Juligris och datorhaveri.

På den senaste tiden har jag varit med om ett par magiska ting. Det mindre roliga är att min dator som är av märket Asus (autocorrect ville smart nog stava anus) har havererat. Precis som den förra Asus datorn så dog moderkortet bara månader efter att garantin slutade att gälla – är detta mörk magi eller har jag bara jävligt otur?

Detta är anledningen till att jag ännu inte har berättat om den fisk som skickade mig till skyarna. Jag tycker att det är outhärdligt jobbigt att skriva ett  inlägg på mobilen, men jag har inget val.

Jag kastar er därför rakt in händelsernas epicentrum med lite saklig långläsning om hur det gick till när jag fångade en av de finaste fiskarna i mitt liv.

Det började med att jag och Elli kom hem från dagens topptur. Vi befann oss ute på fjället och jag vred mig i en oändlig beslutssångest, skulle vi stanna vid den mer svårfiskade sjön en natt till och hoppas på att det varmare vädret skulle höja spänningsgraden eller skulle vi gå vidare till nästa sjö där möjligheten till ett lättsamt mängdfiske var större? Jag visste säkert att vid den sjön så skulle inte en enda fångad fisk väga över 7 hekto. Men Elli som inte är den mest erfarna fiskaren hade inte ens varit nära att landa en röding på torrfluga kvällen innan, så jag fick välja bort möjligheten till riktigt stor fisk.

Vi gick vidare i den stekande eftermiddagssolen, vinden höll på att mojna varpå jag kände mig jäktad. Inte bara av att myggen blev fler och mer aggressiva, utan även av det faktum att det är vid tillfället av kvällens första spegelblanka yta som fisket kan vara som bäst.

Väl vid sjön gjorde vi upp eld och slog läger. När middagsvattnet kokade och nudlarna var på väg ner i kastrullen så hade sjöns yta slutat att krusa. Intressanta ringar bröt nu ytan istället och jag njöt av tanken om  en oändligt spännande natt vid vattnet. Såklart vakade det endast på andra sidan sjön, helt tvärtemot vad det hade gjort två år tidigare då det bara vakade vid vår sida av sjön.

När nudlarna var slukade och kaffevattnet var på uppvärmning så var vakfesten i full gång. Jag som var övertygad om att fisken skulle byta sida av sjön vägrade stressa upp mig över avsaknaden av vak vid oss.

Vi drack vårt kaffe i lugnan ro och kollade på de saftiga vaken med kikare. Efter någon timma hade vakfesten lugnat ner sig och ännu hade knappt en enda fisk vakat utanför vår strand. Jag blev nervös och undrade varför fisken helt hade bytt sida. Jag gjorde mig tålmodigt redo för avfärd, jag skulle definitivt runt till andra sidan. Men Elli som var trött tyckte att det var läggdags, hon hade dåligt samvete eftersom det var ju för henne som vi hade bytt sjö. Klockan hade förvisso blivit elva, så jag kunde inte klandra henne.

För att komma runt sjön och nå vakmekkat så var jag tvungen att vada över en stor och grund vik. När jag plöjde fram i dyn upptäckte jag något ganska otrevligt –  Ytan var full i döda dagsländor. Det hade varit ett spinnarfall. Vaken skedde mer sällan nu, trots tillgången på mat. Jag insåg att jag hade suttit och glott bort två timmar i det himmelrike som jag söker varje sommar. Hur kunde jag vara så dum? Jag tappade hoppet halvvägs runt sjön och lade mig på en myggig moss för att spana på en fågel som efter viss tid visade sig vara en smalnäbbad simsnäppa. Klockan hade blivit ett när jag motigt bestämt mig för att blöta flugan.

Om jag bara hade sprungit när jag hade chansen. Nattsländefisket är mer sporadiskt men brukar hålla i sig tills skymning blir gryning medan spinnarfisket med dagslända brukar vara kortare, men ack så intensivt. Efter ett spinnarfall, när dagsländorna har lagt sina ägg och fisken hunnit bli mätt, så brukar festen kvarlämna en oändligt svårfiskad sjö.

Men det vakade ännu, ytterst sällan tog sig en fisk en runda i ytan och visade både huvud och fena ett par tre gånger för att sedan abrupt sluta. Jag trodde mig veta maxstorleken på fisken i sjön och var därför lite förvånad över hur pass saftiga vaken var ändå.

Trots spinnarfallet så surrade några enstaka nattsländor runt i ytan. Jag tyckte det var bättre att sticka ut och knöt därför på en #14 streaking caddis.

Vid ett tillfälle lät en vakande fisk mig veta att mitt val var dåligt. Jag var tvärsäker på att fisken sett flugan. Men av ren lathet lät jag flugan vara kvar. Istället bestämde jag mig för att knycka lite i flugan i hopp om förändring. Jag lade ut flugan och väntade, nästa gång en fisk kom vakandes så knyckte jag försiktigt på flugan. Några sekunder senare så bröts ytan bakom flugan vilket avslöjade att jag iallafall fångat fiskens intresse. Jag blev nervös och hoppades att den skulle fatta det bättre beslutet.

Jag och fisken hade inte mycket gemensamt. Och det som skilde oss åt mest den här natten var att jag fattat ett bra beslut och fisken ett dåligt. Det vill säga att byta sjö i mitt fall och att gapa över en nattslända i fiskens.

Mothugget satt försiktigt och helt utan pondus. Men fisken satt på kroken, jag hade lovat mig själv att aldrig fiska med klass 4 i fjällen mer. Men jag hade gjort ett undantag då jag trodde mig fiska efter mindre fiskar.

Den arga rödingen vältrade sig i ytan och hoppade nästan som en vild öring. Den kändes rejäl och jag konstaterade att det minsann kanske var en av de  kilosfiskar jag sett vaka på sjön för ett par år sedan. Fisken kom medvilligt in mot mig varpå jag fick se den arge en kort sekund innan den rusade ut med backing och hela köret. Den såg minsann bra ut, men något rekord rörde det sig inte om. Jag som vägrade att tappa ytterligare en fisk på grund av användandet av ett alldeles för vekt spö. Jag satte därför full press på fisken, jag visade vem som hade fastnat i vem.

Efter ett långt slirande följt av hetsigt vevande gick kampen in i fas två. Jag fick se fisken allt mer och mer och började nästan bli lite fundersam. Jag stod utvadad och upptäckte att fisken bara pressade omkring nere i dyn. Den gick inte att rubba. Jag började prompt tro att det rörde sig om en ryggkrokning, det brukar leda till att fisken orkar pressa mycket hårdare, och inte minst längre.

Jag blev allt mer fundersam, kan detta vara fisken över 2 kilo som jag letat efter i över två år? Knappast. Fisken hade gett upp rusningarna och pressade enbart mot botten utan att jag hade en chans att lyfta den. Jag försökte att se och när jag såg att fisken faktiskt var krokad i munnen blev jag nervös på riktigt. Jag tog till ett gammalt knep från Nya Zealand, ”horsing” som går ut på att sakta men säkert stranda fisken. Ungefär som att dra upp en val på land med en häst. Jag nådde grundare vatten med fisken hack i häl och ansträngnde mitt spö till max. Fisken tappade taget om botten bara lite så att jag precis nådde den med håven. Jag lyfte snabbt upp eländet mot ytan och möttes utav en syn av allt jag någonsin kunnat önska mig. Mitt glädjevrål skar genom lapplands alla stackars renar och lugna fjäll. Jag haltade runt i cirklar och flämtade ”det här händer inte, omöjligt” på repeat. Var är Elli? Om hon inte hade kommit ut ur tältet vilket hon tillslut gjorde så hade jag trott att hon hade dött.

Hon möttes av en pojkvän i kaos och som var drabbad av en redig överdos röding.

Bilder är allt jag har att beskriva glädjen med.




Fler bilder och lite mindre text kommer från sommaren!

Peace

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s