Långskott

Med en tredagars ledighet efter den intensiva Fjällräven Classic veckan var det dags att komma bort från skrikiga folkröster på riktigt lite och dra på med ett riktigt långskott i naturen.

Ett mäktigt högtryck var enligt meterologerna på ingång ifrån Kolahalvön. Till skillnad från många andra som inte ville tro på det här ryktet så bestämde jag mig för att lita fullt ut på meterologerna – någon gång under 2015 måste ju det vackra vädret råka snubbla in i Norra sverige. Skulle den här prognosen hålla så hade jag alla garantier för att få uppleva himmelrike på jorden om ändå för en stund.

Jag lämnade därför Abisko en mulen och kvav kväll och litade på att framtiden skulle ge något mer än bara grå moln.

Jag hade 7-8 timmars vandring framför mig som jag hade tänkt att dela in i två etapper. Jag skulle gå efter mitt frukostpass på fredagen och komma hem alldeles innan mitt kvällspass på tisdagen. På så sätt kunde jag utnyttja mina icke lediga dagar också, vilket var ett måste för att få till minst en maniskt helhjärtad fiskedag vid min destination.

Jag sov som en drake första natten och vaknade tidigt till liv på lördagsmorgonen, fullt utvilad. Utvilad nog för att fortsätta och fullfölja vandringen i maximalt tempo.

I närheten av min destination kom jag av mig från leden en aning och fick kämpa mig igenom videsnår och sumpmark. Efter att ha brottats med snåret i över en timme nådde jag en plats där sjöns sandbottnen hade vandrat upp på land en aning – jag hade hittat min alldeles egna playa på fjället.

Jag trängde av mig skorna och tog en paus så välförtjänt att jag nästan borde fått betalt i guld för mitt slit.

DSC_0090

Den första betalningen skulle inte dröja länge. När jag klev ut i vattnen och kände den lena sanden under mina fötter så yrde guld upp i ett stort moln runt mina fötter.

DSC_0069DSC_0065DSC_0057

Guldet var inte ”äkta” och var således inte värt någonting hemma i civilisationen, men här var ”guldet” exakt lika värdefullt och glimrade lika fint som riktigt guld. Detta var bättre än äkta guld därför att jag slapp känna mig pressad att behöva bära med mig en massa utav det hem.

Med guldrenade fötter fick jag på mig både strumpor och skor igen. Vandringen fortsatte en kort stund tills det att vinden som under hela dagen hade accelererat successivt började urarta i storm. Stormen var så kraftig att vitvågor uppstod i de allra minsta av vattendrag.

Jag satte mig mot en enorm sten och slumrade i någon timme innan jag vaknade till av att stormen hade börjat utvecklas till orkan. Solen sken dock ostört och jag kände det på mig att det bara var det efterlängtade högtrycket som skyndade in över fjällkedjan. Min intution, min magkänsla, hade hela tiden vetat att metereologerna talade sanning – Imorgon skulle vädret alla har längtat efter ankomma.

Jag valde tältplats och fick efter några om och men upp det på en torr och mjuk mossa. Mossan var ungefär lika mjuk som en skumgummimadrass, och med dubbla liggunderlag så var även kungabädden verklighet.

Efter en i sinnena lugn men till vädret sett turbulent och stormig natt vaknade jag till liv, än en gång utvilad till fullo. Ofta orkar inte vinden mer än bara en dag och ger då med sig på kvällen, men nu hade vinden plöjt på hårt genom ett dagpass följt av ett nattpass. Detta hade lett till att vinden nu var mer eller mindre utslagen. Detta lämnade mig ensam med en mycket inbjudande älv tillsammans med en molnfri himmel och en strålande sol.

Jag kände något på min handled, något som genast triggar instinkten att drämma till handleden med den andra handflatan;  nämnligen ett litet insektskräk – förmodligen en mygga.

Men jag hejdade mig genast och kände så mycket ödmjukhet som en fiskare kan känna inför en insekt.

DSC_0453

Just one look at you, and i know it’s gonna be, a lovely daaaaaaay…

Jag stormade fram till älven och började med hjälp av solen skanna av älvens botten. Den var bred och grund, vattnet var nästintill kristallklart men hade en tung nyans av turkos som hindrade mig från att se ner på botten vid de djupare hålorna som fanns lite här och där.

Jag hade aldrig fiskat röding i strömmande vatten förut. Något har alltid sagt mig att den fisken inte riktigt trivs i strömmar på samma sätt som öringen, utan den känns mer hemma i fjällsjöar.

Men den här älven såg så inbjudande ut att fiska att jag tänkte ge den mer än bara en chans – När eftermiddagen väl skulle börja bli kväll så skulle hursomhelst dagsländorna avslöja sanningen.

DSC_0263

Jag tänker kalla älven för Alice

Jag fixerade ögonen på de platser där man i stort sett inte kunde se bottnen och tittade länge. Men älven kändes död. Inte ett liv förutom de rätt många insekterna på ytan som fick ligga där i godan ro och följa med strömmen.

Det drog lite i magen; jag kände att jag slösade min tid och det började luta åt att gå till någon av de närliggande sjöarna istället.

Men jag hittade slutligen en väldigt vacker och liten pool – en kanske alldeles för liten pool, misstänkte jag. Jag lät mina ögon skanna av poolen ett tag och såg slutligen fiskligt liv. En liten men ändå vuxen röding tittade fram från djupfåran för att sedan åter försvinna ner. Strax därefter såg jag ett litet plask i ytan på ett annat ställe i poolen. Jag drog på mig min pessimistiska slöja och antog att det bara var mindre röding i poolen och att jag antagligen redan sett den största.

Jag kastar en stor nattslända ut i strömmen och låter den glida ner över djupkanten och ut i poolen. När en lite grannare röding drämmer ner nattsländan under ytan och fastnar på kroken så fattar jag ingenting utan börjar bara tjuta lyckligt.

DSC_0131DSC_0209

Med en bättre röding i håven så kände jag nästan redan att dagen var fullbordad. Men som vanligt hade jag enbart fått mersmak och det fradgades nästan i munnen vid tanken på fler fiskar. Och fanns det kanske större?

Jag försökte vidare med torrflugan men det vakade nästintill aldrig, alldeles för sällan för att det skulle kännas meningsfullt. Jag letade fram min gamla Nya Zealand ask som hade fått följa med och grävde fram en stor indikatorfluga och en redigt viktad nymf.

Det var just rätt metod. Med denna dödliga combo lossnade allt, det kändes som om jag hade punkterat poolen så att den hade börjat läcka röding.

Efter att en del fina rödingar fått smaka på både krok och nät började fisket gå långsammare. Jag var precis på väg att ge upp då dagens hittils största fisk kliver på. Jag får en så kallad fiskeorgasm och trodde inte mina ögon när jag testade min nya våg.

DSC_0178DSC_0220DSC_0240

Jag bestämde mig för att hålets bästa fisk var dragen och drog därför vidare nedströms.

Älven slutade aldrig att imponera i sin prakt. Men jag hittade aldrig en pool lika perfekt som den första och fisketuren blev mest en ändlös upptäcktsfärd. Efter många kilometers långsam vandring nedströms beslöt jag mig för att vända och gå hem.

DSC_0253

Eftermiddagen var inne på sin senare etapp och jag kände på mig att det snart skulle bli dags att spana efter vakande fisk på riktigt. Jag hade lämnat ett riktigt fint sel ofiskat enbart till detta. Väl där kunde jag se hur dagsländorna kämpade för livet i den lena och blanka ytfirmen.

Varför ett dödsdömt litet kreatur kämpar så för livet förstod jag inte. Det gjorde nog heller inte den röding som på en bestämd plats avslutade kampen för de sländor som drev förbi.

Min dröm var i stort uppfylld. Att få smyga sig på en fisk som äter dagsländor av ytan i ett perfekt sel är bland det mest spännande som finns och nu skulle det äntligen bli av!

Det var ett mycket långt kast som behövdes läggas ut nästan helt perfekt. Jag bestämde mig för att pröva en helt ny dagslända i asken istället för att prova mitt säkraste kort. Den nya sländan var verkligen skitsnygg och inte ens den kräsnaste av fiskar skulle kunna säga nej. Det tog några försök innan jag fick in det perfekta kastet – jag spände bågen och flugan landade mitt i prick. Tro det eller ej, men den snygga sländan var inte särskilt schysst mot min 5x tafs och en krullig liten boll av nylon landade bredvid flugan. Fisken steg och plockade något av ytan men det var inte riktigt flugan, utan det var trasselbollen som tydligen var mer intressant än dagsländan. Jag gjorde ett instinktivt mothugg, trots att jag visste att flugan inte var i fiskens mun.

Vinden återkom och började blåsa från andra hållet vilket saboterade den lena ytan i selet. Liksom den lena ytan försvann dagsländorna och i samband av detta försvann även den vakande fisken.

Jag muttrade och var väldigt nära att börja skälla på vinden men det fanns verkligen ingenting att göra åt – vinden har alltid gjort och kommer alltid att göra precis som den själv vill.

Jag återgick till pool nummer ett och slet hejdlöst upp en 7 hektos röding på nymf. Fisken skulle raka vägen till grillen och jag skulle bli mätt. Djupare omtanke i den handligen fanns inte. Däremot så bestämde jag mig för att grilla fisken intill ytterligare ett fint men mycket grunt sel nära tältet.

Skulle då min röding ligga på grillen medan en fin fisk börjar att vaka så skulle grillningen ovillkorligen skjutas upp.

Jag letade på några fina pinnar att elda, rensade fisken och satte mig ner och kollade på vattnet en stund innan grillen skulle vevas igång. En endaste fisk började då successivt vaka allt mer och mer. Jag kände hur min hungriga mage klagade och jämrade men jag visste att hungerns instinkt inte hade mycket till fiskegalningen inom mig att sätta emot.

En svulten fiskare snubblade ut bland hala stenar och letade sig sakta upp bakom den vakande fisken. Jag var rädd att min klumpighet skulle skrämma fisken. Men fisken fortsatte i harmoni. Ju närmare jag kom desto pirrigare vart jag, fisken vakade på grunt vatten med både huvud och svans. Den avslöjade därför att den sannerligen inte var en utav de mindre rödingarna i svenska fjällen.

Fisken kom av sig lite men jag lade ändå ut flugan där jag sett den vaka. Men inget hände. Sen började fisken vaka igen, denna gång några meter längre uppströms. Jag kände av stressen som uppstår av att fiska efter en fisk i rörelse och skyndade hetsigt upp några meter efter fisken. Mitt kast var klumpigt och piskade ytan gång på gång. Det var inte mycket energi kvar i min hjärna till att göra nånting ordentligt, men jag lyckades ändå avsluta kastet bra och fisken steg med hela huvudet över min fluga.

När fiskens svans sen kom upp efter att huvudet försvunnit ner satte jag mitt mothugg och fisken fastnade. Den gick som en torped kors och tvärs över det grunda selet medan linan sprutade ut. Hela högerarmen krampade och jag var alldeles livrädd när jag efter en lång drillning lät håven ta över fiskens vikt.

DSC_0335

Herpesrödingen

Efter att ha kört ett session med självutlösaren kunde jag höra ett frekvent plumsande ute i strömmen. Det var ytterligare en fisk som avrättade sländor på rutin, även denna steg med både huvud och svans. Magen och hjärnan klagade och tyckte jag var helt sjuk i huvudet när jag tänkte tanken att halka ut i strömmen efter nästa fisk.

Men ”One does not simply walk by a rising fish”, tänkte jag och halkade ut på nytt.

Fisken pumpade upp huvud och svans gång på gång varpå fradga droppade från min haka ner i vattnet. Så här kul fiske har man bara i Nya Zealand hade jag tänkt, men ouch så fel jag hade.

Kasten satt nu bättre men fisken som tog flugan fastnade inte. Efter första missen så började den vaka igen – tack och lov. Jag laddade ytterligare ett bra kast och flugan sögs ner av samma fisk än en gång. Men även denna gång misslyckades kroken med att göra sitt jobb.

Efter två bommar så slutade fisken tvärt att vaka. Jag var besviken och kände mig besegrad av en så tråkig fiende som Oturen. Men jag hade bara att vinna på att lägga ut flugan ett par gånger till och efter några kast steg fisken otroligt nog till flugan en tredje gång och fastnade.

Det krampade i armen när backningen tittade fram under fluglinan. Men även i denna missil tog bränslet slut och snart hade jag ytterligare en riktigt fin röding i håven.

DSC_0417DSC_0408

Pbrödingen!

Och precis som när man kastar en basketboll över en hel spelplan och rakt ner i korgen så kändes den här fisketuren som just ett riktigt långskott.

En ganska otippad fullträff  !

Inlägget är redan för långt för att min återberättarlust skall få leva ut sitt fullaste. Men vägen hem var lång, solig och fisklös så den har jag egentligen ingenting att säga om.

Förutom att jag i stugan på hemvägen fick höra världsmästaren i snarkning himself snarka. Det påminde om jordbävningarna på NZ fast lite kraftigare.

Piz!

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s