Sanningen Ska Fram

Nu ska sanningen fram. Därför tänkte jag försöka avsluta Gotlandsinlägget lite snabbt nu när detaljminnena från resan börjat vagna.

Fisket gick som sagt riktigt dåligt. Så vi bestämde oss lite halvt för att turista lite och lägga fisket på hyllan en dag eller två. Men just som vi höll på att packa ihop campingprylarna för att åka vidare och ut på Fårö så träffade vi en glad optimist från Stockholm.

Denne herre höll inte alls med oss om att vädret var dåligt – det var ju värme som öringarna ville ha så här års. Efter en trevlig konversation om fiske och lite mer fiske så bestämde vi oss likförbannat att fortsätta fiska ute på Fårö, trots den pinande solen.

Eftersom handlederna inte orkade mycket mer så plockade vi fram spinnutrustningen och påbörjade ett mindre ansträngt kastmaraton.

DSC_0345

Vi skulle testa en fin pallkant mitt bland ett gäng pluttraukar.

DSC_0309

Och så var slitet i full gång igen…

DSC_0336

…Men energin gick snart ur oss och Östersjön kändes lika död som den hade gjort större delen av resan. Våran fruktan hade blivit verklighet och ett fisklöst scenario hade i högsta grad blivit rimligt.

Vi åkte vidare och när vi passerade en skylt där det stod ”Raukområde” så började Nils piggna till och tyckte att det skulle bli vår kommande destination.

Jag å andra sidan hade sett raukar så det räcker, efter ändlösa dagar turistandes med familjen medan jag inte kunde tänka på annat än fiske. Och trots att vägen längs Fårös kust var helt magisk så kunde jag känna en viss oro i kroppen över vad som höll på att hända.

Det hade hänt något med Nils, han var inte riktigt sig själv längre.

DSC_0364

”Jag trivs bättre här, där jag kan hänga bland raukarna…”

DSC_0357

”…Och sniffa på ramslöken”

Brist på stimulans och fisk hade lett Nils in i ett ödesdigert träsk. Han hade börjat hänga vid raukarna och sniffa ramslök. Att se sin närmsta fiskekamrat börja med taskiga vanor  vid oroliga områden kändes inte helt bra.

Den enda vägen ut ur träsket var att fullfölja en plan som min vakande fiskängel hade dukat upp för. Jag hade slarvat bort en viktig laddningsmodul tillhörande Nils vid den plats vi hade fiskat  kvällen innan. Vid denna udde hade vi sett en del öringvak och betesfisk vilket alltid är en positiv indikator. Eftersom Nils säkert hade velat surfa i telefonen med ramslökspåsen i ena handen så svalde han betet.

DSC_0377

Vi hade lämnat Fårö och i solnedgången satt vi och riggade våra spön medan vi tittade på alla de andra fiskarna som slet ute i vattnet. Nils ville faktiskt fiska ändå. Vi tänkte att de andra fiskarna inte visste att det var efter att solen gått ner som fisken kom in tillräckligt nära land. Egentligen visste de säkert mer än oss, men vi hade ändå en plan och det kändes rätt bra.

Solen gick ner, vi gick ut i vattnet och fisken gick in mot land, mot oss. Nils såg flera plogar inne på riktigt grunt vatten som måste ha varit jagande öring. Jag hade ironiskt nog gått vilse på pallkanten. Mörkret föll sakta men bestämt. Nu gällde det att hitta in och bort mot Nils som stod på samma ställe som vi hade stått kvällen innan. Öringar är luriga men om lite tid ges så inser man att de inte är genier. Dom gör som vilken hungrig varelse som helst gör, käkar mat.

Men just som vi skulle börja fokusera på det lugna ytvattnet för att kunna avslöja öringarnas matrutiner så började hejdlösa dyningar skölja in mot land som förstörde spänningen helt. Vi trodde först att det var en båt som hade åkt förbi, men de ivriga vågorna slutade aldrig komma så vi gav upp och gick till sängs.

Vi pratade om hur vi skulle skita i öringen helt nästa dag. Om hur vi var besegrade.

DSC_0381

Men när vi vaknade nästa morgon så möttes vi av en obegriplig syn. Perfekt, måttlig pålandsvind och ett skvalpande hav. Solen sken, vilket kanske är dåligt för skyggande fisk, men att den gör gott för tålamodet är ingen nyhet!

Nils kollade på mig och frågade ”Vad tänker du när du ser det här då?” smått bekymrad över att han redan visste svaret på den frågan. Men han visste precis som jag att vi inte kunde vända ryggen till dessa drömlika förhållanden.

Nils fick en stor Id, några korta kontakter och jag ett tafatt efterfölje – en vilsen öring som inte riktigt visste vad den ville. Medan vi kämpade och slet så dök två filurer upp vid havet. Det var Frank och Sussi som gled ner till vattnet och fångade tre havsöringar på en halvtimme.

Vi tappade hakan och jag blev ilsken då jag trodde det var några tyskar vi hade råkats med under förmiddagen. Komma hit med husvagn och bara kasta lite på måfå och lyckas till en sån grad? Nej nu…

DSC_0390

När vi lite senare på land pratade med dem så insåg jag att den ena av dem, Frank, var gotlänning. Det förklarade saken – en local. Vi klängde därför lite på Frank och Sussi i hopp om att få lite banbrytande tips. Vi lyckades charma ur dem en och annan ordaskatt och havsöringsfisket kändes genast lite enklare. Vi gjorde som vi blivit tillsagda och ställde oss på första parkett. Curse of No Fish talade klarspråk när vi inom 10 minuter lyckades bomma tre hugg.

Det sved. Vi fortsatte tröstlöst ända tills Frank och Sussi tågade ner mot vattnet i kvällssolen. Frank tågade bort mot oss med ett flin och sade att han skulle visa ett hush-hush ställe.

Den optimala tiden på dygnet med personlig gotländsk guide och optimala väderförhållanden. Det var omöjligt att tro att vi inte skulle få fisk nu. Det fanns inte på kartan.

Men vid denna plats missade Nils genast två hugg, Frank krokade flera fiskar som lossnade och jag, jag kände bara kork och fluglina som vanligt.

Tiden flöt vidare och Frank tyckte det var dags att åter gå dit vi började. Väl tillbaka där så tappade Nils genast två fiskar. Jag kände ingenting och Frank fick en liten sprallig öring. Vi var förtvivlade och jag kände att jag inte orkade mer, att det var dags att slänga sig i sovsäcken för att gråta en skvätt i kudden.

Frank sade adjö och lugnade oss med att vi skulle sätta klockan på innan-soluppgången-tidigt och gå till hush-hush stället, då skulle nollan bli ett minne blott.

DSC_0416

Tyvärr så är det här Nils när han nästa morgon går hem besviken i förmiddagssolen. Sanningen ska fram, det blev ingen öring den här resan. Sorgligt.

Det fanns bara en sak kvar att göra…

DSC_0432DSC_0422

Hatten av för en fisk som går att lita på – den älskvärda Sarven!

Det var allt ! Snart kommer ett litet inlägg om gäddor.

pzpzp

P.s Håller på att starta en instagram relaterad till bloggen @shitenfisk

Ta en titt dumpar lite gamla tjusiga bilder o så

 

 

 

2 reaktioner på ”Sanningen Ska Fram

  1. Vi gick också i stort sett tomhänta från vår resa till Gotland i år😦 Men vi fick ju träffa er på Harhudden! hoppas vi stöter på varandra igen på öjn för nya äventyr!
    Mattias/seatrout.nu

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s