Megahatch i flytringen

För ett par veckor sedan, efter gäddresan i Norrland, skulle det ske något magiskt. Jag hade fem ihopklämpa lediga dagar innan jag skulle lämna Dalarna för resten av sommaren. I Abisko där jag är nu finns det ingen Vulgata, eller sjösandslända som den också heter.

Jag hade aldrig upplevt ett ordentligt spinnarfall, som det kallas när sländorna faller ner mot ytan i skymningen för att lägga sina ägg. De går då en säker död till mötes, antingen är det deras biologiska klocka som slutar ticka eller så slukas de levande av hungrande öringar.

Det blir alltså en sådan afton som lovar ett ”alldeles magiskt flugfiske”.

En grå söndag så åkte jag, Hugo och Lusse till en gemytlig liten tjärn i en av Dalarnas många skogar. Det var ganska kvavt och fuktigt i luften, temperaturen var cirka 15 plusgrader och det var omöjligt att veta någonting om dagens möjligheter. Men en ledig dag måste tas tillvara på, särskilt om chansen ändå finns där.

Vi fiskade från flytring och vinden var ganska så frånvarande i början av fiskepasset. Fisken vakade sparsamt och varje vak blev till en uppståndelse. Lusse hade snabbt tagit sig ut i ringen och fiskade för fullt medan jag och Hugo bråkade med simfötter och luftpumpar. Först vakade det bakom ryggen på Lusse, när Lusse spanade bakom sin egen axel så vakade det igen fast på ett annat ställe. Han vred sig om och kollade på oss med ett stort frågetecken. ”Vart i hela friden var det där?”, tror jag att han tänkte.

Men han insåg snabbt att vad just den fisken hade tagit var hans egen fluga. Det raka spöt blev en båge och mannen i ringen blev superlycklig.

DSC_0471DSC_0485DSC_0480

Efter att fisken blivit fotad och fått simma tillbaka så öppnade Lusse en Finkbräu från LIDL och gav ifrån sig ett glädjevrål.

DSC_0487

Sjön gav oss en hint om vad som var på väg att hända.

DSC_0516

Ett fåtal rostiga små dagsländor hade trots vädret hittat till ytan.

DSC_0505

Jag lyckades även lura i en liten öring en liten Royal Wulff, något aggressiva fiskar inte kan motså.

Sedan kom den kalla vinden följt av det kalla regnet och vi tvingades att åka hem.

Men det var ljusare tider på väg, det lovade norrbaggarna på Yr. Stora saftiga solar, klen vind och massor med plusgrader. Det var då det skulle ske, tänkte jag som hade bestämt mig för att mer eller mindre bo i flytringen några dagar.

En kläckning och ett spinnarfall var vad jag till varje pris skulle uppleva. Första passet gick av stapeln en morgon vid samma tjärn. Eftersom det knappt vakade så ägnade jag mig åt att studera en mystisk fågel som lät som barn som lekte Star Wars. Det visade sig vara en trädpiplärka.

Det började dock sakta men säkert att vaka så jag begav mig ut i ringen. Solen sken skadligt mycket och vinden var oväsentlig. Jag smög mig sakta på en fisk som vakade mitt ute på sjön. När jag svingade flugan så hörde jag plötsligt ett sprätt bakom mig, jag vred huvudet blixtsnabbt om och såg hur en öring landade i vattnet.

Fisken hade alltså kastat sig efter Wulffen då den var i luften. Det hade kunnat bli världshistoriens största succé och en fiskehistoria alla hade trott var lögn.

Jag lade snabbt ut flugan där det hade skett, det dröjde bara några sekunder innan jag fick uppleva lite äkta glädje.

13499469_10153498692957096_1144216875_o

En gyllenbrun öring med tydligt röda fläckar, jag kände mig faktiskt bara elak när jag skickade en bild på den till Hugo som var på jobbet.

Jag fiskade vidare och fick ett par öringar till innan vinden hittade mig och besudlade ytan och den hägrande vakfesten.

Jag begav mig därför till en annan tjärn som inte är lika exponerad för vinden. Vinden hade även hittat dit men fiskbarheten var ändå måttlig. Jag lyckades lura en och annan sporadiskt vakande öring till hugg.

DSC_002013509866_10153498760837096_1561974712_o13493496_10153498751972096_1849191747_o

Jag borde ha varit riktigt glad över fångsten, det var jag, men något kändes inte rätt. Jag började fundera på vad det var jag var ute efter egentligen.

Jag hade gått upp på tok för tidigt, så på kvällen när vinden gav upp och när allt kändes som hetast så bestämde jag mig för att grilla, chilla och sova istället. Jag kände stressen, jag visste att det spinnarfallet skedde medan jag satt där och grillade korv vid en sunkig sjö i stan, men jag fick släppa det.

Nästa kväll skulle det ske. Då skulle jag ut med samma liga plus Jesper och Reine.

Väl vid sjön, i väntan på att den oönskvärde vinden skulle ge sig så grillade vi korv och njöt av att solen faktiskt sken. När vinden sakta men säkert börjat lugna ner sig så var det dags att inta position i ringarna.

DSC_0016

I ringen tickade klockan ner solen sakta bakom trädlinjen. Vid varje tillfälle ytan försökte inta spegelblank form så tog vinden nya tag. När klockan börjat närma sig halv tio kändes det nästan lite hopplöst, det vakade, men än bara sporadiskt. Jag tänkte på den lugna kvällen innan, att det var då jag hade haft min chans, men jag hade stannat hemma.

Det började kännas skamfullt. Men när solen hade försvunnit helt bakom träden så började det slaska i ytan på andra sidan sjön där det var som mörkast. Vi kunde se hur det plaskade och alla fyra började paddla mot den kant där det höll på att ske. Ytan som äntligen börjat bli spegelblank köttades nu underifrån av hungriga öringar som börjat mumsa på de få sländor som hittade ner till ytan.

Sakta men säkert blev sländorna och vaken bara fler och fler. Vi fångade en del öringar, men de flesta vi lyckades lura var ganska små. Jag försökte paddla efter de lite större vaken men det kändes nästan hopplöst. Det hela gick väldigt fort, men helt plötsligt var det så mycket sländor i ytan att det började kännas som bingolotto. Det var inte lätt att sticka ut i den mängd av mat som öringen hade att välja på.

DSC_0041DSC_0477DSC_0046

Jag kom fram till att när vinden blåser bort en spegelblank yta med vak i blir jag arg och känner mig lottlös. Men när vattnet blev så invaderat av sländor att det knappt gick att fiska så kunde jag ändå släppa fisket med ett lugn i bröstet. Jag insåg att det jag hade jagat hela veckan inte var en eller flera fina fiskar. Utan jag ville bara få uppleva hur det kändes att sitta i en flytring omringad av vakande fisk och en yta täckt av Vulgata. Det var en helt oslagbar upplevelse.

Det var allt jag hade att säga! Piz oout!

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s