Silvret blev till sand

Efter en hel del plugg, vinter och skitväder så finns det äntligen tid för blogg och fiske i mitt liv igen! Jag bjuder därför på långläsning!!

Under Kristi himmelsfärdshelgen så bestämde jag och Nils oss för att åka till en av sveriges absolut bästa laxälvar för att kanske fånga en av våra livs första laxar, varning för extrem betoning på ”kanske”. Vi kollade i älvens facebookgrupp och försökte luska ut lite fakta om välmåendet hos de stackars laxarna under våren. Tydligen så ska blanklaxarna inte ha börjat slira uppströms från havet ännu, detta innebar att enbart övervintrande gamla slapp-laxar skulle vara tillgängliga för fångst. Vilket i sin tur innebar att det inte alls är särskilt många laxar i älven överhuvudtaget. För att göra saken värre så var vattenståndet extremt och flödet räknades till över 250 kubikmeter vatten per sekund, det kändes därför som att vi lika gärna hade kunnat åka till en höstack för att leta efter en nål.

Men för att inte dränka fisketuren till döds i en hink med pessimism så fick vi försöka trösta oss med att det var prime-time för nystigen havsöring. Även om vattenståndet var katastrofalt så fanns det en god chans till en fin och blänkande silverhavsöring, plus att även öringar kan förslappas och stanna över vintern. Denna nystigna optimism ändrade vår attityd lite och vi slapp därför drunkna i pessimistträsket.

Första kvällen spenderade vi ihop med en snubbe som heter Patrik, som bokstavligen bor vid älven – Både i hus och i vadare. Han lärde oss ett och annat, pratade om det höga vattenståndet, gav oss en näve utav sina bästa tub-flugor och bäst av allt – Han lurade en ganska stor fisk av något slag att attackera hans fluga intill vattenytan alldeles inne vid land.

Fisken krokades inte, men, den avslöjade att det i älvens vrålande vrede faktiskt fanns organiskt liv. Denna fisk visste inte att den hade utlöst en atombomb av hopp i två vilsna fiskare.

DSC_0025

Patrik visar Nils hur man kastar med en flaggstång till flugspö.

Den lurade och nästintill krokade fisken gav mig hopp och drabbade mig med en tvångsartad nötarmani. (Obsessive Casting Disorder).

Jag slängde ut min sjunkklump med en fluga i en färg som matchade mitt nyfångade glada humör. Ett par hundra kast senare så insåg jag att det nog tyvärr inte skulle börja rycka i spöt den kvällen. Vi begav oss därefter hem för att Patrik skulle på middag hos mormor, men klockan hade blivit 22.00, mormor skulle ha bjudit på middag klockan 20… Patrik konstaterade, inte allt för besviket, att ”Det vart ingen mormor ikväll”.

Nej. Varken mormorlax eller Patriks mormor hamnade vid något middagsbord ikväll…

Nästa dag skulle bli dagen då det skulle ske. Oavsett förhållandena så kändes det nästan mer trovärdigt att vi skulle få känna på fisk än att vi inte skulle få göra det.

Solen började skina extremt tidigt och försökte på så vis locka ut två trötta själar ur ett herbre utan rullgardiner. Solen skulle inte lyckas förens klockan 07.30, då vi äntligen steg upp för att provsmaka pastasalladen som hade allt, utom kapris – som var fantastisk. Nästa steg skulle bli att kliva i vadarna.

Med otyglade vadare och med vadarkängor på fötterna så satte vi oss i golfbollen för att navigera till samma ställe som Patrik hade visat oss kvällen innan. Efter att vi hade tagit oss igenom de trettio minutrarna mellan campingen och den magiska platsen så möttes vi av synen av en stor vit skåpbil, parkerad framför skylten ”Fiskeparkering”. Detta var ett ganska för uppenbart tecken på att platsen redan hade blivit tagen. Vi körde därför mot en plats som vi tidigare hade spanat in, en bit nedströms. Framför den platsens motsvarande skylt fanns inget fordon.

Vi klev ut i solen och tittade mot vattnet. Det började pirra i ens fiskliga kroppsdelar, en såg laxar istället för fåglar, vinden kändes som strömmande vatten och solen blänkte som om den vore sidan av en gigantisk lax. Världens alla problem försvann, utom ett – Kvar fanns bara det faktum att vi inte hade fångat en fisk ännu. Det var det enda problemet i livet och löste vi detta så skulle vi finna oändlig lycka.

Moralen var på topp.

DSC_0035DSC_0034

Magkänslan sa att vi grävde på rätt ställe. Men inget silver ville visa sig, varken för oss eller för lyckosökarna på andra sidan älven. En enda tanke dinglade runt i hjärnbalken och denna återkallade Patriks röst med eko ”Man brukar säga att det i denna älv kan ta 60 timmar mellan huggen, varav 2/10 resulterar i en landad fisk”. Jag hade även läst på en annan blogg att det för en stackars fiskarinna hade tagit drygt 25 000 kast innan hon krokade sin första lax. Jag insåg strax att det inte kunde gå 60 timmar på ett dygn och inte ens om det gjorde det så skulle jag hinna kasta 25 000 gånger.

Hoppet… Det hängde nu löst.

Men jag tröstade mig med att jag hade Norrlands bästa sjunkklumplina, hemslussad från Nya Zealand.

Efter att vi med etthundraprocentig fokus hade fiskat av våran lilla sträcka så började det gamla ordspråket om det gröna gräset på den andra sidan spöka med oss. En trevlig gubbe som bodde vid älven och som hade en hel del erfarenhet av fisket konfirmerade att ordspråket finns där av en anledning. Inte konstigt, tänkte vi och beskådade platsen på andra sidan där solen sken och där tio fiskare delade sträcka istället för två.

Valet stod mellan att åka vidare uppströms eller att ta oss till andra sidan för att trängas. Vi valde alternativ ett.

Ett par kilometer högre uppströms skulle vi ta oss genom skog och land för att åter komma ner till älven. Vi gick först vilse och tänkte ta oss över ett litet biflöde med hjälp av en halvdränkt gammal bro som låg och guppade. Vi hörde bara det forsande vattnet och såg enbart silvriga laxar medan våra fisktörstiga hjärnor stod i brand. Men en liten smula förnuft hade vi fortfarande kvar. Vi navigerade om och tog oss genom skog och över bäck. Slutligen nådde vi fram till älven igen.

Vi hittade en plats lika underbar som känslan av en sprattlande fisk i händerna…

DSC_0059

Utan  störiga träd och utan allt för stora volymer av rasande vatten lyckades vi återigen säkra det löst hängade hoppet. Men i det strålane solskenet så förföt timme efter timme utan att någonting hände…

Så plötsligt skedde det mest otänkbara under förhållanden som dessa…

DSC_0047

Det var nu bekräftat att jag kanske hade sveriges bästa sjunklina, den hade tagit min fluga ända ner till botten och kilat in den i en sten eller i en stock. Och så slutade ännu en era för en stackars laxfluga som aldrig fick förlora sin oskuld. Jag drog mig åter tillbaka till knytbåset där jag skulle spendera den närmsta tiden knytandes. Alldeles efter att jag hade satt mig ner och börjat gräva i flugasken hörde jag ett plask som inte kan ha orsakats av flodens flöde. Jag kollade på Nils med uppspärrade ögon men han tycktes inte ha hört vad jag hört.

Jag tänkte då att jag kanske hade börjat lida av glukosbrist och att det kanske inte var något riktigt plask som jag hade hört – Det kan ha varit en auditiv illusion. Jag slutade att gräva i flugasken och grävde istället kvickt fram min enda sportlunch. Festen var över på mindre än trettio sekunder varpå en sportlunch och en halvliter vatten hade konsumerats. Jag ruskade kraftigt på huvudet för att låta energin plaska runt i hjärnan lite.

Jag såg och hörde sedan med mina fullt fungerande syn respektive hörselorgan att det än en gång plaskade till i vattnet, just där vi i cirka tre timmar tillsammans hade kastat cirka 700 kast. Denna gång gick inte fisken Nils obemärkt förbi. Nils stod på plats och jag satt i knytbåset. Därför fick Nils mala först.

DSC_0039

Han kastade och kastade medan jag knöt så att det brände i fingrarna. När jag kommit ner till älven med en ny fluga i tafsens ände så hade det plaskat ytterligare tre gånger. Alldeles innan jag skulle börja svinga mitt första kast så härjade fisken eller fiskarna två gånger till. Nu fick vi se hela den blanka sidan av fisken som såg ut att väga över fem kilo. Öring som lax, den skulle fångas. – Nu skulle det garanterat ske, tänkte jag.

När man är vilsen ute vid laxälven så kan man efter många timmars febrilt nötande börja se spöken. Det kan vara det löst hängande hoppet om fisk som kämpar för sitt liv. Hoppets sista väg ut kan vara att utlösa ett adrenalinrus för att kunna slå ner allt tvivel och på så vis hålla sig vid liv. Det kanske kan ge hoppet kraften att tillkalla spöken?

Hoppet hade isåfall lyckats. Fiskarna(eller spökena) som sällan fast med jämna mellanrum plaskade mitt framför näsan på oss vägrade att hugga, men de fick oss att nöta i ytterligare 2 timmar. Energibristen var ett faktum, men vi hade egentligen inte tid till att äta. Fiskekortet var tidsbegränsat.

Nils som inte hade ätit någon sportlunch följde mig tätt i spåren likt en hund medan jag fiskade sträckan upp och ner. Vi försökte fiska av varenda kvadratcentimeter av det lilla området som fisk-en/arna hade plaskat i. Han trodde mitt ord om att vi snart skulle få fisk, men det började kännas hopplöst. Fiskekortet gick ut klockan sju på kvällen och när det var en hel halvtimme kvar gjorde Nils det oförlåtliga…

Ur en matlåda av glas åt han pastasallad, han drabbades kvickt av matkoma och lade fisket på hyllan. När hans blick hade slocknat så gled spöt ur hans hand – Så tråkigt Nils, att silvret blev till sand.

DSC_0071

Och så hade vi efter tio timmars jobb och 250 kronor inte fått mer än en antydan till skavsår på händerna.

Jag fick dock träffa mina NZ-kamrater Jacob och Markus igen på kvällen, vilket var riktigt kul.

Tre dagar senare fick jag ett MMS av Jacob som hade fiskat gratis i Skellefteälven i några timmar.

11267815_10153296420789028_356320764_o

90 Cm öring och ett skratt rikare än oss hade han blivit.

Det var allt!

Nästa gång siktar vi in oss på en annan Norrländsk älv på vägen hem från Umeå. Där är huggkvoten för blanklax 100 timmar/hugg, men öring som det tydligen finns gott om är som tur är inte inräknad in den statistiken.

Peace!!

DSC_0227 DSC_0141 DSC_0151 DSC_0180 DSC_0182 DSC_0193 DSC_0204

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s