En update från Norrbotten

Som sagt åkte jag till Norrbotten där jag ska tillbringa sommaren, bort från gäddor, abborrar och sommarvärmen.

För att försvara min inaktivitet en aning så vill jag tillägga att Juni här uppe är en riktig dödsmånad. Att åka hit är ungefär som att åka tillbaka en månad i tiden, tillbaka till den råa kylan som råder i början på maj vilken håller tillbaka sommaren.

Jag har hunnit med ett par sporadiska besök vid diverse harr & rödingsjöar tillsammans med mig själv, Ellinor och nu senast med finbesök ifrån Skellefteå. Men det har mest varit Elinor som fångat fisk.

Rekord har slagits, ilskan har kokat och de fina dagarna har liksom pressat sig fram genom de ganska många grå och blåsiga ena. Det är blandade ord, men topparna har varit höga.

En ensam ledig söndag efter midsommar hade hittat mitt schema, och som om ett under hade skett så vrålade väderprognosen prima väder. Solar stora som chilinötter hela dagen lång lovades i mobilen. Jag älskar att vara naiv och köper nästan allt vad jag läser om bra väder på internet, därför begav jag mig till ett personligt favoritvatten.

Dagen var helt underbar. Som nybörjare på fågelskådning så bjöd förmiddagen på en del intressanta observationer och några främmande sånger. Fisket började dock trögt, det var antagligen första gången som fiskarna fick se sol i år så de förstod kanske inte riktigt att det var sommar.

Men på ytan i ett litet pitoreskt sel bildades ringar när ett par hungriga harrar hade hajjat att det var dags att titta efter mat på andra ställen än nere på botten. En fjällvråk tittade ner på mig och jamade som en katt efter fisk, jag skulle göra allt för att tillfredsställa den.

Min erfarenhet är att harr inte är den mest svårflörtade krabaten i svenskt sötvatten. Den första harren var en fin lättsam gammal latmask som käkade flitigt från en och samma punkt i ytan. Det var en sån harr som inte ens klagade när den blev släpad mot land med en krok i munnen.

 

Medan jag höll på att ta kort på den late gamle harren som gärna höll upp sin vackra kam så kom en oväntad gäst simmande rakt emot mig.

Den lille minken trodde kanske att den skulle få sätta tänderna i den fina harren. Den var nog väldigt hungrig då den inte noterade att fisken som susade upp och ner ur en håv faktiskt hölls upp av en stor farlig människa.

Minken vände, skrämd och skamsen simmande den sin väg, förhoppningsvis skulle den inte få tag i den fina harren jag släppte tillbaka.

Jag fångade en till harr i samma sel och upptäckte att det inte fanns fler än två sunt funtade harrar i det selet. Jag gav mig av mot ett annat sel, även kallat ”monsteröringsnästet” för att spana efter de förhoppningsvis kommande kvällsvaken.

Väl vid selet syntes inte mycket mer än vatten och en av sveriges tröttaste fiskare som har klämt till med den dummaste kommentaren jag någonsin har hört – ”Man får så sällan öring här så det är ju lika bra att ha ihjäl dem när man väl får tag i dem”.

Denne man fiskar gäddvobblers med tripla trippelkrokar, syftet med det är nog att kroka fiskarna utan att lura dem till hugg – en genväg till fiskelycka. Fiskekort borde kräva något slags teoriprov, precis som körkortet. Så att inte vilka idioter som helst får gå lös vid ett känsligt vatten.

Han var dagens enda grå moln.

Lite senare fick jag syn på en rejält fin harr som stod på lite djupare vatten. Harren verkade också få syn på mig, varpå den avlägsnades ur synfältet och ner på djupet. Jag ansåg att det var ett värdigt tillfälle att prova en redigt viktad peeping caddis.

Om det var samma harr som tog nymfen spelar ingen roll. Något som troligtvis var ett personligt harr-rekord hade klivit på. Harren rusade ut på djupet gång på gång på gång, tröttheten i armen började luta mot mjölksyra när jag äntligen fick in monstret i håven.

Jag är inte mycket för att babbla om vad varje fisk väger här på bloggen. Men eftersom ett rekord slogs så kan jag med stolthet säga 1,5 kilo 🙂

Det firades med lite ”Soldatens Ärtsoppa”, snabbkaffe och en lugn stund i solen intill det porlande sommarvattnet.

I den sjunkande kvällssolen smög jag mig på ljudlöst vakande fisk i ett annat, stort och mystiskt sel. Men min framgång med torrflugan förblev begränsad och så förblev även drömmen om en av sveriges vackraste fjällöringar som jag fortfarande tror simmar i detta vatten.

Jag begav mig ändå hemmåt oerhört nöjd…

Nu kommer inläggen så här lite efterhand. När solen skiner ute så sitter jag helst inte inne vid tangentbordet. Men jag kan avslöja att fler rekord har slagits och lite andra arter har fångats. Mer bild och text kommer!

Lägger även ut bilder på fisk på min instagram @shitenfisk

Piz out!

 

 

 

 

 

 

Megahatch i flytringen

För ett par veckor sedan, efter gäddresan i Norrland, skulle det ske något magiskt. Jag hade fem ihopklämpa lediga dagar innan jag skulle lämna Dalarna för resten av sommaren. I Abisko där jag är nu finns det ingen Vulgata, eller sjösandslända som den också heter.

Jag hade aldrig upplevt ett ordentligt spinnarfall, som det kallas när sländorna faller ner mot ytan i skymningen för att lägga sina ägg. De går då en säker död till mötes, antingen är det deras biologiska klocka som slutar ticka eller så slukas de levande av hungrande öringar.

Det blir alltså en sådan afton som lovar ett ”alldeles magiskt flugfiske”.

En grå söndag så åkte jag, Hugo och Lusse till en gemytlig liten tjärn i en av Dalarnas många skogar. Det var ganska kvavt och fuktigt i luften, temperaturen var cirka 15 plusgrader och det var omöjligt att veta någonting om dagens möjligheter. Men en ledig dag måste tas tillvara på, särskilt om chansen ändå finns där.

Vi fiskade från flytring och vinden var ganska så frånvarande i början av fiskepasset. Fisken vakade sparsamt och varje vak blev till en uppståndelse. Lusse hade snabbt tagit sig ut i ringen och fiskade för fullt medan jag och Hugo bråkade med simfötter och luftpumpar. Först vakade det bakom ryggen på Lusse, när Lusse spanade bakom sin egen axel så vakade det igen fast på ett annat ställe. Han vred sig om och kollade på oss med ett stort frågetecken. ”Vart i hela friden var det där?”, tror jag att han tänkte.

Men han insåg snabbt att vad just den fisken hade tagit var hans egen fluga. Det raka spöt blev en båge och mannen i ringen blev superlycklig.

Efter att fisken blivit fotad och fått simma tillbaka så öppnade Lusse en Finkbräu från LIDL och gav ifrån sig ett glädjevrål.

Sjön gav oss en hint om vad som var på väg att hända.

Ett fåtal rostiga små dagsländor hade trots vädret hittat till ytan.

Jag lyckades även lura i en liten öring en liten Royal Wulff, något aggressiva fiskar inte kan motså.

Sedan kom den kalla vinden följt av det kalla regnet och vi tvingades att åka hem.

Men det var ljusare tider på väg, det lovade norrbaggarna på Yr. Stora saftiga solar, klen vind och massor med plusgrader. Det var då det skulle ske, tänkte jag som hade bestämt mig för att mer eller mindre bo i flytringen några dagar.

En kläckning och ett spinnarfall var vad jag till varje pris skulle uppleva. Första passet gick av stapeln en morgon vid samma tjärn. Eftersom det knappt vakade så ägnade jag mig åt att studera en mystisk fågel som lät som barn som lekte Star Wars. Det visade sig vara en trädpiplärka.

Det började dock sakta men säkert att vaka så jag begav mig ut i ringen. Solen sken skadligt mycket och vinden var oväsentlig. Jag smög mig sakta på en fisk som vakade mitt ute på sjön. När jag svingade flugan så hörde jag plötsligt ett sprätt bakom mig, jag vred huvudet blixtsnabbt om och såg hur en öring landade i vattnet.

Fisken hade alltså kastat sig efter Wulffen då den var i luften. Det hade kunnat bli världshistoriens största succé och en fiskehistoria alla hade trott var lögn.

Jag lade snabbt ut flugan där det hade skett, det dröjde bara några sekunder innan jag fick uppleva lite äkta glädje.

En gyllenbrun öring med tydligt röda fläckar, jag kände mig faktiskt bara elak när jag skickade en bild på den till Hugo som var på jobbet.

Jag fiskade vidare och fick ett par öringar till innan vinden hittade mig och besudlade ytan och den hägrande vakfesten.

Jag begav mig därför till en annan tjärn som inte är lika exponerad för vinden. Vinden hade även hittat dit men fiskbarheten var ändå måttlig. Jag lyckades lura en och annan sporadiskt vakande öring till hugg.

Jag borde ha varit riktigt glad över fångsten, det var jag, men något kändes inte rätt. Jag började fundera på vad det var jag var ute efter egentligen.

Jag hade gått upp på tok för tidigt, så på kvällen när vinden gav upp och när allt kändes som hetast så bestämde jag mig för att grilla, chilla och sova istället. Jag kände stressen, jag visste att det spinnarfallet skedde medan jag satt där och grillade korv vid en sunkig sjö i stan, men jag fick släppa det.

Nästa kväll skulle det ske. Då skulle jag ut med samma liga plus Jesper och Reine.

Väl vid sjön, i väntan på att den oönskvärde vinden skulle ge sig så grillade vi korv och njöt av att solen faktiskt sken. När vinden sakta men säkert börjat lugna ner sig så var det dags att inta position i ringarna.

I ringen tickade klockan ner solen sakta bakom trädlinjen. Vid varje tillfälle ytan försökte inta spegelblank form så tog vinden nya tag. När klockan börjat närma sig halv tio kändes det nästan lite hopplöst, det vakade, men än bara sporadiskt. Jag tänkte på den lugna kvällen innan, att det var då jag hade haft min chans, men jag hade stannat hemma.

Det började kännas skamfullt. Men när solen hade försvunnit helt bakom träden så började det slaska i ytan på andra sidan sjön där det var som mörkast. Vi kunde se hur det plaskade och alla fyra började paddla mot den kant där det höll på att ske. Ytan som äntligen börjat bli spegelblank köttades nu underifrån av hungriga öringar som börjat mumsa på de få sländor som hittade ner till ytan.

Sakta men säkert blev sländorna och vaken bara fler och fler. Vi fångade en del öringar, men de flesta vi lyckades lura var ganska små. Jag försökte paddla efter de lite större vaken men det kändes nästan hopplöst. Det hela gick väldigt fort, men helt plötsligt var det så mycket sländor i ytan att det började kännas som bingolotto. Det var inte lätt att sticka ut i den mängd av mat som öringen hade att välja på.

Jag kom fram till att när vinden blåser bort en spegelblank yta med vak i blir jag arg och känner mig lottlös. Men när vattnet blev så invaderat av sländor att det knappt gick att fiska så kunde jag ändå släppa fisket med ett lugn i bröstet. Jag insåg att det jag hade jagat hela veckan inte var en eller flera fina fiskar. Utan jag ville bara få uppleva hur det kändes att sitta i en flytring omringad av vakande fisk och en yta täckt av Vulgata. Det var en helt oslagbar upplevelse.

Det var allt jag hade att säga! Piz oout!

 

Norrlandsgädda

Norrlandsgädda

För några veckor sedan kom jag hem från Skellefteå och eftersom jag nu flyttat till Abisko så har jag inte haft mycket tid till att presentera resan. Minnena från resan är många och nu ganska oklara. Men från en av dagarna har jag en hel del bilder både i huvudet och på datorn.

Det var en grå men ljus morgon, himlen var klädd i tunna moln och ett högtryck hägrade. Vi befann oss en bit norr om Skellefteå och så långt norrut hade inte björklöven blivit större än musöron. För mig som hade rest ända från Falun så kändes det som att åka tillbaka en månad i tiden, till ungefär början av Maj.

Temperaturen skulle stiga från 2 till 15 plusgrader under dagen, något som garanterat borde dra isen ur magen på storgäddan.

Jag och Jacob klev ur tältet efter en god natts tältsömn med kudde och dubbla liggunderlag. Kamrattältet innehöll just två kamrater vid namn Fredrick och Simon, två killar från norr som studerar i Luleå. Efter frukost smet Jacob ner till vattnet som en lömsk räv. Han känner sedan länge till fördelen med att vara först vid vattnet.

Såklart, när jag och de andra boysen kom ner till vattnet ungefär en kvart senare så hade Jacob redan fångat fyra eller fem gäddor.

Jag som inte riktigt kände mig hemma som gäddfiskare i Norrland sökte lite bekräftelse hos norrlandskillarna som tyckte att mitt val av fluga, rosa/silver, var ett bra val.

Vi testade först att fiska några riktigt grunda platser vid sidan av strömmarna i deltaområdet. Fisket gick trögt och vädret blev allt mildare och mildare, solen tittade fram och det enda som fanns kvar att göra var att njuta av solen lite.

Jacob och Fredrick njöt.

Och så gjorde även Simon.

Själv hade jag för mycket fiske i fingrarna för att sitta stilla så jag lämnade sällskapet för att fördärva handlederna ett tag.

Det gick verkligen jättetrögt. Men dumt nog så brukar jag tänka att det är under de tröga dagarna som det plötsligt händer, det där sjukt otippade hugget.

Jacob kunde inte hålla sig särskilt länge heller. Antagligen vart han en aning stressad när han såg hur jag sakta men säkert plöjde på mot storgäddshotellet en bit ut. Jag hade ett stort försprång och var den första att lägga streamern i flera kubikmeter ofiskat vatten. Men Jacob är inte bara en skicklig fiskare utan han är även skicklig på att utmanövrera andra fiskare. Jag vet inte riktigt hur men plötsligt så var Jacob i täten igen.

Strax efter att Jacob hade intagit ”High Ground” så smällde det på en bättre gädda. En pigg gädda i drömlik kondition kom in efter en ganska så tapper kamp.

Efter att fisken simmat åter så började huggen komma allt oftare och oftare. Det bästa sättet verkade vara att kasta, vänta ett tag och om fisken inte högg oprovocerat var det bara att dra lite i linan så small det.

Den legendariska fluga från Cykel och Fiskecenter i Skellefteå som Jacob fiskade med – En riktig gäddmobbare.

Jacob fiskade vidare i samma område i tron om flera stora gäddors närvaro.

Fredrick och Simon som inte hade haft det lika roligt började traska in mot mig och vi bestämde oss för att ta en fika, eller något. När vi vadade in den långa dyiga sträckan mot land så uppenbarade sig flera vågplogar från gäddor i flykt på mycket grunt vatten. För skojs skull passade vi på att kasta mot dessa vilket resulterade i flera våldsamma hugg.

Vi glömde snabbt fika och drog igång ett riktigt sniprally. Fredrick och Simon fick fisk på nästan varenda kast. Simons fluga lyckades tillochmed på egen hand lura en gädda till hugg medan Simon höll på att släppa tillbaka en annan.

Eftermiddagssolen lyste lågt och vinden hade avtagit helt. Vattnet var varmt och luften kändes faktiskt svettig. Jag ville ta upp kameran för att föreviga en av Simons fina gäddor men det var alldeles för mycket action i luften för att ta av mig ryggan, där kameran låg.

För mig gick det trögt, därför bad jag Simon lägga ett kast framför fötterna på mig så jag fick se hur det han fiskade med såg ut under ytan. En stor fluorserande fluga med mycket flashigt silver. Jag öppnade asken och klurade. Jag hade ett stort åbäke i med liknande karaktär som jag trädde över tafsen och krokriggen.

Jag kastade där jag hade haft ett bättre hugg ett tag men inget hände. Sedan vände jag mig om och kastade där vi hade vadat bara en stund tidigare. Två knyck och mitt BigDaddyKit blev plötsligt flera kilo tyngre.

En trög kamp och en ångloksrusning senare så fick jag äntligen tag i gäddan som var vagt krokad i stingern. Det var resans bästa gädda hittils och den växte i mina ögon för varje getöga jag slängde på den medan jag halkade in mot land för foto.

När det är jobbigt att lyfta fisken så är det en bra en!

Flugan var inte mycket för ögat efter att ha rumlat runt i det väldiga gäddgapet.

Efter att den lyckan blivit min så bestämde jag och Jacob oss för att åka till byn för att köpa hamburgarbröd åt de andra och pizza åt oss själva.

Vi misstänkte nämnligen att en grannhund hade stulit deras hamburgarbröd.

Fredrick blev rätt lycklig när vi kom tillbaka med färska friscobröd från ICA.

Efter middagen gick vi ner till vattnet med hoppets låga i brösten. Vi delade på oss lite och fiskade inne på riktigt grunt vatten. Sniporna bara sprutade upp och dagens sista bjässe drogs ganska snart av Simon.

Ett oändligt nötande och en missad bjässe senare gick vi till sängs.

Nästa dag bjöd på en solig morgon.

Ah! ytterligare en strålande dag, tänkte vi. Men en tung och isande kall dimma trängde sig snabbt på samtidigt som vinden blåste kallt. Vattnet blev oerhört grumligt och fisken verkade bara hugga när streamern damp ner rakt i ansiktet på dem.

Vi testade lite olika ställen, tog några bilder och åkte hem.

Jacob traskar över myren mot nästa lekvik, som var extremt grumlig, dyig och nästintill ovadbar.

Nu kommer jag inte på mer att säga om den här resan mer än att jag vill tacka Jacob, Simon och Fredrick för en grym trip.

Nu är det fjällfiske på agendan hela sommaren!

Vi hörs och ses!

 

Sanningen Ska Fram

Nu ska sanningen fram. Därför tänkte jag försöka avsluta Gotlandsinlägget lite snabbt nu när detaljminnena från resan börjat vagna.

Fisket gick som sagt riktigt dåligt. Så vi bestämde oss lite halvt för att turista lite och lägga fisket på hyllan en dag eller två. Men just som vi höll på att packa ihop campingprylarna för att åka vidare och ut på Fårö så träffade vi en glad optimist från Stockholm.

Denne herre höll inte alls med oss om att vädret var dåligt – det var ju värme som öringarna ville ha så här års. Efter en trevlig konversation om fiske och lite mer fiske så bestämde vi oss likförbannat att fortsätta fiska ute på Fårö, trots den pinande solen.

Eftersom handlederna inte orkade mycket mer så plockade vi fram spinnutrustningen och påbörjade ett mindre ansträngt kastmaraton.

Vi skulle testa en fin pallkant mitt bland ett gäng pluttraukar.

Och så var slitet i full gång igen…

…Men energin gick snart ur oss och Östersjön kändes lika död som den hade gjort större delen av resan. Våran fruktan hade blivit verklighet och ett fisklöst scenario hade i högsta grad blivit rimligt.

Vi åkte vidare och när vi passerade en skylt där det stod ”Raukområde” så började Nils piggna till och tyckte att det skulle bli vår kommande destination.

Jag å andra sidan hade sett raukar så det räcker, efter ändlösa dagar turistandes med familjen medan jag inte kunde tänka på annat än fiske. Och trots att vägen längs Fårös kust var helt magisk så kunde jag känna en viss oro i kroppen över vad som höll på att hända.

Det hade hänt något med Nils, han var inte riktigt sig själv längre.

”Jag trivs bättre här, där jag kan hänga bland raukarna…”

”…Och sniffa på ramslöken”

Brist på stimulans och fisk hade lett Nils in i ett ödesdigert träsk. Han hade börjat hänga vid raukarna och sniffa ramslök. Att se sin närmsta fiskekamrat börja med taskiga vanor  vid oroliga områden kändes inte helt bra.

Den enda vägen ut ur träsket var att fullfölja en plan som min vakande fiskängel hade dukat upp för. Jag hade slarvat bort en viktig laddningsmodul tillhörande Nils vid den plats vi hade fiskat  kvällen innan. Vid denna udde hade vi sett en del öringvak och betesfisk vilket alltid är en positiv indikator. Eftersom Nils säkert hade velat surfa i telefonen med ramslökspåsen i ena handen så svalde han betet.

Vi hade lämnat Fårö och i solnedgången satt vi och riggade våra spön medan vi tittade på alla de andra fiskarna som slet ute i vattnet. Nils ville faktiskt fiska ändå. Vi tänkte att de andra fiskarna inte visste att det var efter att solen gått ner som fisken kom in tillräckligt nära land. Egentligen visste de säkert mer än oss, men vi hade ändå en plan och det kändes rätt bra.

Solen gick ner, vi gick ut i vattnet och fisken gick in mot land, mot oss. Nils såg flera plogar inne på riktigt grunt vatten som måste ha varit jagande öring. Jag hade ironiskt nog gått vilse på pallkanten. Mörkret föll sakta men bestämt. Nu gällde det att hitta in och bort mot Nils som stod på samma ställe som vi hade stått kvällen innan. Öringar är luriga men om lite tid ges så inser man att de inte är genier. Dom gör som vilken hungrig varelse som helst gör, käkar mat.

Men just som vi skulle börja fokusera på det lugna ytvattnet för att kunna avslöja öringarnas matrutiner så började hejdlösa dyningar skölja in mot land som förstörde spänningen helt. Vi trodde först att det var en båt som hade åkt förbi, men de ivriga vågorna slutade aldrig komma så vi gav upp och gick till sängs.

Vi pratade om hur vi skulle skita i öringen helt nästa dag. Om hur vi var besegrade.

Men när vi vaknade nästa morgon så möttes vi av en obegriplig syn. Perfekt, måttlig pålandsvind och ett skvalpande hav. Solen sken, vilket kanske är dåligt för skyggande fisk, men att den gör gott för tålamodet är ingen nyhet!

Nils kollade på mig och frågade ”Vad tänker du när du ser det här då?” smått bekymrad över att han redan visste svaret på den frågan. Men han visste precis som jag att vi inte kunde vända ryggen till dessa drömlika förhållanden.

Nils fick en stor Id, några korta kontakter och jag ett tafatt efterfölje – en vilsen öring som inte riktigt visste vad den ville. Medan vi kämpade och slet så dök två filurer upp vid havet. Det var Frank och Sussi som gled ner till vattnet och fångade tre havsöringar på en halvtimme.

Vi tappade hakan och jag blev ilsken då jag trodde det var några tyskar vi hade råkats med under förmiddagen. Komma hit med husvagn och bara kasta lite på måfå och lyckas till en sån grad? Nej nu…

När vi lite senare på land pratade med dem så insåg jag att den ena av dem, Frank, var gotlänning. Det förklarade saken – en local. Vi klängde därför lite på Frank och Sussi i hopp om att få lite banbrytande tips. Vi lyckades charma ur dem en och annan ordaskatt och havsöringsfisket kändes genast lite enklare. Vi gjorde som vi blivit tillsagda och ställde oss på första parkett. Curse of No Fish talade klarspråk när vi inom 10 minuter lyckades bomma tre hugg.

Det sved. Vi fortsatte tröstlöst ända tills Frank och Sussi tågade ner mot vattnet i kvällssolen. Frank tågade bort mot oss med ett flin och sade att han skulle visa ett hush-hush ställe.

Den optimala tiden på dygnet med personlig gotländsk guide och optimala väderförhållanden. Det var omöjligt att tro att vi inte skulle få fisk nu. Det fanns inte på kartan.

Men vid denna plats missade Nils genast två hugg, Frank krokade flera fiskar som lossnade och jag, jag kände bara kork och fluglina som vanligt.

Tiden flöt vidare och Frank tyckte det var dags att åter gå dit vi började. Väl tillbaka där så tappade Nils genast två fiskar. Jag kände ingenting och Frank fick en liten sprallig öring. Vi var förtvivlade och jag kände att jag inte orkade mer, att det var dags att slänga sig i sovsäcken för att gråta en skvätt i kudden.

Frank sade adjö och lugnade oss med att vi skulle sätta klockan på innan-soluppgången-tidigt och gå till hush-hush stället, då skulle nollan bli ett minne blott.

Tyvärr så är det här Nils när han nästa morgon går hem besviken i förmiddagssolen. Sanningen ska fram, det blev ingen öring den här resan. Sorgligt.

Det fanns bara en sak kvar att göra…

Hatten av för en fisk som går att lita på – den älskvärda Sarven!

Det var allt ! Snart kommer ett litet inlägg om gäddor.

pzpzp

P.s Håller på att starta en instagram relaterad till bloggen @shitenfisk

Ta en titt dumpar lite gamla tjusiga bilder o så

 

 

 

Det våras för lite gädda, igen

Mitt i Gotlandssnacket tänkte jag klämma till med att jag ska åka till Norrbotten för att fiska både gädda och havsöring imorgon. Med en lokal hjälte vid min sida så känner jag på mig att den här turen kan bli ganska lyckad.

Men vem vet vad som händer när man lider av fisklöshetens förbannelse?

Har fiskat lite i min favoritsjö här hemma efter Gotland. Och det är faktiskt nu som gäddfisket kan bli som allra mest fartfyllt. Så stay tooned så kommer förhoppningsvis någon bild på en riktigt grym fisk snart.

Några snabba från veckan;

Stefan håller aldrig nollan.

PZ!

 

 

…Gotland

Vi vaknade rejält utvilade efter första natten i tältet. Att äta middag och sen gå till sängs eftersom det är mörkt och inte finns något mer att göra är det taskigaste som går att göra mot sina sömnbekymmer.

Molnen lyste vitt i sin praktfullhet på himlen och dyningarna rullade in mot land precis som de ska göra. Trots att vädret kvalificerade som öringväder så tyckte jag att det kunde bli bättre, mer vind, tydligare pallkanter och en mer dramatisk molnighet hade inte skadat.

”Det kommer” var min naiva tanke.

Stämningen var god och kaffekungen lassade upp Gotlands starkaste kaffe i kåsan.

Nöjd säger han ”nu ska du få smaka på riktigt kaffe”…

Det var visst rätt så starkt…

Men det var gott och hade lite extra utav den där uppiggnande effekten.

Efter kaffe och gröt var det kastmaraton längs en kant vi hade spanat in kvällen innan. Jag som föredrar vakfester kände mig inte alls bekväm med att stå och kasta en fluga några meter ut i ett stort hav. Det kändes inte alls som när jag fiskat öring förut. Även om jag visste att fisken fanns där, och att de faktiskt ville äta det vi fiskade med, så vägrade ändå en del av mig att verkligen tro att det fanns öring där ute.

Jag plöjde på fram till en riktigt fin och djup liten vik som jag kände lite extra för. Jag lät flugan glida över det enligt mig hetaste stället gång på gång på gång, men ingenting hände. Sedan kastade jag rätt ut mest för att se hur ”Kusten” tog sig an motvindskast. Kastet landade trots motvinden ganska långt ut, jag hämtade hem flugan relativt långsamt och då kändes det plötsligt som att jag körde på en sten.

Men det klara vattnet kunde bekräfta att det var alldeles för djupt. Sedan uppenbarade sig den virvel som sade att jag missat resans första fisk.

Jag blev givetsvis bara glad och min hoppfullhet frodades. Både jag och Nils nötte glatt på i ett par timmar. Tills det att solen tittade fram och havet lugnade ner sig, då insåg vi att det bara var att sätta sig ner och sleva i sig lunchen.

Efter maten malde jag på om hugget och övertygade Nils om att det inte var en sten jag hade kört in i.

Nils hittade en tand.

Efter lunchen och lunchölen traskade vi vidare mot ett annat ställe.

Vinden hittade tillbaka till oss under eftermiddagen och de glimrande små vitvågorna som sköljde in över stranden fick havet att osa öring.

Attackvadning bland stora bulriga stenar resulterade i blöta kalsonger för mig, och två tappade fiskar för Nils. Vid detta skede så kändes kontakt med fisk så mycket bättre än inget alls. Nu kändes det klart att ett fiskemässigt fiasko var bortom alla rimligheter – Det verkade stå fisk runt Gotlands alla hörn.

Valborgförrådet med whiskey, vin och öl hade inte gått åt mycket. Så den kommande kvällen bjöd på lite billig whiskey, bönsallad och ett nästan magiskt kvällsfiske. Det saknades bara en ingridiens för att det skulle vara äkta magi – en fisk kanske?

Lite senare fick skymningen både himmel, hav och horizont att smälta ihop i en lysande lila rymd

När vi vaknade nästa morgon och tittade i mobilerna så hade en hemskhet uppenbarat sig. Väderprognosen lovade bara sol och klen vind, hela veckan lång. Det drog sig lite i magen och en tidigare orealistisk tanke började hitta ut i verkligheten. Tänk om vi skulle förbli fisklösa? Jag lugnade mig med minnen från alla dessa små fisketurer i fjällen då det skulle vara ”stille” men vinden ändå kommit som ett ånglok för att spräcka den glädjen…

Den nya prognosen var lite utav en mardröm som vi helt enkelt vägrade acceptera.

Vi bestämde oss för att åka på ramslöksjakt tills det att vinden hittat in över Gotland igen. Då vi åkte förbi en liten ort som hade ett lustigt namn som fick en att tänka på spyor fick vi syn på en grön skatt.

Denna lilla ort hade förutom ett udda namn en oerhört vacker skogsdunge fylld med vitsippor och ramslök.Vi invaderade hejdlöst det chipsosande gröna fältet.

Nils blev genast nykär.

Vitsipporna gick inte av för hackor dom heller.

Efter att löklyckan hade blivit vår så åkte vi vidare mot västkusten. Utanför Visby stannade vi på ett köpcenter. När vi handlat klart så såg vi något som gjorde oss glada och som inte var särskilt oväntat. Köpcentrets flaggor stod rätt ut och viftade ivrigt. Vinden var tillbaka och tycktes nästan vara måttlig. Det kändes helt underbart så vi hoppade genast in i bilen igen för att bestämma oss för nästa destination.

När vi anlände vid destinationen möttes vi av ett alldeles stilla hav.

Därefter följde långa trista timmar i den gassande solen. Vi fiskade utan hopp tills vi helt enkelt gav upp och slumrade på stranden.

Det är något jag skulle rekomendera, att en varm dag vadarsova i ett svalkande hav.

På kvällen fiskade vi ända in i mörkret men det hände ingenting. Havet var skrämmande stilla. Väderprognosen stod på sig och vi började känna smaken av förlust i munnarna.

Nästa morgon var lika stilla. Vi visste inte riktigt vad vi skulle ta oss till.

Men en härlig lunchbris tände hoppets låga som brann i flera timmar tills den raskt dog ut i takt med att havet lade sig platt i eftermiddagssolen. Vadarna hade blivit fuktiga av svett och den långa vägen hem till Base (home sweet home) kändes som ett trögt gammalt gummiband. Vi fick lov att vänja oss, helt enkelt.

Men hellre ofiskbart på grund av vackert väder istället för ett fruktansvärt oväder. Gotland är ju outsägligt vackert så jag passade på att ta några bilder på vägen hem.

När vi kommit tillbaka så åkte kläderna rakt av för ett dopp i det blå.

Det var så uppfriskande att självaste karbonarakungen i vaknade till liv.

Det var inte roligt att vara ramslök i Nisses matkasse. Han började nästan på att bli skrämmande förtjust i den.

Resultatet blev iallafall en skrämmande god carbonara. Så god att hoppet faktiskt hoppade tillbaka. Vi skulle minsann inte ge upp…

Ett inlägg till!

pZ!!

 

 

Gotland!

Som några säkert visste så skulle jag och Nils frodas på sveriges absolut finaste i ö i en hel vecka, tillsammans med tält, fiskespön och bil.

Gotlands silvriga juveler hade stått framför fötterna på oss i över en hel månad, en väntan som har  varit helt olidlig. Eftersom vi hade en hel vecka till vårt förfogande så hade vi gott om hoppfulla tankar, en vecka utan att lyckas fånga en endaste öring kändes orealistisk. Även för två oerfarna Gotlandsfarare.

Vädret hade lovat en del sol, en del regn och en del blåst. En salig mix av olika väderförhållande som fick de hoppfulla tankarna att växa som önskvärt ogräs.

Dagen vi lämnade nynäshamn så plöjde en stadig vind från öst mot färjans väldiga för samtidigt som en stor sol fick vågorna att gnistra. Efter att ha rullat ut på ön begav vi oss genast till Gotlands östkust där kvällsfiske stod på agendan. Vi tog oss fram på slingrande vägar genom högar av blå och vitsippor, fasaner och en sjudande natur.

Tillslut nådde vi östkusten där vädret hade börjat mojna. Efter en lång vinter hade vi samlat på oss en del nya fiskeprylar, så vi hade inte ens tid att tänka på och hoppas på någon fisk. Det skulle mest bli kul att prova lite nya prylar.

Själv såg jag oerhört mycket fram emot att testa mitt nya Kustspö…

Som var en Ferrari i jämförelse med mitt tröga och mjuka gäddspö som jag nött febrilt med under våren. Det var givetvis en bra sak, men att gå från lådbil till Ferrari var inte lätt. Skjutlinan for iväg som en gevärskula och ibland hann varken jag eller flugan med. Men jag hade gott om tid på mig att komma överens med spöt och jag anade succé.

Kvällen passerade sakta men säkert. Ett par spinnfiskare dök upp och fiskade lite där vi redan fiskat vilket kan ha varit en god indikation på att vi kan ha valt en bra plats.

Precis som kvällen föll mörkret sakta men säkert. Inga kontakter, inga vak, ingenting. Det kändes verkligt och samtidigt skönt att kunna se fram emot att spräcka nollan.

Senare satte vi oss vid basen. Nils smällde upp tält och bjöd på den bästa valborgsmiddagen någonsin – lammkotletter, pasta, rödvinsky, vitlök och parmesanost. Det kändes bara skönt att slippa alla valborgsgriserier.

Fortsättning följer…

PZ!!

Premiär

Jag vaknade en morgon, tog på mig kläder och satte mig på ett tåg. Tåget som inte bara susade genom skog och över ängar, susade även förbi flera sjöar vilka jag brukar spana mot medan jag drömmer mig bort i deras spegelblanka ytor.

Först tänkte jag inte på det. Men helt plötsligt insåg jag att vartendaste liten sjö var helt isfri. Det måste ha varit den strålande solen och värmen som fick en värld utan is att kännas så självklar att jag inte förstod att det som alla med samma intresse som jag väntar på, hade inträffat.

Jag insåg fort att detta betydde att isen på mina hemsjöar som jag alltid fiskar på också måste ha släppt, vilket också betydde att det inte var något snack om vad jag skulle göra med min lediga dag.

Jag och Patrik kastade i Nisses båt och gled ut på gamla goda Grycken och pressade en hel eftermiddag. Det var på denna tur som jag fångade 2016 års första gädda på öppet vatten. Absolut inget monster, men inte heller en gädda som kan tyckas lika gärna hade kunnat låta bli att hugga.

Imorse låg jag vaken med riktigt låga förväntningar på den dag som höll på att gry. Väderprognosen lovade grå moln med en skvätt regn och kall luft, så fiske fanns inte med på dagens attgöra-lista. Men när jag svepte undan gardinerna från mitt fönster så kände jag mig lurad och tyckte att meteorologerna borde lära sig att skilja på disigt och mulet.

För att undersöka om jag skulle fiska själv eller ej så hörde jag genast av mig till några snubbar som var fast i jobb eller andra trista aktiviteter . Det fick tyvärr bli en tur i ensamhetens namn, men jag är hellre själv ute på sjön än inte ute alls.

Fisket gick trögt så som det kan vara i April. Fisket på mindre sjöar i Dalarna går inte ut på mycket annat än just att nöta där det brukar kunna stå fisk. (Tålamodet är bragdens dygd)

Platsen där jag hade fått fisk dagen innan kändes lovande. Det är en sumpig å med ett fåtal mindre grunda gölar som rinner ut där. Om inte gäddan själv går upp för att leka i denna å så måste iallafall brax eller annan vitfisk traska upp för liknande aktivitet. Vad har då inte även en hungrig gädda där att göra?

Bredvid strömmen vid mynningen finns relativt djupt bakvatten som är mycket grumligare än det som kommer direkt ifrån ån. – Här måste det finnas anledning för någon livsform att hålla hus, tänkte min fiskbesatte hjärna.

Vädret förådde mig och det ljusa diset byttes ut mot tunga moln och en lättare snöyra.

Egentligen kändes det för rått, men jag mindes en påskdag för fyra år sedan då jag och några vänner upplevde ett helt sinnessjukt gäddfiske i skärgården. Något som utspelade sig i snöyra tidigt i april. Tvivlet hade brett ut sig i hjärnan, men detta minne lyckades hålla tvivlet borta från den del av hjärnan som fattar beslut – Jag skulle inte hem.

Det började kännas mer och mer som att hugget var nära. Och just som mitt tvivel hade börjat skrika om att jag stod och pressade för hårt på samma ställe så slukade en superfin gädda flugan mitt framför näsan på mig.

Vårens första meterfisk och min första meterfisk på fluga landades efter en ganska tafatt kamp. Men, jag kunde inte göra mycket annat än att ge ifrån mig ett öronbedövande segervrål.

Om inte detta var en enorm hane så måste lek redan ha inträffat, bara dagar efter islossningen!!

Snart åker jag och Nils till Gotland så stay tooned.

PZ

 

Isfiskehighlight

Februari som verkar vara en generös månad bjöd Sverige än en gång på en hel del sol. Och mitt i själva kulmen sett i soltimmar per vecka så kom Nils till stan med en hungrande fisketarm. Att han kom till stan i år var bara för stilla sin hunger, vilket kändes bra eftersom det innebar några ostörda dagars helhjärtat fiske med sällskap. Ungefär samtidigt kom även Elinor till stan, om det var en hungrande fisketarm som var anledningen till besöket vet jag inte. Men oavsett vilken anledningen var så skulle hon följa med ut en dag på isen. Nils hade också fått besök från Uppsala med samma villkor – att följa med ut på isen.

Kommande morgon gled jag och Elli ut på isen något senare än Nisse och Belli, helt enkelt eftersom vi gärna ville sova. Jag tänkte att vi inte skulle missa mycket på de två timmarna som vi tog ut liggandes i sängen. Men jag tror minsann jag har kommit på ett sätt att få gäddorna att hugga – lata dig i sängen medans en kompis drar ut och fiskar, då hugger det.

En lång slank och riktigt tjusig gädda vars foto tyvärr har försvunnit var belöningen att pina sig ur sängen. Grattis! 😐

Dagen präglades sedan av mest av sol och ett ganska långsamt fiske. I väntan på att gäddan skulle hugga började vi pimpla – kan det finnas något bättre än att fiska samtidigt som att fiska? Vi borrade nya hål kors och tvärs och försökte hitta storborrarna med hjälp av ekolod, men det var förgäves. Allt det gav var en stor fisk, kanske en borre, som slet av linan.

Medan vi sprang omkring så satt Elli satt och matade på i samma gamla hål och fångade inte så mycket förutom en massa sol, men så plötsligt hände något. Jag hörde ett tjut så jag slängde ett getöga åt hennes håll, hon hade flugit upp ur brassestolen och ner på knä framför hålet. Hon brottades med något som inte vill ge sig utan strid och till slut fick hon upp tjuren på isen.

En helt perfekt abborre. Grattis!!

Sedan hände inte så mycket mer, solen sken, vi eldade lite vass och drack kaffe.

Jag tänker gå vidare till ett besök i Söderhamn. Jag och Nils besökte denna lilla stad för att fiska i en hemlig sjö som jag hade fiskat på i höstas med Mattias.

Efter att ha anlänt, borrat alla hål och riggat alla spön så satte vi oss i den stigande morgonsolen och slukade livsglädje.

Men sedan släpptes det som en bomb över fiskeglädjen. Vi pickade den is som hade lagt sig på hålen och såg till vår förskräckelse att alla våra mörtar hade tvärdött. Bara en timme in i striden. Död agn funkar såklart också, men det var en indikation på att något var lurt med sjön. Varför skulle de kryaste av mörtar bara lägga sig och dö?

Nej det var något som inte stämde och jag kunde minnas att Mattias sagt att han hört att sjön var riktigt trögfiskad vintertid. Så dagen vart inte bara fisklös, utan även hugglös.

Vi fick desperat börja leta efter idéer för att rädda Söderhamnsresan. Målet för nästa dag blev en annan sjö, jag ska inte vara hemlig – Florsjön.

I gyningen av den kommande dagen bar det av till Florsjöns isar där både pelagisk gös och gädda fanns i våra sikten. Morgonen var så kall att vi nästan hade blivit isstatyer innan solen hade kommit upp tillräckligt mycket för att göra nytta. Väderprognosen hade lovat moln men den klarblå himlen verkade lova något helt annat.

Under solens allra första slag mot kylan så rasslade det till i en ismete pingla någonstans. Men vi kunde inte se röken av en viftande vippa. Efter fiaskot dagen innan så kunde vi mycket väl ha inbillat oss ljudet av de pinglande nappindikatoerna.

När vi sedan satt ner i stolarna så spanade jag ut över vårat extremt stora territorium och jag räknade mina spön ett efter ett.

Hade jag tre, fyra eller fem spön? Jag hade definitivt mer än tre spön, men kunde bara se tre. Eftersom vi hade satt ut spöna i en isöken så kunde jag inte komma ihåg vilka som var mina. Men ett avlägset spö som fortfarande låg alldeles i skugglinjen av bergen började väcka misstankar. Mina vippor hade havererat förut, så jag bestämde mig för att granska spöt på närmare håll.

Vippan var helt bortblåst. Den hade gått i två delar och spöt plågades i en tvär bågde medan rullen studsade upp och ner. Jag slet tag i spöt och  gjorde ett mothugg. Spänningen därefter var inte så långvarig.

Efter bara några sekunder stirrade en gädda på mig genom den nya isen i hålet.

Efter att den stora slanka hade simmat tillbaka så fortsatte dagen hugglöst in i oändligheten. Det härliga med att det finns gös på menyn är att den tid på dygnet då vi upplevt att gäddan under isen inte brukar hugga, är faktiskt en tid som gösen vill hugga.

I den sena eftermiddagssolen så vart det en hel del spring och en hel del bommar som vi misstänker kan ha varit försiktig gös. Springandet lugnades allteftersom ner, till en sådan grad att jag bestämde mig för ett pelagiskt toabesök. Med byxorna nere vid knäna stod jag och koncentrerade mig. Men det var väldigt kallt. Trots kylan lyckades jag finna den koncentration som behövdes och en het stråle var på väg att uppenbara sig…

Allt rasade dock samman när en vippa nästan alldeles bredvid mig plötsligt började vifta.

Ett ögonblick senare så hade jag otroligt nog byxorna vid midjan, ett spö i handen och en fisk på kroken.

En härlig kamp senare…

Ingen gös men det var en alldeles förtjusande gädda. En sådan skönhet man hade velat ha i ett akvarie på hjul och ta med ut på restaurang.

Nu började det bli mindre muntert för Nils som ännu inte hade fått en endaste fisk i Söderhamn. Vi fiskade därför ända in i skymningen. Vi pimplade sida vid sida mitt i vårat näste av ismetespön medan mörkret började falla i en rasande takt. Det var då dagens första och enda gös klev på min mörtögonriggade balanspirk. Bara en meter ifrån Nisses hål och pirk. Orättvisan och fisklöshetsförbannelsen var ett faktum.

Men en gös fick vi !

Nu börjar det bli för mycket text så.

Hejdå!

Alla gäddors dag(?)

För fyra år sedan, på just den här dagen, fångades det en enorm gädda på ett litet vatten där jag bor. Vädret var halvmulet, luften var någon minusgrad kall och svärmade med yrande snö. Mina vänner som fiskade medan jag var på jobbet visste nog inte att de för all framtid skulle förändra den hjärtliga högtiden för mig. Nu tror jag att det är något som måste göras för att toppa chanserna till en rekordfisk varje år, att fiska gädda på alla hjärtans dag.

Nu hade jag desvärre någon som krävde min närvaro under högtiden så jag fick helt enkelt leta mig ut på samma is någon dag tidigare. Så petigt kan ju direkt inte ödet vara!

Jag och Stefan letade oss ut på isarna tidigt en lördag morgon. Det var mulet, någon minusgrad kallt och snöflingorna svärmade. Även om natten hade blivit sömnlös så lovordade magkänslan dagen, särskilt bra kändes det när solen tittade fram utan att förstöra den grå slöjan som behövdes för att allt skulle kännas rätt.

Vi satte hejdlöst igång att borra hål på den lilla isen och magkänslan kändes bekräftad när flera vippor hade utlösts innan vi ens hade fått ut alla spön.

Det hade gått över en timme och ca fem gäddor hade fått se en ljusare sida av isen innan jag fick borra mitt sista hål för att plantera min fjärde spösats. Jag hade blivit svettig, fått händerna upprivna och hade tillochmed gått så långt att jag hade börjat hoppas på ett lugn i huggstormen när jag satte mig ned. Att hoppas på hugg, det blir inte alltid besvarat, men att hoppas på motsatsen var nog lite dumt då det faktiskt slutade hugga. Efter huggstormen hade vi en helt okey gädda på samvetet. Så stressig var morgonen att jag inte ens hade fått av pannlampan långt efter att dess funktion hade blivit överflödig.

Med kallnande svett i och innanför ylleskyddet så kunde jag känna hur all värme som jag var så nöjd med började sina. Det dröjde inte många kvartar innan vi ville ha anledning att springa igen. En taktik som ofta funkar om fisket känns trögt är att ta itu med maten eller att helt enkelt ockupera hjärnan på annat sätt. Att dra igång grillen en bit innan lunch kändes därför den tidigaga timmen till trots som en bra idé.

Taktiken funkade och en vippa började vifta en bit från lägerelden, en fisk landades och pytipannan brändes vid.

En riktigt snygg gädda som vi hoppas att få se mer av på det lilla vattnet.

Om det blir tråkigt ute på isen under ett långt isfiskepass så är det GULD att ta med pimpelspöt och  borra lite en bit ifrån sina hål. Det kan göra så att de suriga gamla gäddorna glöms varpå en randig liten solstråle får chans att skina.

Snart väntar faktiskt ett mindre fiskäventyr med Nils där vi ska testa diverse småpölar i och utanför Dalarna. Så håll ett getöga öppet här kring början på Mars!

PZ!

Ett numer, tråkigt nog, välkänt fiskevatten.