Nelson Lakes; Rotoiti & Travers River

Nu var det ett tag sedan, så här kommer ett långt långt inlägg.

För en vecka sedan spenderade jag min sista söndagskväll i Blenheim. Jag träffade en svenska och en finne som var på väg att åka till Nelson Lakes. Mitt val stod mellan att kolla Nelson lakes eller att testa Rai River en snabbis innan min planerade avfärd mot Nordön. Men med färdkamrater så kändes det helt rätt att åka till Nelson Lakes, där en flod vid namn Travers river mynnar ut.

Väl där så visade det sig finnas en 5 dollar (25 kr) / natt backcountry stuga att sova i alldeles vid flodens mynning varpå jag spontant slängde ihop en tre dagars fisketur vid Travers river.

Att komma till stugan krävde en tre timmars vandring genom regnskog längs sjön Rotoiti. En stig med vyer som denna till att få hjärnan att glömma den 10-15 kg tunga packningen som skumpade på ryggen.

DSC_0019 DSC_0017

Efter att tre timmar på fötter hade passerat nådde vi floden. Hjärtat bultade lite smått vid tanken att jag skulle få se den flod som jag nästan slumpmässigt hade begett mig till utan djupare efterforskning. Tänk om den är överflödig, svår att korsa, grumlig, har buskig omgivning och bara är allmänt svårfiskad?

DSC_0060

Nå, vi nådde floden tillslut och den var alldeles, alldeles, alldeles –

Underbar!

Men jag hade varit vid fina åar förut utan att se en fena.

Återigen men, på det första ställe jag slängde ett öga möttes jag av synen utav en liten mörk skugga vid ett hörn som svävade på mjuka fenor. Jag berättade för finnen och svenskan att jag behövde en liten paus, de tyckte en paus var en bra idé så det fick så bli. De var nyfikna på att komma fram och titta på fisken även dem, men jag berättade att området var tillfälligt avspärrat.

Efter ett par kast ut i det blå så visade fisken på att den visste vad jag försökte göra och att det inte var roligt så någon lycka vart det inte den här gången.

Vi gick därför vidare och nådde tillslut stugan med en brygga där monstruösa ålar krälade i väntan på att finnen skulle hoppa i så de kunde bita honom i tårna – och så vart det.

Jag lämnade de stimmiga turisterna bakom mig och begav mig med löftet om en öring till middag.

Att utforska den å som man ska fiska under de följande två dagarna är minst sagt spännande. Och den här floden var fullpackad med öring och hade perfekta kanter utan buskage att vandra längs, vilket ledde till att jag inte missade synen av en endaste öring. Nackdelen med detta var att det även var fördelaktigt för öringarna som inte riktigt var nyfikna på vad det var för en tomte som försökte lura på dem en ful piercing i läppen.

Tre timmar senare så insåg jag att inte längre befann mig runt storstadsöringarna som gick med på vad som helst, vildmarksöringarna var så pass skygga och kräsna att jag genast ändrade min åsikt om att fem meters tafsar och kamouflagekläder var överdrift.

Skymmningen trängde sig på och snart vandrade jag på väg tillbaka till hyddan, smått förbryllad och besviken på mig själv. Men med så många siktade öringar så fanns det väl rum för misstag de kommande dagarna?

På vägen hem så vandrade jag längs ett stråk med ca 50 cm djupt, stilla dött vatten som ändå var anslutet till en starkare fors. Till min stora förvåning så stötte jag på en redigt fet öring som kom glidandes alldeles under ytan, både jag och fisken hoppade till.

– Ey! What’s up!? Klämde jag spontant ur mig till öringen som vände mig ryggen och flydde.

Jag glömde nämna att jag träffade två fiskekortskontrollanter vid bryggan som jag tog en snabb chatt med innan jag begav mig. De gav mig ett tips om att fiska stilla vatten under skymming som följer; lägg ut nymfen och vänta tills en öring kommer för att sedan röra upp nymfen ur sanden – dödligt, sade de.

Jag bestämde mig för att nästa gång jag kommer till ett liknande stråk så måste jag smyga fram. Fem minuter senare kom jag till ett nästan identiskt ställe.

Jag smög mig sakta fram. Jag tittade på vattnet i tjugo sekunder mellan varje fotsteg. Precis när tålamodet började brista så såg jag en mjuk fena, en till jätte ute för middagstid.

Jag lade rörigt ut nymfen varpå fisken kom ur sikte, jag var nervös och otålig så jag började lirka in nymfen för att lägga om. Just när jag lyfte flugan ur vattnet så kom jätten in och försökte ta nymfen. Och där var den chansen bränd, tänkte jag men lade ändå ut nymfen, dock i misstro.

Inget hände under de första tio sekunderna. Jag tog till kontrollantens tips och började studsa in nymfen och så kom fisken genast in i bild och högg aggressivt. Jag spände linan och kände en våldsam spänning. Fisken ville rakt ut i den starka strömmen innehållande fallna träd och grenar, vilket skulle innebära säker vinst, för fisken.

Hon var stark, så jag fick helt enkelt sätta handen på rullen och testa knutarna och spöt till max. När spöt och linan var pressat till max så studsade fisken upp i ett våldsamt plask, sedan släppte trycket och jag vevade snabbt in linan. Det kändes som om hon hade släppt men hon följde uppgivet med in.

Fas två, näta fisken. Jag stod på en vall och fisken var utom räckhåll men ändå alldeles nedanför mina fötter. Jag kastade mig rakt ut i vattnet och landade i ett plask bakom öringen som nu insåg att det var dags att försöka pysa på riktigt. Återigen pressades spö och lina att prestera till max. Fisken hoppade igen innan den uppgivet kom in varpå en serie av uppror följde innan hon föll för nätet.

DSC_0043 DSC_0029

Älskvärd fisk. Ingen fisk jag med gott samvete hade kunnat banka ihjäl för lite mat. Nej en sån här fisk är en enorm glädjespridare och jag vill tacka alla som gjort samma sak med den innan mig, om den nu har fångats tidigare.

Nästa dag begav jag mig ut vid 9 tiden för att slita upp ett flertal öringar som denna.

Trodde jag. Jag fångade inte en enda fisk på 8-10 timmar vilket jag enbart har mig själv att beskylla då jag sumpade cirka 10 bra lägen till stor fisk på både vått och torrt.

Men att få vistas vid den här ån under en hel dag är bara allmänt uppfriskande. Sen lär man sig inte av framgång, utan av misstag. Framgången är bara kontrasten till vad som ej är och vad som är misstag.

DSC_0051 DSC_0054 DSC_0056DSC_0023 DSC_0047

Regnet kom under nästa dag vilket fick mig att ge mig av, men äventyret är långt ifrån över….

Fortsättning följer… Bestämde mig just för att dedicera hela oktober till öringfiske. Och just nu tror jag att jag har hittat en guldgruva, i dubbel benämning. Det är upp till vädret och mina nerver.

Peace!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s