Sommrar averkar tid som inget annat. Som en gevärskula har juli borrat sig igenom tid och rum, och snart finns nästan inget kvar.
Juli som är fjällrödingens månad här i Kirunafjällen började faktiskt redan i Juni. Det kanske låter konstigt men det har varit en oväntat tidig fjällsommar och insektslivet i videzonerna kom igång redan vid midsommar, alltså i Juni.
Vi var ett gäng som gick till en vacker dal vars namn jag inte tänker prata om. Men målet var att sova gratis i fjällstugan som STF personal och bara ha det gott. Själv hade jag bestämt mig för att bara fiska om fisken skulle vaka.
Vi hade börjat dricka vin och plockat fram UNO när jag tittade ut genom fönstret och såg att det bara fanns en sak att göra – släppa allt och alla för att börja fiska.
Jag navigerade dit fisken vakade, vilket såklart var på andra sidan sjön, och började spana. En liten skrutt till röding plockade bös, bland annat innehållande små nattsländor, från ytan. Vaken var mycket försiktiga, men vågbredden på vakringarna kunde ändå avslöja att det var ett intressant byte.
När vaken började närma sig kastavstånd lade jag ut flugan och hoppades på det bästa. Vaken avtog först. Men efter tjugo långa sekunder så vakade det bara någon meter från flugan, två vak till, det ena närmre än det första och tillslut gapade fisken över helt rätt nattslända.
Fisken knyckte och drog men kom snabbt in till land varpå jag fick se att det ändå var en rätt schysst fisk. Eftersom jag ville grilla fisken så fick den gärna inte väga över ett kilo, men jag tvivlade på att vattnet jag fiskade innehöll mycket större fiskar.
När fisken bara var några meter från land plockade jag fram håven med ett sjävbelåtet flin. Det hade tagit tio minuter att få en fisk på kroken och mindre än en minut skulle det ta att få den i håven. Gänget skulle bli så imponerade. Fisken skulle smaka så gott.
Plötsligt fattade fisken ork och visade vad kämpa för sitt liv innebär. Klass 4 spöt stod i en tvär båge och backingen sprutade ut två gånger om. Sedan när fisken gav med sig så skrattade jag lite åt den och tänkte ”nice try”. Men Catchandreleaseguden välsignade fisken som drog iväg en tredje gång, till min förvåning. Jag var inte beredd och linan gick av.
Senare missade jag två nyp i flugan men när vakfesten var över fick jag gå och lägga mig med svansen mellan benen. Personalgänget var inte så imponerad av historian om fisken som drog av linan. Attans.
Nästa dag var det hemfärd på agendan. När de andra gav sig av hemmåt så stod solen högt och sjöns yta låg spegelblank. När fiskarna vakade så vevade de varsamt med sina fenor medan de simmade ned från ytan igen, de signalerade ”stanna, om du vågar”.
Jag fick ställa in hemfärden, vinka adjö till kollegorna och gå ned till vattnet. Elinor stannade också, men utan vadare kom hon inte långt. Jag som var vid den bättre delen av sjön vadade ut på ett stort grund, som angränsade till sjöns djupare delar.
Ute på djupet syntes rödingarnas vevande stjärtfenor när de vakade, som även avslöjade åt vilket håll de simmade. Utvadad med vatten ända till naveln tappade jag sakta men säkert känseln i kropp och knopp. Jag var ute efter hämnd, jag hade oändligt med tålamod och smärtribban var skyhög. Plötsligt kom en hel rygg upp, följt av stjärtfenan, bara 10 meter bortom min fluga. Fenan avslöjade färdriktningen och allt såg ut att klaffa. En dryg och otålig väntan på nästa vak följde, men en overkligt lång evighet senare försvann min nattslända varpå en stor rygg följt av en vevande hajfena visade sig.
Att inte rycka förens fisken är under ytan har jag trots allt lärt mig. Monstret, eller vad det nu var, tog fart direkt och backingen for hejdlöst ut. Jag försökte få stopp på eländet men det bara plöjde runt precis som det själv ville. När fisken äntligen stannat så fick jag veva som en tok för att få in linan på min mid-arbour rulle. Tillslut tappade jag tyngd i spötoppen, fisken simmade mot mig! Jag fick panik och studsade bakåt och började dra in lina för att få upp spänningen. Just som jag skulle få se fisken så rusade den ännu en gång, denna gång säkert hundra meter. Läget var dömt, fisken lossnade.
Jag skulle aldrig fiska med klass 4 i detta vatten, någonsin igen.
Jag bestämde mig för att stanna och gå hem innan jobbet morgonen därpå istället – här skulle nattfiskas.
Med klass 6 spöt stod jag och väntade tålmodigt på en störande vind som blåste med en ork lika oändlig som min vilja att hämnas. Jag hade blodad tand och Elinor som skulle jobba tidigt nästa morgon fick gå hem ensam.
Rödingarna i sjön hade skapat ett monster. När vinden vägrade sluta blåsa efter klockan 10 så plockade jag fram ett förbjudet men ack så effektivt vapen… En streamer, som Elinor hade gjort.
Tre kast senare fick jag första fisken på kroken, den kämpade på bra men den var ingen som helst match för min klinga. ”Makt!” tänkte jag när fisken hamnade i håven.
En makalös fisk som absolut inte skulle grillas!
Jag tog en paus, en kaffe och bestämde mig för att fortsätta att nöta med streamern då vinden inte slutade blåsa. Vid midnatt högg nästa fisk. En större röding som vältrade sig ilsket i ytan efter hugget. Jag vevade in lina tills jag fick se fisken, sen bar det av. Fisken drog ut backingen två gånger och jag kände mig åter nästintill maktlös. Men jag lyckades spela korten rätt och fisken hamnade äntligen i håven. Det var min bästa röding någonsin.
Fisken som såg ut som jokern i batman log åt mig medan jag tog kort på den.
.
Det var den starkaste rödingen jag någonsin har fått upp.
Snart kommer del två som utspelar sig i början av Juli – Rödingens månad.
Men det eviga sökandet fortsätter, för än är inte en äkta storröding fångad.
En autorelease 🙂
Mer kommer snart!
Piz