Mera work

Efter att jag lämnade Akaroa där fiskemöjligheterna var få så åkte jag på en trevlig liten upptäcktsfärd med min danska väninna ”Tine”. En färd om över 60 mil söderöver i riktning mot det mytomspunne Queenstown. På vägen stannade vi vid ett flertal sevärdigheter, men med en inte så fiskeintresserad färdkamrat så fick fiskesuget i hemlighet nästan koka över nästan varje gång vi korsade en flod.

När vi åkte igenom ”Haast” pass på vägen tillbaka så kokade suget efter saftig öring över totalt. Jag började skrika och vråla, jag utlöste ett vrål ett parningsvrål efter fiskar medan Tine började fnittra över det faktum att hon umgicks med någon slags psykopat.

Jag fick faktiskt svinga lite under resan vilket ledde till en missad Regnbåge och ett landat regnbågsfoster. En riktigt liten jävel, mycket söt.

Efter att ha återkommit till Akaroa så lämnade jag Tine bakom mig då vittringen efter fisk hade nått en kritisk nivå. På egen hand begav jag mig återigen mot Murchison där planen var att stanna på vandrarhemmet ”The Lazy Cow”, var dag skulle bli en enda stor fisketur.

Tre dagar senare lämnade jag Murchison med svansen mellan bena, jag såg knappt en enda öring längs Buller och Maruia River. Jag bestämde mig för att spöt skulle ligga på hyllan under vintern och så bestämde jag mig för att jobba och lägga undan pengar till vårsäsongen. 

Jag begav mig därför till Blenheim där vinterns beskärning och trimning av vinbuskar för mig förhoppningsvis skulle bidra med en riktigt stadig resekassa. Jag hade som kanske tidigare nämnt besökt Blenheim vid ett annat skede. Visiten, vars tidsåtgång var beräknad till ungefär tio minuter vart snabbt förlängd till åttio minuter på grund av Nzbornas bristfälliga vägskyltningar. Herregud, tänkte jag då och bestämde mig för att aldrig, under några som helst omständigheter rulla in i Blenheim med bil igen.

Nu hamnade jag här igen. Skjut mig, tänkte jag…

Under min första dag i den lilla staden om 30-tusen invånare utforskade jag staden ivrigt. I Kring stadskärnan passerade jag en och samma flod vid ett flertal tillfällen. Floder som passerar stadskärnor har för mig ett internt rykte att vara riktigt skitiga, vilket definitivt inte skulle matcha en ståtlig öring och dess krav. Floden var skitig och inte ett enda spår av liv syntes.

Nästa dag så träffade jag en tysk vän Sophie ”Machete”. Vi vandrade omkring i staden och passerade samma floder som jag dagen innan hade passerat. Trots att jag redan hade kommit till insikt om flodens brist på liv så kunde jag inte släppa vattnet ur blicken när vi passerade flodens många broar.

Men där, som en prinsessa på en soptipp svävade en vacker öring över sjunket bildäck. Jag pekade ivrigt på fisken för att få Sophie att förstå att det där var en oväntad företeelse,  att se en fisk som sådan i en sån till synes rutten flod.

Vi tittade på en i cirka fem minuter, den mumsade glatt i sig flugor under ytan. Jag förklarade för Sophie hur gott sådan fisk smakar vilket enligt planerna fungerade, Sophie ville jättegärna göra mig sällskap under en liten fiskeritual.

Vi gick (mig, nästintill springandes) till mitt ställe där jag snabbt visade henne runt i huset för att sedan återgå till det viktiga; skynda tillbaka till den plats fisken stod och myste.

Och där låg hon 25 minuter senare, över sitt gamla bildäck och mumsade på flugorna. Sophie fick i uppdrag av mig att hålla ett öga på fisken från bron medan jag stressade ner till vattenkanten för knyta på en fluga och hitta kastläge.

När jag var klar signalerade jag till Sophie som tillbaka signalerade att fisken låg kvar. Efter en kort stunds kisande med ögonen kunde jag se vad jag letade efter och började svinga ut lite lina.

Flera kast fick flugan att landa mitt framför näsan på fisken, som tydligen inte ville äta just min fluga. Efter ytterligare några försök så bestämmer jag mig för att kasta långt framför fisken så att flugen skulle få tid att sjunka.

Jag gör ett perfekt kast och börjar snabbt leta efter linan på vattenytan och just som jag hittar den så passerar den öringen som gör en distinkt manöver åt sidan, öppnar munnen, stänger den och ruskar lite på huvudet. Ett lyckorus är på väg att bryta ut när jag lyfter på spötoppen, men glädjen rinner av mig när jag utan att känna någonting i armen där jag håller spöt ser öringen sprattla iväg i panik.

Hursomhelst.

Ingen fisk den dagen, nu har jag börjat jobba. Jobbet är tufft och solen går ner tidigt vilket inte lämnar mycket tid över till fiske för mig. Men jag kommer troligtvis att ge mig ut på lite kustfiske då en av mina arbetskollegor är en nästan lika fiskesugen människa som jag.

Vi får se vad framtiden har att leverera.

Peace out!

En reaktion på ”Mera work

  1. Det låter fantastiskt Fredrik och du beskriver så himla fint med tangentbordet! Det känns som att jag är med! Håller tummarna för många fler spännande fiskeupplevelser som vi i Sverige, Dalom, får ta del utav! Kram i stora format/ Mamma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s