Tur på Tur

Jag och Elly bestämde oss för att ta en fjälltur tillsammans i mina och hennes mors hemtrakter, nämnligen Dalarna. Det kändes nämnligen som så att Elly äntligen hade fullbordat sin träning. Från instruktionsklipp till åker, från åker till P&T-tjärn och från det… ja från det skulle bara de vildaste marker vara nästa utmaning, närmare bestämt vildmarken.

Vi hade efter en tids luskande en hel älv av tips på ställen att utforska i Dalarnas fjällregioner. Men i Dalarna finns tyvärr inte de bästa fiskevattnen uppe bland bergen, utan helst djupt in i de myggiga skogara. Att ta myggen med en nypa salt i all ära, men när sanningen ska fram så är de hemska och bör till varje pris undvikas om det är att ha trevligt som är turens slutgiltiga ändamål.

Att slippa mygg var dock inte anledningen till att vi letade oss upp till det karga, utan det var de mäktiga utsikterna som lockade med sin idyll.

DSC_0275

Fjället vi besökte var en nationalpark, vilket kändes surt när vi först upptäckte fjället på google maps. Det såg mångsidigt ut – här skulle vi både kunna vandra, fiska och njuta av panorama! Men i nationalparker är fiske oftast strikt förbjudet. Det visade sig dock snart att denna nationalpark var förlåtligt förvaltad – fan vad smart att upplåta vatten i en nationalpark!

Vi klampade in på Naturum och köpte fiskekort innan vi slängde på oss ryggsäckarna och påbörjade vår vandring i ett disigt och ljummet väder. Solen var blyg och tittade skymt fram genom den tunna, högt belägna dimman.

Med en prognos som påstod regn förde vi turens kanske kämpigaste sträcka till slaktbåset med en nypa högmod. Svetten porlade ner från panna och tinning och fortsatte ner över kind och nacke under största delen av ”klättringen”. När vi för första gången vände oss om för att se ut över de skogstäkta dalarna så syntes knappt ett barr, det låg en grå slöja över landskapet bakom – ett regnväder hade börjat jaga oss.

Det skulle inte dröja förens de mordiska regnmålen skulle hinna ikapp oss med sin råa kyla och sitt smattrande regn. Det trummade om regnjackorna medan drömmen om en varm kväll framför en brasa intill en sjö sakta spolades bort.

Vi hade tagit oss upp på en tundra. Här uppe fanns bara sten, mossa, sorgsna outslagna björkar, snö och lite sjöar med en del vattendrag. Vi vandrade längs en sjö i det kalla duggregnet då jag började inse att det nog inte skulle bjudas på någon som helst kläckning under denna vandring.

DSC_0136

– Kan det här va nått? Undrade Elly.

Jag fnäste lite väl bestämt att detta trolgitvis var en näringsfattig och stenig gammal sjö som saknade liv i allra högsta grad. Det var dessutom inte en av de sjöarna jag hade blivit tipsad om, faktum var att ingen hade nämnt något om denna ganska lilla sjö.

–  Kolla bara på björkarna som knappt har fått knoppar, här är nog stendött. Krystade jag.

Men oj vad fel det kan bli ibland. Där stod jag och generaliserade. Så fort vinden mojnade en nypa så avslöjades eldorado – en hel vakfestival. Det allra största partytältet verkade dumt nog vara placerat mitt i sjön. Men alla fiskar fick inte plats där och även en hel del intressanta vak syntes emellanåt nära land.

DSC_0131

Mitt humör hängde inte riktigt med i svängarna. Först lovades dåligt väder, så vart det fint väder, sen började det ändå regna och blåsa, men så helt plötsligt hade vi hamnat på en vakfest efter att ha halkat runt i gammal blöt snö? Vad är detta för ett ställe? undrade jag. Det var kallt och rått i luften. Jag började även inse att jag inte alls hade någon koll på hur vädret måste vara för att insekter ska kläcka.

Runt sjön fladdrade ett fåtal små bruna nattsländor förvirrat omkring, precis som om de just fått vingar liksom från ingenstans. Inga syntes direkt på ytan, superpuppan i matchande färg skulle därför få mala först den här gången.

Jag placerade Elly i en liten vik med lite mindre vak och tänkte att hon kunde få nöja sig med de lite mindre fiskarna eftersom hon ännu inte blitt bortskämd som jag. Själv kastade jag rakt ut där jag sett de saftigaste vaken. Det vakade nära flera gånger men ingen fisk tog min puppa. Elly tedde sig optimistisk och väntade länge innan hon la ut flugan på nytt medan jag hopplöst försökte kasta tvärs över halva sjön om och om igen. Fem till tio minuter hade passerat och jag började tycka att någon fisk väl borde ha tagit flugan vid det här laget, om nu puppan var det rätta alternativet.  Jag började tveksamt bråka med latmaskarna i flugasken men ingen kändes riktigt som den rätta. Men en fet brun klinkhammer kanske skulle kunna göra jobbet, tänkte jag och började knyta om.

Det kändes elakt att byta fluga utan att säga något till Elly eftersom jag trodde hennes fluga var hopplös. Men jag tröstade min goda sida med att jag skulle ge Elly en likadan fluga som jag bytt till så fort jag kammat hem första fisken.

Och så sa det *pluck* och något hade vakat just där Ellys fluga skulle ha varit om den inte hade blivit insugen av en livs levande…

Det var inte sant!

Fisken satt på kroken och inte trodde jag att ”fjuttarna” i lillviken egentligen skulle vara just en sådan fisk våta sommardrömmar består av. Det var en stadig portion av äkta vara som klivit på kroken, ingen fjantfisk. En fisk som kunde dragit av linan om den inte drillats rätt, tur att Elly minsann kunde drilla fisk.

Grattis!

DSC_0112DSC_0119

Efter bara tio minuters fiskande var turens bästa fisk landad

Vinet

En full vinflarra, ett bevis på att fisken fångades tidigt.

En lyckans gris, den där Elly. Jag var sprängfylld med glädje för hennes skull, men det hela hade känts lite bättre om även jag skulle få fånga en minst lika fin fisk. Istället fångade jag två i jämförelse ganska fjuttiga öringar i den storlek som jag tänkt skulle göra Elly nöjd.

Istället fick något mycket bättre nu göra henne supernöjd vilket nog är mer nöjdhet per gram fångad fisk. En fröjd är det, att få se någon gå från intstruktionsfilm till åker till regnbågstjärn till sin första alldeles äkta vilda fjällöring.

Livet gick trots glädjen vidare och likaså gick den stig vi följde vidare in i den mystiska tundran uppe på Fulufjällets väldiga platå.

Vi förföljdes av kyla, vind och regn under flera ändå trevliga dygn på fjället medan nästan inte ett enda vak syntes till. Men en enda fisk, en fisk att göra oss båda nöjda hade satt sig som ett liten ljus stjärna i hörnet av allt vi gjorde och upplevde på turen därefter.

DSC_0217

Solen tittade fram under den sista dagen och lät sig lysa upp naturen och färgade på så vis de efterlängtade vyerna.

DSC_0223DSC_0235

Minnet från fisken var med oss.

När vi gick över berg och dal…

DSC_0263

När vi korsade å och bäck…

DSC_0190

Och när vi sökte oss till de vatten som inte var upplåtna. Vi hade absolut inte för avsikt att fiska där det inte var tillåtet att fiska. Men om fisken bjuder på vakfest så kan en inte riktigt rå för att man råkat slänga ut en fluga då det kan vara lite oartigt att tacka nej till fest. I synnerhet till en vakfest.

Men det bjöds som tur var inte på någon fest den kvällen.

DSC_0205DSC_0207DSC_0231DSC_0271

Mount Städjan i sin prakt.

DSC_0242

Göljådalen, där en regnkatastrof år 1997 orsakade en flodvåg som plöjde ner genom dalen och rensade många av de stackars träden som stod i vägen. Därav kalhygget i bildens vänstra sektion.

DSC_0268

Det var allt för den här gången. Nästa steg blir Kirunafjällen och Abisko där jag och Nils med Jacob ska besöka Jacobs topp-secret rödingvatten. Så vi får allt se om jag lyckas övertala Jacob om att åtminstone få ladda upp bild på en fisk eller två.

 

PPPPZZZ!!

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s