. Det var det enda problemet i livet och löste vi detta så skulle vi finna oändlig lycka.

Moralen var på topp.

DSC_0035DSC_0034

Magkänslan sa att vi grävde på rätt ställe. Men inget silver ville visa sig, varken för oss eller för lyckosökarna på andra sidan älven. En enda tanke dinglade runt i hjärnbalken och denna återkallade Patriks röst med eko ”Man brukar säga att det i denna älv kan ta 60 timmar mellan huggen, varav 2/10 resulterar i en landad fisk”. Jag hade även läst på en annan blogg att det för en stackars fiskarinna hade tagit drygt 25 000 kast innan hon krokade sin första lax. Jag insåg strax att det inte kunde gå 60 timmar på ett dygn och inte ens om det gjorde det så skulle jag hinna kasta 25 000 gånger.

Hoppet… Det hängde nu löst.

Men jag tröstade mig med att jag hade Norrlands bästa sjunkklumplina, hemslussad från Nya Zealand.

Efter att vi med etthundraprocentig fokus hade fiskat av våran lilla sträcka så började det gamla ordspråket om det gröna gräset på den andra sidan spöka med oss. En trevlig gubbe som bodde vid älven och som hade en hel del erfarenhet av fisket konfirmerade att ordspråket finns där av en anledning. Inte konstigt, tänkte vi och beskådade platsen på andra sidan där solen sken och där tio fiskare delade sträcka istället för två.

Valet stod mellan att åka vidare uppströms eller att ta oss till andra sidan för att trängas. Vi valde alternativ ett.

Ett par kilometer högre uppströms skulle vi ta oss genom skog och land för att åter komma ner till älven. Vi gick först vilse och tänkte ta oss över ett litet biflöde med hjälp av en halvdränkt gammal bro som låg och guppade. Vi hörde bara det forsande vattnet och såg enbart silvriga laxar medan våra fisktörstiga hjärnor stod i brand. Men en liten smula förnuft hade vi fortfarande kvar. Vi navigerade om och tog oss genom skog och över bäck. Slutligen nådde vi fram till älven igen.

Vi hittade en plats lika underbar som känslan av en sprattlande fisk i händerna…

DSC_0059

Utan  störiga träd och utan allt för stora volymer av rasande vatten lyckades vi återigen säkra det löst hängade hoppet. Men i det strålane solskenet så förföt timme efter timme utan att någonting hände…

Så plötsligt skedde det mest otänkbara under förhållanden som dessa…

DSC_0047

Det var nu bekräftat att jag kanske hade sveriges bästa sjunklina, den hade tagit min fluga ända ner till botten och kilat in den i en sten eller i en stock. Och så slutade ännu en era för en stackars laxfluga som aldrig fick förlora sin oskuld. Jag drog mig åter tillbaka till knytbåset där jag skulle spendera den närmsta tiden knytandes. Alldeles efter att jag hade satt mig ner och börjat gräva i flugasken hörde jag ett plask som inte kan ha orsakats av flodens flöde. Jag kollade på Nils med uppspärrade ögon men han tycktes inte ha hört vad jag hört.

Jag tänkte då att jag kanske hade börjat lida av glukosbrist och att det kanske inte var något riktigt plask som jag hade hört – Det kan ha varit en auditiv illusion. Jag slutade att gräva i flugasken och grävde istället kvickt fram min enda sportlunch. Festen var över på mindre än trettio sekunder varpå en sportlunch och en halvliter vatten hade konsumerats. Jag ruskade kraftigt på huvudet för att låta energin plaska runt i hjärnan lite.

Jag såg och hörde sedan med mina fullt fungerande syn respektive hörselorgan att det än en gång plaskade till i vattnet, just där vi i cirka tre timmar tillsammans hade kastat cirka 700 kast. Denna gång gick inte fisken Nils obemärkt förbi. Nils stod på plats och jag satt i knytbåset. Därför fick Nils mala först.

DSC_0039

Han kastade och kastade medan jag knöt så att det brände i fingrarna. När jag kommit ner till älven med en ny fluga i tafsens ände så hade det plaskat ytterligare tre gånger. Alldeles innan jag skulle börja svinga mitt första kast så härjade fisken eller fiskarna två gånger till. Nu fick vi se hela den blanka sidan av fisken som såg ut att väga över fem kilo. Öring som lax, den skulle fångas. – Nu skulle det garanterat ske, tänkte jag.

När man är vilsen ute vid laxälven så kan man efter många timmars febrilt nötande börja se spöken. Det kan vara det löst hängande hoppet om fisk som kämpar för sitt liv. Hoppets sista väg ut kan vara att utlösa ett adrenalinrus för att kunna slå ner allt tvivel och på så vis hålla sig vid liv. Det kanske kan ge hoppet kraften att tillkalla spöken?

Hoppet hade isåfall lyckats. Fiskarna(eller spökena) som sällan fast med jämna mellanrum plaskade mitt framför näsan på oss vägrade att hugga, men de fick oss att nöta i ytterligare 2 timmar. Energibristen var ett faktum, men vi hade egentligen inte tid till att äta. Fiskekortet var tidsbegränsat.

Nils som inte hade ätit någon sportlunch följde mig tätt i spåren likt en hund medan jag fiskade sträckan upp och ner. Vi försökte fiska av varenda kvadratcentimeter av det lilla området som fisk-en/arna hade plaskat i. Han trodde mitt ord om att vi snart skulle få fisk, men det började kännas hopplöst. Fiskekortet gick ut klockan sju på kvällen och när det var en hel halvtimme kvar gjorde Nils det oförlåtliga…

Ur en matlåda av glas åt han pastasallad, han drabbades kvickt av matkoma och lade fisket på hyllan. När hans blick hade slocknat så gled spöt ur hans hand – Så tråkigt Nils, att silvret blev till sand.

DSC_0071

Och så hade vi efter tio timmars jobb och 250 kronor inte fått mer än en antydan till skavsår på händerna.

Jag fick dock träffa mina NZ-kamrater Jacob och Markus igen på kvällen, vilket var riktigt kul.

Tre dagar senare fick jag ett MMS av Jacob som hade fiskat gratis i Skellefteälven i några timmar.

11267815_10153296420789028_356320764_o

90 Cm öring och ett skratt rikare än oss hade han blivit.

Det var allt!

Nästa gång siktar vi in oss på en annan Norrländsk älv på vägen hem från Umeå. Där är huggkvoten för blanklax 100 timmar/hugg, men öring som det tydligen finns gott om är som tur är inte inräknad in den statistiken.

Peace!!

DSC_0227 DSC_0141 DSC_0151 DSC_0180 DSC_0182 DSC_0193 DSC_0204

Autumn shorty

I just rediscovered some clips on my computer and as promised, here comes a short little film from some of my char hunts in September.

Remember that I’m not really a filming enthusiast, so it ain’t really good, but it’s something.

Enjoy

Select HD unless your connection is poops

Hey!

The earth has finally rotated just so much that wintertime is on its way out the door of the four seasons. It’s a gentle sight to see the winter leave once more. But even if every winter is born with gloom and darkness, it still has the habit of giving us some pristine beauty when it comes to an end. Just as if it wants to be forgiven for keeping us in the dark for so long.

Late winter usually combines its sparkling ice and snow with the rays of its lowly but strong sun, giving us more light than we ever could’ve asked the summer for.

Me and Nils woke up very early, long before the sun had finished its climb towards the sky. A twofold nagging headache related to some lack of sleep kept our spirit so far down that we started teasing each other over a diversity of personal symptoms. While finally on the ice, we tried to re-friend each other, but a murderous battle almost erupted when I for some reason felt that I was the one who deserved to use the best of the seven roaches we had for bait.

Things got out of hand and…

DSC_0019

Our first pike was pissed out of its mind…

DSC_0012

Even the swans felt turbulence in the atmosphere and left…

Was it the early hour? Was it the absence of sun? Or was it just Nils trying to quit tobacco again?

I don’t really know but things actually seemed to change when the sun had rose high enough to drive madness out from within.

DSC_0031

Not to mention that our friend Maija came by and offered Nils some Snus and a cheerful hug.

DSC_0164

I got an hug and a Snus aswell. And this was where madness ended. We felt both happier and stronger and managed to befriend each other again.

DSC_0176

Even the swans found their way back peacefully.

DSC_0080

Some magical phenomenon appeared after the sunrise.

DSC_0115

The ice showed more colours than the rainbow!

Our next plan was to start pushing the fishing a bit by drilling some new holes in more promising and deeper areas on the lake. The pikes didn’t seem to have found their way to the more shallow parts of the lakes yet. Sadly, moving the rods a bit didn’t change what the sunny noon had to offer very much – We still sat around getting lots of Vitamin D with no fish included.

DSC_0047

But our effort soon came to pay off. One of the indicators was swiping some air above one my most prominent holes. We ran to the hole and I grabbed my rod. Upon setting the hooks I felt how the expectations rose – this fish was a bit heavier. I asked myself – Was this it? Was I going to catch a northern monster on my first day out in Västerbotten? Not really, but still…

DSC_0132

This sure was a nice starter.

The hours slowly passed by and the little moodswing caused by the fine pike was just about to wane when something struck the poor roach under my second-most prominent hole. This was the furthermost hole, with the juiciest bait in the deepest water. I felt my heart pounding through my chest when I first got a glance of my reel and how it spat line into the water. This could actually be it!

Bam!

A fine but yet not so wealthy pike.

DSC_0158DSC_0136DSC_0173

And this is where today’s story ends. We both walked back to the chairs and began seizing every bit of sunlight we possibly could. We fell asleep doing so and upon waking up we found to no big surprise that all of our bait was untouched. We felt like that was the time to gather our stuff and get headed back to the car.

I’m happy to have something to come up with here. My plan tomorrow is to head out on my own with a couple of rods and try my luck.

Cya!

DSC_0072

 

 

 

Fishing aint fun

Woah. Nothing’s been going on lately so I’m just gonna write something out of the blue.

I haven’t got any workshop in which I can spend my days crafting lures, the days are short and the absence of daylight in the gloomy afternoons doesn’t make ice fishing worth the effort yet.

I mostly sit around by my computer without that true inner push that one needs to get his or her thumb out of the ass and actually do something. I think about New Zealand a whole lot, nearly a year has passed since I set foot in the wonderful rivers of Southland. Jacob, a friend with whom I spent countless hours fishing there, is catching fish at our favourite spot in the Wakaia river right now and he keeps on sending me pictures. Going into comparing my current life with his is just a disastrous thing to do. I’m a worm, and he’s a free bird. A worm without vision, with only its brain to produce countless images of the past.

jace

 

I’m not sure if all of these dreamlike memories from another world are a good thing. They haunt me every day. I try so hard by reading my old blog entries, I’m trying to make it all feel real. But I can’t, it’s the past, not the present, and thinking about it is just fantasising.

My whole trip from the start in February 2013 all until May 2014 feels like a clear memory of a perspicuous childhood dream. The worst thing is, the more I dwell in the NZ content of my blog the more I remember and the more I remember, the more I miss. I’d like to experience every single bit of the trip again.

All the screaming, all the walking, all the sandflies, all the nagging bumble bees, all the spooky fish, all the rainy days, all the lousy knots that broke, all the wind, all the stress, all the lost flies, all the premature strikes, the lonely nights in the car, the porridge, the noodles, the raw potatoes, the wet underwear, the long roads, the gravel in my shoes, all the cows that followed me, all the sheep, the sun, the humid air, the crystal clear rivers, the magical scenery, the red sunsets, the rises, the happiness, the birds, the joy, the people and all of those beautiful fish.

Fiske038

Me on the Wakaia evening rises, Feb 2014.

Crying, oh yes I cried. And that wasn’t necessarily the sweet tears of happiness. These tears fell into the rivers while I screamed in frustration at the fuzzy fish that kept on screwing me over and over again.

Someone just told me that she would like to have an interest as well, something fun to spend her days off with.

But. Who ever said fishing was fun? Fishing is not fun. Pinball, pool and pingpong is fun. This draw for fishing is a curse. It controls the heart, telling it that you have to force yourself through countless hours of obnoxious work just so you can spend the vague amount of money earned on gas, rods, lines, flies, tippets, food and other pieces of useful equipment.

And then there’s the time. You have to quit your job and get on with your next assignment. A full time position working for your cursed heart that demands your full attention and your presence during every single hour of daylight.

There’s no staying at home, because you haven’t got a home. There’s no doing this and that, because you haven’t got shit to do. There’s no friends, just eventual fishing companions. There’s no food, just garbage you eat to stay alive. You’re a bum and the only thing you’re allowed to do is to get on those rivers and try and catch something that is going to make you feel satisfied, but you’re immune to real satisfaction. Your life is a complete mess, and the only feeling relative to happiness in your pitiful life is excitement.

I know, I make this sound pretty dark.

But there’s purpose to it. A lot of people sell their souls for money, meanwhile some sell their souls to something greater. Some might slap two flies with one hand and get the money as a bonus. But it’s not the money they’re in for.

I personally serve this particular obsession that sometimes give me excitement and satisfaction in return. This obsession that roam outside the bonds of what I can control, is serving the greater purpose.

DSC_0047

My old Corolla, a few lonely nights in there, yes

I’ve asked myself multiple times; Does this obsessive habit ever do something good for the world ?

What kind of people care for the waters and hinder human entities from exploiting and destroying these? What kind of people say no to dams, inconsiderate farmers, pollution and greedy power companies? What kind of people prioritize environmental preservation over money and why do they care so much?

Even if we’re not actively doing something to oppose the destruction of the watery parts of the earth one might still be pushing it passively by just giving in to this obsession. We spend our money in the fishing stores and a whole lot of it end up in the hands of those who actually do something. If not, they end up in some smug rod-company owners pocket, but their future has always been dependant on healthy fisheries and there’s not many ways around that. As long as we fuel the industry, we’re up to something good in some way.

As if that wasn’t enough, taking folks out fishing or telling your fishing stories to fellow humans might inspire and spread the influence of the great water spirit that controls us fishermen, a spirit which I earlier on labelled ”obsession”.

The end.

DSC_0297

Markus with a troutie at the Wakaia back in feb 2014

DSC_0056

The magical Travers River

DSC_0762

Lewis Surfcasting the shores of Marlborough on a rugged winter morning back in July 2013

DSC_0579

A seemingly hovering trout in the upper-mid reaches of the Wakaia river

DSC_0668

A happy man and his wonderful catch

DSC_0065

A happy girl and her wonderful catch

DSC_0617

And then there was the cows, happy or not, they’re there

Gamla goda Varpan

Den utlovade fisketuren kom jag hem från med livet i behåll och så gjorde även min gamla kamera som under dagen fylldes med härliga bilder från en dag ute på blank is under solens vingar.

Varpan är en sjö som har betytt mycket för mig. Det frö som skickade ut en liten grodd av fiskeintresse vattnades under mina unga år vid Bergsgårdens badplats, där kunde man ofta finna mig meta långa junidagar i ända.

Om man tar en tur med ekolod på Varpan under sen höst när lönnens löv har tappat sin flammiga kulör och börjat ramla av kronan så verkar det onekeligen som så att man inte längre hittar fisk inne vid landkanterna på denna sjö. De gamla lekvikarna slash jaktmarkerna står tomma som blöta ödemarker. Vart tar all fisk vägen? Det är inte svårt att gissa sig till, de simmar ut på djupet för att söka mat dit kylan inte hittar lika fort. Att få slänga ut ett gäng spön på Varpans frivattenis har länge varit en dröm, en dröm inte allt för svår att uppfylla. En annan dröm däremot, den om femtonkilosgäddan, står man maktlös inför. Den slår in när den vill slå in.

DSC_0011

Jag, Kalle, Nisse och Roman halkade ut på isen långt innan soluppgången för att drilla de 20 hålen som behövdes för att vi skulle kunna utnyttja hela vår arsenal med isfiskespön. Det var en fröjd att se alla spöna på plats innan solen hittat upp bakom jungfruberget.

En än mer fröjdfull syn var att se en vippa vifta innan eldklotet hittat upp i skyn.

Det visade sig snabbt att Nisse var den lyckligt lottade, det var hans spö, det spö som var längst in mot land bara några meter från brassestols-bunkern.

Ett kort skutt fram till hålet och gäddan satt efter ett inte alls särskilt hämmat mothugg.

DSC_0016DSC_0023DSC_0034

Ett bra exempel på hur en nöjd Nils kan se ut.

Efter att den smått rultiga gäddan simmat åter så följde en serie fulflaggningar på det spö som stod riggat ungefär en mil från basen. Hur Nils kunde se vippan vifta varje gång förundrar mig än idag, hade någon av föräldrarna vänstrat med en fiskgjuse ?

En massa spring och en nimmelse till träningsvärk senare så hamnade vi äntligen i brassestolarna i mer än fem minuter.

DSC_0040DSC_0041

Nu var det dags att plocka fram korvtermosen följt av slottsenapen, tänkte Roman. Livet hade inte kunnat leka mer febrilt än så här, tyckte han.

DSC_0042

 

Men ett släng med ögonen över nacken senare och en vippa signalerade att det var dags att äta den där korvstackarn som om det vore korvätar-VM.

Inte fick han en endaste lugn stund på isen att ägna till korvätningen.

DSC_0049DSC_0053

Inte ens var det Romans tur att drilla – Vilken skitdag, tänkte Roman. Bättre vart det inte när en massa självbelåtenheter gled ur Nils om hur han sannerligen visste hur man sätter en mört på kroken ordentligt. Ja, trolleri och mörtriggning kändes numer som samma sak.

DSC_0056

Skulle man få sig en lugn stund i brassestolen nudå?



DSC_0058DSC_0061DSC_0063

Nej, ett stenkast längre in i framtiden så fick även jag känna mig som en mörtmagiker. Fantastiskt!

Fast någon ensamrätt på den känslan fick jag då inte smaka på, det skulle minsann vara dubbelhugg i görningen. Till förvåningsgradens förlust så var det tyvärr varken Roman eller Kalle som skulle få drilla gädda samtidigt som mig.

Mörtmagikern Nils åkte på ännu en skopa bekräftelse, men man kan ju ändå undra varför 5 av 7 gäddor gav sig på just Nisses mörtar.

Jo en teori fastställdes. Och det var att Nils är en jävel på att få ut spöna fort, vilket är bra. Men avsaknaden på saftig mört i hinken var stor efter att denne hade varit i farten. Inte ska vi då fastslå någon konspiration gentemot Nils idag mer än att det kan finnas en eller fler anledningar till Nisses framgång på isen.

DSC_0071DSC_0074

Det hade inte krävts många centimeter gädda för att uppnå tvåsiffrig titel med sådan kondis.

Samtliga gäddor var riktigt svulliga och härliga, tyvärr satte vi inte någon större gädda på plats idag. Trots brist på större gädda så lyckades Varpan ändå hinta om att vi skall återkomma strax innan islossning för mer!

DSC_0080DSC_0078

Solen går hem tidigt så här års, och så fick även vi ge oss av innan klockan slagit tre. Just nu är jag i Umeå där jag ska plugga ett tag. Här finns rikligt med gäddfiskevatten till vinters ismete. Jag längtar tills jag än en gång får se en riktigt stor gädda så att jag än en gång kan få sätta mig med skakande händer framför datorn och skriva av mig på bloggen under en redig gäddpsykos.

Peace out!

DSC_0089DSC_0090