Friska vindar och surhål

Nu har jag otroligt nog tagit mig upp i norra Sverige än en gång med min Golf som gång på gång lurar mig att dennes tid är inne. Den pajar ständigt men vägrar att sluta gå. Raka vägen från Enköping till Byske älv åkte jag för att plocka upp Nils som hade tjuvstartat och kanske bränt sina fiskebatterier på att försöka fånga lax i en vecka.

Morgonen då vi begav oss från Byske till Norrbottens fjällregioner var sur och grå. Det var sådant regnväder som inte riktigt kan klassas som regnväder, det känns snarare som om luftfuktigheten har blivit så hög att allt som luften vidrör blir dyngsurt.

Dyngsurt är egentligen ett ganska otippat ord, men för en gångs skull fick ordet sitta som hand i en handske.

Vi letade oss till Jokkmokks ”Pärlälven” för att tillbringa natt nummer ett i en stuga intill vattnet. Älven var hög som ett hus och kastade alldeles för mycket vatten nedströms för att en skall kunna känna ett genuint fiskesug. Men vi begav oss ändå lite motvilligt ut. Flera timmar, flera myggbett och några få mindre harrar senare gick vi tillbaka till stugan.

Myggen skulle undvikas och så utförde vi ett mindre massmord innan vi skulle falla till sömns. Men stugan läckte. En lång natt på en hård bänk och med surrande myggor överallt passerades. Jag insåg på morgonen att det är när jag sover som myggorna får suga ostört. Jag och Nils hade varit värdar åt en myggbuffé. Detta var inget vi frivilligt hade ställt upp på varpå ilskan kokade över en aning när vi fick se alla blodfyllda myggor sitta i morgonljuset vid fönstret och längta ut i friheten. Så synd att myggen inte är lika bra på att hitta ut som in.

DSC_0054

JokkmokkstugemassakernHär gick två galningar lös med händer och eldkastare.

Illa kvickt packade vi våra prylar och rensade upp lite i stugan och bestämde oss för att lämna mardrömmen bakom oss. Med golfen girade vi åt svindlande höjder i områden nära stora sjöfallets nationalpark.

Allt eftersom Jokkmokk hamnade allt längre och längre bakom oss så vart vädret allt friskare och klarare. Solen tittade fram genom diverse gluggar i molntäcket och lyste upp berg som jag inte trodde fanns. Vi nådde vår destination och påbörjade en kortare vandring mot ett litet sjösystem som var skäligen misstänkt för att ruva på ett bestånd med rödng.

DSC_0088 Luften hade blivit varm och mild och vinden hade tagit ledigt. Vi var framme vid sjön och väntade hoppfullt framför dess spegelblanka yta samtidigt som klockan tickade mot midnatt, vilket anses vara ”Rödingtimmen”. Men livet är inte alltid en vakfest. Sjöns yta fick ligga ostörd och reflektera hela den ljusa natten lång.

Nästa morgon vaknade jag till liv något tidigare än Nils. Morgonen var torr, grå och en aning blåsig. Jag traskade runt vad vi hade att arbeta med i någon timme. Men fjällen kändes alldeles tom och livlös. Jag satte mig ner emot en värmande sten och tittade på medan vinden sparkade runt vattnet i ytan på vår lilla sjö.

Var ska jag börja? Frågade jag mig själv.

Jag hade glömt bort den frid som går att finna när det inte finns något som helst att göra. När jag satt där mot stenen så vaknade alla tusen viljors fjärilar till liv och började flyga åt olika håll, vilket orsakade en djup och besvärlig stress. Men när ingen av dessa viljor kunde matas med min tid så kvävdes de snabbt och föll döda till backen. Det fanns inget jag kunde göra förutom att sitta där och vänta på att vädret skulle bli bättre. Och det var just vad jag skulle göra.

”Koppla av”. Jag började förstå vitsen med uttrycket och uppnådde ett fridfullt stadie när en är vaken men ändå sover. Jag iaktog naturen och lät mig fascineras utav den en stund.

Plötsligt kunde jag känna något emot min hud, något värmande. Mina pupiller krympte när ett bländande ljus träffade mina ögon. Det var solen som hade hittat hem. Jag tittade mot skyn och såg att solen inte bara hade hittat ett litet hål i dagens grå slöja, utan den grå hade blivit bortschasad. Den stora grå väggen vinkade adjö och lunkade bort mot horizonten.

Samtidigt så kom vinden av sig en aning och viken nedanför låg snart spegelblank. Knappt en minut efter att solens varma strålar träffat min hud såg jag resans första vak. Jag for upp som en alarmande vakthund.

Små svarta bäcksländor minglade runt längs landkanten. Vissa av dem bestämde sig dumt nog för att para sig i luften. Deras osynkade flygning och ökade vikt tvingade ner dem i ytan, och då passade de små rödingkräken på.

Det vakade dock sparsamt. Jag knöt på en svart liten allround-immitation men det enda som tog min fluga var vinden som sakta men säkert letade sig tillbaka.

Nils hade kommit ikapp mig. Vi såg det sista vaket tillsammans innan vinden kommit tillbaka för att slakta den spegelblanka ytan helt. Vädret var dock fortfarande legendariskt så vi bestämde oss lite motvilligt för att nymfa bort några timmar i solen istället för att sitta och sura.

Resultatet var långt över förväntan.

DSC_0135DSC_0188DSC_0181DSC_0163DSC_0174DSC_0199 Vi hängde med på en riktig rödingfest! Mer kommer! Peace

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s